Det finns vissa personer jag verkligen skulle vilja ha mig en rejäl pratstund med. Människor som verkligen kan beröra.
Billy Joe Armstrong - För att han är sexigt fulsnygg i sina svarta, tajta jeans med schysst hängande nitbälten, sina härligt åtsmitande skjortor och för att han på nästan varje platta Green Day släpper oftast har en riktig ångvält till låt där texten är som ett slag i magen och verkligen får en att tänka till.
Tomas Andersson Wij - För att han kan få mina ögon att fyllas med tårar blanka som en vattenyta på sommaren när solen står som högst på himlen. Jag beundrar hans sätt att kunna tonsätta en "berättelse" med djupa, underliggande meningar i varje låt han levererar. Jag är även ett stort fan av duktiga journalister inom området kultur. Den här mannen kan konsten att använda pennan på rätt sätt.
Joakim Berg - Bara för att han är just Jocke i Kent. Jag har sprungit rakt in i den här snubben när jag hastade ut genom dörrarna från Hötorgshallen en gång förra året. Jag bad generat om ursäkt och blev röd om kinderna. Just nu längtar jag ihjäl mig till fredagen den sjätte november tvåtusennio. Det är dagen då jag ska inta ryggläge i soffan och insupa albumet "Röd" och dess toner. Jag tror på en helkväll. Jag tror på på allt Joakim Berg och hans Kent kommer att leverera i år. Ingen höst är komplett utan Kent. Jag har slutat köpa CD-skivor. Men inte Kents.
Lasse Winnerbäck - För att han kan få mig på gott humör när det behövs och för att han kan hålla mig sällskap i högtalarna när livet känns piss. Sen är den här mannen en jävel på att slå huvudet på spiken.
Thom Yorke - För att han är han och han ger mig gåshud när höststormarna lever om som allra värst. Och det värmer.
Coldplay, Snow Patrol, Manic Street Preachers, Depeche Mode, Eldkvarn, Sophie Zelmani och Melissa Horn är också några jag ska dunka in i Ipoden innan hösten är slut.
Okej. Extrem tidsbrist kan inträffa och det får den hör bloggen stå ut med. Tyvärr. Vad kallas fenomenet ledigt när man flänger fram och tillbaka som en blådåre för att hinna träffa allt och alla man inte har sett på över två månader? Jag vet i alla fall att jag lever ska jag be att få tala om.
Jag är lite smått konfunderad över en del saker men det är lugnt. Det är inget vi ska gräva ner oss i. Förra fredagen känns avlägsen och på söndag flyger jag från Arlanda till Kallax igen. You got to love Norrland! Jag saknar Piteå, för jag saknar min lägenhet och mest av allt i hela världen saknar jag min säng och mitt härliga, nya duntäcke.
Det som komma skall den närmsta tiden känns både spännande och skrämmande. Vinter i Piteå. Den står och bara väntar på att få slå till. Som ni alla förmodligen redan vet är den här tiden på året ingen favorit. Jag tror alltid att jag ska deppa ner mig totalt och tycka att allting suger. Som förra året då jag var tvåhundra procent säker på att allt skulle bli åt helvete. Men så blev det ju inte alls. Tji fick jag, som man brukar säga. Trots en positiv upplevelse av förvintern förra året ligger det en liten oro och gnager om att det ska bli dåligt nu. Det bara är så och då har jag fått höra att man bara ska gilla läget och låta det bero. Så det gör jag nu. Jag låter den här känslan bero. I stället försöker jag bli kompis med den.
Nu är det dock så här att på fler än ett sätt så ser jag fram emot den här vintern. Jag längtar efter en rejäl, jävla vinter med massa snö. Soliga, härliga vinterdagar med gnistrande snö. Det är den bilden jag har i mitt huvud när Piteå och vinter dyker upp i samma mening och tanke. Att det förmodligen kommer att bli äckligt mörkt och kallt struntar jag i. Jomenvisst.
NU: Fredagskväll i Vingåker. IMORGON: En lördag kvar i Vingåker. SÖNDAG: Hem, hem heeeeem!
Jag gillar ju musik. Det är en av det "materiella" saker i min tillvaro jag absolut inte klarar mig utan. Jag behöver det för att kunna andas. Simple as that. Jag satte mig ner häromdagen och försökte tänka ut det första minne jag har som är musikrealterat. Det tog ett tag. Men sen kom det till mig som att det var i går.
