mia83

Okej people, vi har något att diskutera idag. Jag är nämligen totalt fullständigt övertygad om att det är något fel på mig. Jag sover inte på nätterna. Detta betyder inte att jag är ledsen eller trött just över det faktum att sömnen uteblir. Jag känner inte stress, ingen frustration och heller ingen förtvivlan över detta. Jag är mest fascinerad över att det tycks verka som att jag inte behöver mer sömn än så här. Det är ju inte så att jag ligger och vrider och vänder på mig alldeles desperat för att försöka sova eller att jag kollar på klockan stup i kvarten och försöker räkna ut hur länge det är kvar tills klockan ringer. Nej, nej, det här verkar handla om något helt annat. Jag är helt enkelt inte trött när man som hårt arbetande nio till fem-människa borde gå och sova. 01.30 har varit någon slags "gräns" för när jag är trött nog för att sova. Sen varje morgon när mobilen börja tjuta och ha sig ligger jag under det varma täcket och förbannar mig själv, rädd för att jag inte ska orka med dagen. Men så fort jag sätter fötterna på mitt kalla men ack så vackra trägolv så är tröttheten som bortblåst.

Kommer det här fenomenet med att jag klarar mig på ytterst lite sömn att hålla i sig eller kommer den stora smällen inom kort, när jag minst anar det? Jag är lite rädd för det sistnämnda ska jag erkänna.

Men, idag ska vi inte tänka negativa tankar. För i dag är det freeeedag. Jag ska på mitt intressanta lunchmöte strax och sen behöver jag inte jobba mer i dag. Är det inte för härligt kanske?

Förresten, jag undrar om det är för kallt med sneakers i Umeå? Det var ju det där med att vara trotsig och jävligt (o)vuxen. Jag har nämligen inga varma vinterskor. Jag bor ju i Stockholm för tusan och här behövs inget sånt. Inga pälsmössor, inga minkpälsar eller fula snowjoggers från 80-talet. Ni kan aldrig få mig att förstå varför sthlmare går omkring i sådana saker när det nästan är vår i luften hela vintern.

Förresten, nu spelas det Nelly Furtado här. Jag blir deprimerad på en gång.

Vi hörs nog inte på någon dag eller två. Men se till att ha en skön helg. Det är ni värda.

 Jag kan ibland sitta och tänka tillbaka på den tiden då jag jobbade arslet av mig på McDonald's hemma i Katrineholm. Det var en bra tid för övrigt. Det vill jag att ni ska veta. McDonald's i all ära för det fanns en tid, till och med några år, då detta var en stor del av mitt liv. Då var jag glad, obekymrad och inte hade en tanke på hur framtiden skulle vara eller inte vara. Precis där och då såg jag inte ens något annat än McDonald's i framtiden. Det är sant. Vartenda ord är sant hur konstigt det än må låta. Sen kom det en dag så jag kände mig tvingad att fatta ett beslut för på McDonald's "kunde" man ju inte stanna. Året som följde var det roligaste ever. Men det året i Båstad förändrade också allting. För vid det årets slut kastades jag rakt in i den bittra vuxenvärlden där man måste ta ansvar, passa tider, jobba nio till fem, betala tråkiga räkningar och sova ordentligt på nätterna för att orka med allt man måste göra när man är vuxen.

Och detta är konsekvensen av att plugga. Den bittra vuxenvärlden. Och där kan man fan inte stanna.

Really, kan det inte strula lite mer på jobbet än vad det gör nu? Småsaker som fuckar upp sig gör att en arbetsdag kan kännas längre och krångligare än vad den egentligen borde vara. Hmm.

Nåväl, i dag är det torsdag och det innebär i sin tur att det i morgon är fredag. Denna torsdagskväll ska spenderas på SOUK HAIRCARE och det ser jag fram emot riktigt jäkla mycket.

För att vara riktigt kryptisk kan jag också meddela att jag har ett väldigt intressant lunchmöte på i morgon också. Vad kan jag säga? Jag gillar att känna mig "wanted". Det är smickrande och det är inte utan att jag känner mig lite stolt. Efter det blir det Arlanda och sen Umeå. Förhoppningsvis alltså. Om flygturen går bra.

Jag blev lite illa till mods förut när jag såg att jag hade bokat flyg till Ängelholm fredagen den 13/2 också. Hmm. I don't know about that. Men visst är det bara nonsens det där med fredagen den 13:e och allt? Det är ju bara någon som har kommit på att just det datumet på den veckodagen ska vara nåt läskigt och med massa otur. Det är ju inte på riktigt...väl?

Och förresten. Jag gjorde det. Bokade tattoo-time alltså.

Jag är totalt, sjukt, jävla hopplös när det kommer till att hålla reda på saker och ting. Jag sitter här på jobbet och ser mig omkring och insåg detta just nu. Mitt skrivbord ser ut som ett slagfält. Jag försöker att hålla ordning och reda, precis lika prydligt som mina kollegor men jag misslyckas allt som oftast och jag försöker att intala mig själv att mitt stökiga skrivbord är en del av min charm. Det ska kanske se ut så här omkring mig. Jag är inte den prydliga typen helt enkelt. Pedanter göre sig icke besvär.