Jag var nog 10-11 år. Den här låten satte sig direkt. Det är den första låten jag överhuvudtaget minns att jag fick gåshud och välbehag av. Den kanske inte uppfyller kriterierna jag har idag för att få det men jag upptäcker att jag får den där speciella känslan av att bara tänka på minnet jag har av Miachel Learns to Rock's The Actor. Jag kommer så väl ihåg det genomskinliga kassettbandet där den här låten fanns med och hur jag lyssnade och spolade tillbaka om och om igen. Det är sjukt det här med musik hur det kan beröra ditt allra innersta och röra upp känslor du trodde var glömda och begravda för länge sen.
Jag kommer så väl ihåg vilka drömmar jag hade som "liten". Jag skulle bli veterinär. Hela högstadiet fick jag höra av både lärare och familj att jag absolut skulle söka mig vidare in på naturvetenskapliga programmet när det väl var dags för gymnasiet. Over all var mina högstadiebetyg jäkligt bra. Allt var nästintill fantastiskt förutom några små petitesser. Jag avskydde matte, fysik och kemi. Biologi, fine men resterande ämnen för att klara av en eventuell veterinärutbildning sög fett enligt mig. Trots detta var jag en av alla dom som satt i uppropet för naturvetenskapliga programmet när det var så dags. Det räckte med uppropet sen var saken kirrad. Jag ville inte alls vara där. Jag skulle inte vara där. Varenda liten cell, både i min kropp och i min hjärna skrek nej. Det kändes totalt fel. Jag gav det ett väldigt otappert försök under en veckas tid sen bytte jag. Samhällsvetenskapligt program blev min räddning och drömmarna om att bli veterinär las på hyllan. Jag har aldrig plockat fram dem igen. Jag saknar inte det där alls.
Någonstans på vägen genom gymnasiet började tankarna styra in på media. Vad visste jag inte exakt men vem brydde sig? Så länge det var nära hemma var jag nöjd och glad. Norrköping och Örebro erbjöd finfina alternativ. Studenten kom, livet vändes upp och ner och sen råkade jag visst hamna på McDonald's i Katrineholm. De påföljande tre åren som kom var de roligaste i mitt liv. Jag trivdes som fisken i vattnet och hade väl någon naiv tanke på att detta skulle vara för evigt. Tre år gick och rätt som det var kom känslan av att det fick vara nog. Jag var spyless. Nyss fyllda 21 år och slumpen (?) förde mig till Skåne. Det enda jag visste var att utbildningen hade något med media att göra och det var ju bra. Eller? Och Båstad kände jag ju till sen förut och det var ju också bra. Utbildningen var bara ett år. Toppen, tänkte jag och stack med flyttlasset neråt i landet. 2005-2006 var nästa period i livet som jag kan komma att kalla något av det absolut bästa i hela mitt liv. Roligare har jag nog aldrig haft. Bekymmerslöst leverne med vilda studentfester blandat med några tappra försök till seriöst pluggande. Det där året gick så satans fort.
Rätt som det var så stod jag mitt i Stockholms innerstad och blickade upp mot den klarblå himlen där solen syntes mellan varven bakom de höga betonghusen. I början var jag fascinerad, exhalterad, spänd, nervös och ja, allt det där ni kan tänka er att man är när man har vuxit upp i ett pyttelitet samhälle någonstans i Sörmland. Jag avgudade Stockholm på ett mycket ohälsosamt sätt kan man nog säga så här i efterhand. Start på Gullmarsplan, ett kvickt stopp i Akalla, ett år i Bandhagen där allt gammalt byttes mot nytt, ett kort stopp med ett hej då till världens bästa vän i Enskede som till sist följdes av en stabil och trygg landning i finaste Sundbyberg.
Någonstans under Stockholmsvistelsen delade sig vägen och blev till en fyrvägskorsning. Den där känslan av att man hade precis allt man ville ha kom, den sågs och den försvann. Den segrade alltså inte. Tyvärr. Och ni vet den där drömmen ni har haft ända sen ni var små? Den där nästan oåtkomliga drömmen som man kan ha men som man ändå aldrig kommer att få uppfylld? Den som säger att: "Visst, det är bra med drömmar men det kommer så att förbli". Alltså, den drömmen lirkade jag försiktigt fram och började fundera på förra sommaren. Jag vände och vred på den lite trevande innan jag på allvar tog fram mattpiskan och dammade av den rejält. Jag kollade alternativ, hur jag skulle gå tillväga och gjorde upp en plan. Oron över att året som skulle gå, innan allt kunde gå i stöpet, skulle vara det mest långsamma ever var tung. Än en gång lurades livet. Hösten, vintern och våren gick i en rasande fart och allt fortlöpte enligt planerna.
Förra året vid den här tiden satt jag med en klump av oro i magen om att bli lämnad "ensam" i storstaden. Idag kan jag titulera mig som blivande journalist. Student i Piteå. Förvisso sitter jag just i detta nu i Vingåker men det beror på andra saker. Som höstlov till exempel. Hemma är numer i Piteå. Hemma, hemma, hemma. And I like it. Jag har en närhet till allt och alla jag behöver just nu. Av 180 högskolepoäng är nu 15 avklarade. Förhoppningsvis dårå. Man ska inte ropa hej riktigt än kanske. Men satan i gatan vad nöjd jag är med livet just nu. Jag ville bara att ni skulle få veta detta.
Man kan ofta fundera över det umgänge man har. Man blir ofta glad av det. Det är nämligen dessa människor som utgör en stor del av ens vardag. Dom ger dig trygghet och liv i tillvaron. Detta är inget konstigt alls. Det är bara så det är.
Det är bara en sak som fascinerar mig ganska mycket i hela den här tankegången. Hur kan det komma sig att vissa människor gräver sig djupare in i hjärtat än andra? Ibland tar det bara sekunder innan man inser detta faktum, ibland kan det behöva gå en tid för att man ska inse hur viktig den här personen är.
Det sjuka med mig är att jag tror på ögonblicklig "kärlek". Nu snackar vi om både vänner och eventuella livspartners. Jag har väl en illusion om hur saker och ting skall gå till i livet när det är på riktigt antar jag.
Sen funderar jag på om man kan ha någon slags värdering på människorna i ens närhet. När jag funderar på det så inser jag ju att jag gör det. Jag värderar. Som fan rent ut sagt. Det här är egentligen inget personligt alls. Det bara är. Det finns ingenting någon skulle kunna göra för att vara bättre eller sämre. Personkemi är bara något som är där. I min värld kan man inte jobba på det. Dessutom anser jag att saker som bara finns där redan från början symboliserar det äkta i livet. Jag fördömer inte på några sätt relationer som utvecklas och gror på ett annat sätt. Jag har varit med om sådana också och de betyder precis lika mycket för mig. Det är bara väldigt intressant att fundera över hur man har lyckats lära känna alla människor man har i sitt liv och framförallt hur relationerna har utvecklats genom åren.
Precis just nu är jag inne i en ny, spännande period med nya människor som kan komma att bli allt ovanstående. Sådana här situationer i livet är oftast ganska skrämmande till en början men när man ger det sin lilla tid så inser man snabbt att relationer har en tendens till att ordna till sig utan någon direkt hjälp. Och då är vi tillbaka i det här resonemanget om att det som är på riktigt bara blir. Man kan liksom inte göra något åt det.
När man genomgår vissa saker i livet, tillfällen och perioder där man träffar nya människor som blir förbannat viktiga där och då kan man lätt förvilla sig i tanken om att det alltid kommer att vara "vi" eller "oss". Så är dock inte alltid fallet har jag märkt. Men det är helt okej. Det är liksom ingen fara att erkänna att människor utnyttjar varandra för stunden. I det här fallet är ordet utnyttja inget negativt. Man gör det här för att överleva det som komma skall. Men som så mycket annat, det här kan man inte veta i förväg.
Oavsett vilket så är jag så himla trygg här och nu med allt och alla. Jag är så jävla glad över vissa människor som har byggt bo och därefter låst dörren och kastat bort nyckeln till mitt hjärta. Jag vill inte gärna kalla mig för en blödig person men det kan lätt börja rycka i ögonlocken av glädjetårar. Speciellt i en sådan här tid då löven övergår i färg från grönt till gult till rött till brunt, när ilskna vindar hintar om att det snart är dags för vinter och mörkret sluter sin hand om ens vardag. Det är då jag inser att jag är ganska lycklig lottad. Trots allt. Och då känner jag mig trygg. Oavsett var dessa människor än kommer att befinna sig i framtiden så vet jag att dom inte kommer att försvinna ur mitt liv. Någonsin. Cause I won't let you.
Jag har inte varit världens bästa på det här den senaste tiden. Det handlar inte om brist på intresse inför att hålla den här bloggen ovanför vattenytan, tro inte det. Jag har bara inte riktigt fått rätsida på saker och ting i livet och därför inte riktigt kommit på hur detta bloggande skall vinklas fortsättningsvis.
Med Stockholm i backspegeln och Piteå i ett klart och starkt synfält har förutsättningarna ändrats lite. Just i detta nu har jag dock Vingåker i ögonvrån. Det stavas höstlov och det är sådana lyxiga grejer man kan ägna sig åt när man är student. Jag kan inte riktigt fatta det än. Att jag är student. Journaliststudent. Jag ska, efter dessa tre år, kunna titulera mig som utbildad journalist. Det här kommer nödvändigtvis inte innebära att jag vet exakt hur livet kommer att se ut efter detta.