I dag är jag sjukligt trött. Jag får skärpa mig med det tider då man ska gå och lägga sig på kvällarna. Det är inte nyttigt alls men kan jag hjälpa att jag tycker att det blir så sjukt mysigt i soffan med lite schysst musik när tankarna flödar filosofiskt som bäst efter midnatt. Är det mitt fel kanske?

Jag har kommit på ett av livets stora mysterier. Tror jag. I alla fall ett av mina stora mysterier. Det är det här med att alltid vara på väg någonstans. Det kanske ter sig lite jobbigt att alltid behöva det där med att det ska hända något hela tiden men jag pratar inte om stora saker. Nej, jag pratar om de små, vardagliga sakerna. Stillhetens vardag där inget kul händer suger men det finns en annan känsla jag kan beskriva på mitt eget lilla vis. Känslan av att ingenting står "tråkigt" still. Känslan som är så förbannat skönt tillfredsställande och spännande men samtidigt så otroligt rofylld. Det kittlar harmoniskt i hela kroppen. Det kanske det är det här som kallas lagom. Jag är inte helt bekant med det ordet. Men när jag tänker på det så mår jag så himmelens bra. Mellan varven upplever jag någon slags känsla som kan liknas vid harmoni. Helgens dipp (där jag för tusende gången kom på varför jag vill befinna mig långt, långt härifrån) är borta. För jag ser framåt.

Bokade just tur/retur - flight till Skåne också. Jag flyger som aldrig förr. Men kul är det och fattig blir jag. Men sen var det just det där med de små sakerna i livet. Nu händer det grejer förstår ni.

Ska vi ta en tripp till Vietnam i kväll förresten? Vill ni det? Som att jag bryr mig egentligen. Vi gör det ändå. Oavsett vad ni än tycker.

Jag är inte van att prova supertajta jeans med långa naglar. Här får man passa sig ska ni veta. Det gör ont om man råkar göra fel. Men resultatet är jag nöjd med. Jag har varit tokless på jeans de senaste månaderna och nu fick det bli ett par superslimmade Levi's. De funkar i alla lägen även om det är lite lagom mossigt sådär. Jag är också övertygad om att mitt VISA-kort har lite träningsvärk idag. Det fick jobba hårt i går...

Jag gjorde en mental kraftansträngning i går kväll och plöjde igenom hela lägenheten. Det var ingen vacker syn innan men vid halv två-rycket i natt så det rätt okej ut. What can I say? Jag jobbar bäst nattetid och när det gäller så tråkiga saker som städning är det bäst att göra såna sysslor när man är på topp. Jag hann laga lunchlåda tills idag, packa träningskläder (japp, idag ska det gymmas) och sist men inte minst hann jag ladda ner lite musik också. Jag har upptäckt en del riktiga guldkorn den gångna helgen. Men jag har även än en gång fått bekräftat att "Vi mot världen" är den bästa Kentlåten what-so-ever. Jag älskar den. Hör ni det? 

Och nu sitter den där igen. Den lilla fina pinkyfinger-ringen. Jag fick köpa en ny men vad spelar det för roll när jag inte känner mig komplett utan den. Jag har även med lite hjälp från en av annonsproducenterna här på mitt eminenta jobb lyckas trixa till la tattoo number two i en lämplig storlek så i morgon på lunchen blir det ett besök på East Street Tattoo. Nu kör vi.

Jaha...träning var det ja.

För första gången så tvekar jag faktiskt i detta nu på om jag borde skriva om det jag tänker på precis i detta nu. Freaka inte ur nu för fan och tro att jag är värsta dumhuvudet eller nåt. Men ibland, ibland när man hör en låt kan man tänka att just den där låten vill man ha spelad på sin egen begravning. Oj, oj, jag skrev det ju faktiskt. Se där ja. Det här handlar absolut inte om något eländigt i livet, absolut inte. Och det ska inte vara vilken låt som helst. Men jag hoppas ändå att det kommer dröja flera herrans år till den dagen kommer och jag kommer säkert att höra andra låtar som jag också skulle tänka så fint om. Men lyssna på den här.....sit back, relax...och bara lyssna en stund.

http://se.youtube.com/watch?v=sLyLmZtDoTw

Så nog om det. Det var väl inte så farligt?