Piteå?! tänker ni. Jadå, säger jag. Det är en stad att förälska sig i vill jag lova.
Norrland, säger ni. Jadå, säger jag. Landskapet har en del att erbjuda som man lätt kan låta blicken fastna på.
Jag tänker tillbaka och inser att jag för inte alls så länge sen hade höjt på ögonbrynen samtidigt som jag hade fnyst åt detta som nu är ett faktum. Att jag faktiskt bor i Piteå. Vissa saker kan vara svåra att smälta och det tar sin lilla tid innan man förlikar sig med verkligheten som hittills har varit som en långt utdragen dröm.
Just nu…
- Fylls mina ögon av tårar och min hud ryser av välbehag när Tomas Andersson Wijs ljuva stämma dyker upp tillsammans melodin ”So Long” i lurarna till den lila Ipoden . Detta fenomen uppkommer dock endast när jag råkar befinna mig på en buss någonstans mellan Norrbotten och Västerbotten. Varför vet jag inte. Jag försöker fortfarande lista ut detta. Än så länge är det förgäves så jag har gett upp och bara gillar läget.
- Försöker jag njuta av att vara hemma i Vingåker men har samtidigt redan gett upp tanken på att någonsin återvända hit för att slå ner bopålarna. Jag kan inte alls se mig själv säga ”hemma” om det här igen.
- Snurrar det tankar om känslor som jag inte riktigt kan få grepp om. Det är den här leken jag inte riktigt lärt mig än. Jag är fortfarande inne i lärandeprocessen om vem jag är och hur jag ska lära känna mig själv så pass att jag kan identifiera situationer innan de identifierar mig. Vad i helvete vill jag egentligen?
- Njuter jag av höstlöven som målar tavlor omkring mig, med sina olika färgkombinationer i de vresiga höstvindarna, när helst jag befinner mig ute i friska luften. Samtidigt skräms jag av, lika mycket som jag längtar efter en vinter i Piteå som smyger allt närmre.
- Tänker jag på att jag verkligen vill hålla den här bloggen vid liv under de här tre åren som ligger framför mig. Jag vill ha det här som mitt lilla projekt. Något att se tillbaka på senare i livet där jag kan läsa om det som var, när min allra högsta dröm blev uppfylld.
- Känner jag att jag kan klara av det mesta i livet. Hur svårt det än kan komma att bli. Hur långa avstånd jag än har att vänta.
Och det kan vara små saker jag tänker på också. Som att jag än en gång (av många gånger) har fått bekräftat att jag ”äger” världens bästa vän. Att världen faktiskt har så mycket mer att erbjuda än bara evig förvirring och ångest. Att saker och ting sällan blir som jag har tänkt mig (men som ändå inte behöver betyda någonting dåligt). Att jag har saker att se fram emot, typ en resa till solen med världens bästa sällskap som betyder födelsedags- och nyårsfirande någonstans långt bort. Att jag har lyckats avklara de två första kurserna på den här utbildningen. (Som för övrigt tituleras Journalistik i nya medier och ges av Luleå Tekniska Universitet, Institutionen för musik och medier i Piteå. Ett plus i kanten för att detta nu också kan räknas som journalisthögskola. Det är stort.) Att jag har träffat på en del människor som kan komma att ge mig det jag behöver för att klara ”nuet”. Att det spontana faktiskt har en stor del i min vardag just nu.
Det här är bara ytterligare ett ”nu” som jag måste lära mig att leva i. Att vara student är inte på riktigt. Det riktiga kommer senare. Allt det här är bara ytterligare en prövning innan livet tar sin riktiga början än en gång. Men jag skulle väldigt gärna vilja komma på ett sätt att dela med mig av den här vardagen och den här prövningen. Vill ni vara med på ett hörn?
Att sitta i en soffa med fötterna på bordet och ha datorn i knäet kan och ska kännas så rofyllt det bara går. Men icke. Efter en natt med mycket lite sömn i en tom, kall och ekande lägenhet kändes det som en trevlig aktivitet det här med soffsittandet i ett hörn på skolan. Lugn och ro får man glömma illa kvickt när det dräller ut ett gäng mediedesignstudenter och börjar låta värre än en flock elefanter. Fy fan. Jag är trött och grinig och det borde respekteras en dag som denna. Jag känner mig inte särskilt produktiv med det här oljudet ringandes i öronen.
Nu hann jag inte alls med det jag skulle. Skit också.