En annan sak jag funderar på just nu är tattoo nummer två. Jag vill ha något litet och smakfullt som ska symbolisera en lysande framtid från och med nu. Tankarna på detta har funnits ett tag men har i dagarna börjat få fäste på riktigt och jag är nog redo för att traska in på East Street Tattoo och faktiskt betala depositionen och boka tiden. Den här tatueringen kommer förmodligen vara något som flera andra redan har men den kommer att symbolisera det som jag vill och det räcker för mig. Det räcker att jag vet och att jag känner till anledningen till denna gaddning. Det är något speciellt med tatueringar. I alla fall för mig. Jag struntar i om det är speciellt snyggt i ärlighetens namn. Den ska bara stå för något som jag kan stå för hela livet. Då är jag nöjd och slipper ha tokångest för att jag har gaddat in något i huden som ska sitta där för tid och evighet som jag bara tyckte var snyggt precis där och då. Det är känslan bara. Allt som har med en själv, sina värderingar och sina egna känslor att göra är NÅGOT. Hajjar ni tugget eller är det bara i min värld det här låter logiskt? Tattoos eller inte. Det kan vara vad som helst.

Jag älskar det faktum att jag kan smörja själen lite då och då med saker som jag gör när jag är ensam och för mig själv. Det är som att jag har en hemlighet med mig själv. Jag kan sitta i min ensamhet och mysa åt den här tanken. I den tanken där det är jag mot världen.

Insikten att det faktiskt finns några saker som är jävligt fina i mitt liv, hur mycket jag än kämpar och sliter för att jaga det där perfekta, är faktiskt väldigt befriande och värmer mitt hjärta då och då. Det gäller bara att säga det högt några gånger för sig själv så sköljer det över en när man minst anar det. Och jag gillar det. Jag gillar det verkligen.

Jag är sjukt upprörd. Man skulle nästan kunna säga att jag är på gränsen till förtvivlad. Det är ingen rolig känsla. Det ska ni fan veta. Här sitter jag och surfar runt på www.dagensmedia.se, vilket kan vara ganska bra för det arbete jag utför dagligen, så det är inte tal om någon slösurfning, nej, nej. Men då möts jag av detta: Peak begraver indianen.

Jag blir alldeles stel i hela kroppen, börjas kallsvettas och börjar uppriktigt sagt må illa. Det dröjde flera minuter innan jag fick ner pulsen. Det här är ju helt sjuuukt. Det här går inte. Det här går absolut inte! Peak Performance ska alltså byta ut sin logga med min älskade indian till något helt annat. Och varför? Jo, för här har man på Peaks marknadsavdelning bestämt att det är dags för något nytt. Nya tider, som man brukar säga. Man går därför ut och säger att man vill bredda sitt varumärke från bergsby till storstad och tror att detta ska hjälpa.  Och jag tänker fortfarande, där jag sitter i rent chocktillstånd, att va faaaaaaaan i helvete. Det här går inte. Det går bara inte. Och det här mina vänner är anledningen till gårdagens uppehåll i bloggandet.

Jag satt hela eftermiddagen och större delen av kvällen i detta chockartade tillstånd och försökte vänja mig vid tanken på att indianen ska ersättas med något nytt, något hetare och något som är mer inne. Titta själva.  Det är inte jag som är alldeles galen väl? Visst håller ni med mig om att detta inte går?

Jag kanske tar dig till stjärnorna någon gång

Långt bortom solen

Om du bara kan vänta och se

Om jag bara hade den tid jag behöver

Då skulle jag visa dig

Jag undrar fortfarande var du är

Ödet hjälper inte till

För jag får kanske aldrig chansen

Att visa vem jag är

Om du bara var här

Då skulle du få se

För jag är större än du tror

Mer än bara en i mängden

För vänta bara och se

Du ska få se när jag blir jag

Så mycket bättre än förut

Du kan inte be om mer

Jag kan vara allt som du vill ha

Jag är mer än det du ser här och nu

Fenomenet sömn är något man kan undra ihjäl sig på. Jag kan i alla fall meddela att jag inte har fått speciellt mycket av det de senaste dygnen. Sömn alltså. Usch och fy och tvi. I natt sov jag i alla fall tungt de få timmar det blev. Somnade sent och när klockan ringde i morse kände jag i hela kroppen hur många timmars sömn det faktiskt saknas för att jag ska kunna komma i balans med vardagen igen. Jag känner i alla fall att det kommer att somnas tidigt i afton. Äntligen.

För övrigt är jag inte riktigt som jag borde på flera plan. Jag känner det. Jag är inte hungrig, varken glad eller ledsen, orkar knappt jobba och sen jag mår lite allmänt konstigt också. Det blev den tiden i månaden också just i dag och det gör knappast saker och ting bättre. Jag har proppat i mig Ipren och sitter och håller tummarna nu för att det värsta ska gå över. Jag går omkring i något slags vakuum, känns som att jag väntar på att något ska hända, men vad fan skulle det kunna vara? Utanför fönstret är det grått. Det ligger regn i luften. Men vänta, nu snöar det faktiskt.

Jag sitter och drömmer mig bort. Tänker på palmer, långa stränder, sol, god mat och en obekymrad tillvaro. Det sistnämnda är något jag fick en försmak på under tiden i Vietnam, det är något jag saknar och något jag ska skaffa mig. Men inte här. Det ska bli någon annanstans. Långt härifrån. Och det kanske inte dröjer så länge till när man tänker lite närmre på det. Men en dag som denna känns det väldigt avlägset.