Någonstans mitt i mellan
Arbetsveckan är snart slut och jag är ganska nöjd med det. Varken mer eller mindre. Dock vill jag fortfarande att det ska hända nåt. Det skulle räcka med något litet.
Kanske lite håll-i-gång till helgen. Det lutar åt det just idag i alla fall.
Jag har drömt massa knäppa saker i natt som just nu skapar tankar som virvlar runt i huvét och skapar en del oreda. Hmm.
Dessutom har jag en skaplig träningsvärk efter en lagom lång joggingtur i går kväll.
Ikväll blir finmiddag och vila från allt vad motion heter. Imorgon åker badmintonracketen fram för en omgång.
Jag borde nog jobba lite nu...
Less på att vara ledsen...
This town is colder now, I think it's sick of us
It's time to make our move, I'm shakin off the rust
I've got my heart set on anywhere but here
I'm staring down myself, counting up the years
Steady hands, just take the wheel...
And every glance is killing me
Time to make one last appeal... for the life I lead
Jag tänkte på det igår när jag gick och la mig, jag tänkte på det idag när jag vaknade och jag kommer förmodligen att tänka på det imorgon också. Och jag blir frustrerad som fan. På att känna den här känslan. Hur mycket jag än försöker tänka på allt som är bra så känns det som att de sakerna som är bra inte ger mig någon inre tillfredsställelse alls. Ingen ro i själen eller värme inombords. Nada. Zero.
Jag kan bli sjukt nostalgisk mellan varven och tänka tillbaka på allt som var då. Jag känner mig i ärlighetens namn inte en dag äldre än 16. Fortfarande. Jag funderade på häromdagen om jag verkligen har "vuxit" så mycket som jag tror. Men vad jag dock trodde var att jag skulle ha åstadkommit så mycket mer....det känns som att jag vaknar varje dag och gör samma saker om och om igen bara för att jag måste. Eller för att det är så här man borde göra. Jag vet inte. Jag kan sitta och tänka i flera minuter på vem jag är och vad jag egentligen vill. Vad det så här jag ville att mitt liv skulle vara vid 24 års ålder? Ville jag inte ha mer? Ha upplevt mer? Jag pallar inte att sitta och tänka på vad jag HAR missat längre....
Jag vill inte veta var jag är eller vad jag gör om ett år. Jag har precis kommit på att det är just DET som är tjusningen med livet. Att inte veta. Därför ska jag sluta planera så in i helvete och försöka lära mig att leva här och nu. Det är dock inte det lättaste vill jag lova när "nuet" inte bjuder på det allra bästa.
Jag har ju ett jobb som jag trivs förhållandevis bra med, trots stress och press just nu, en lägenhet som är kalasfin, en Roomie som är mer eminent än hon någonsin kan förstå och jaaa, va fan klagar jag på egentligen? Dessa saker är ganska primära för att man ska överleva vardagen, få mat på bordet och tak över huvudet.
Stimulansen i vardagen är jobbet. Men resten då?
Men jag vill ha nåt meeeeeer. Någonting som gör det ROLIGARE att gå upp varje dag.
Jag såg förresten något häromdagen som fick mig att hajja till ganska ordentligt. Vi får väl se om det händer nåt nu.
Varför är det så med en del människor att de bara slutar höra av sig? Kan inte de också sakna de stunder man har haft tillsammans? Eller känna hur trevligt, bra och enkelt det var vid vissa tillfällen? Varför röra till det så förbannat? Kan vi inte bara ha kontakt bara för att det var just enkelt och trevligt just precis DÅ? Är det så lätt att bara kapa banden och aldrig mer vilja ha något med människor att göra? Hur äkta var det då på en skala från ett till tio....
Jag saknar det.
Jag tänker mer än jag borde nu. Det är väl som vanligt. Kanske längtar jag efter vår nu. Sol, lite värme och fågelkvitter. Jag vill känna mig HEL igen. Och fri.
Och om du vill gå och äta glass, ta en fika eller bara en lång promenad och prata om allt och ingenting så fort solen visar sig är du välkommen att höra av dig.
För övrigt hämtade jag min vita och snygga Nishiki igår. Den är servad inför våren och redo. Det ska bli en hel del cykling till jobbet så fort vädret och vägunderlag tillåter. Dessutom har joggingskorna åkt ur garderoben igen den här påskhelgen. Allt ska bli bättre. Allt.
Om någon som har läst det här inlägget inte har fattat det än - Lyssna på One Republics skiva.
It's time to make our move, I'm shakin off the rust
I've got my heart set on anywhere but here
I'm staring down myself, counting up the years
Steady hands, just take the wheel...
And every glance is killing me
Time to make one last appeal... for the life I lead
Jag tänkte på det igår när jag gick och la mig, jag tänkte på det idag när jag vaknade och jag kommer förmodligen att tänka på det imorgon också. Och jag blir frustrerad som fan. På att känna den här känslan. Hur mycket jag än försöker tänka på allt som är bra så känns det som att de sakerna som är bra inte ger mig någon inre tillfredsställelse alls. Ingen ro i själen eller värme inombords. Nada. Zero.
Jag kan bli sjukt nostalgisk mellan varven och tänka tillbaka på allt som var då. Jag känner mig i ärlighetens namn inte en dag äldre än 16. Fortfarande. Jag funderade på häromdagen om jag verkligen har "vuxit" så mycket som jag tror. Men vad jag dock trodde var att jag skulle ha åstadkommit så mycket mer....det känns som att jag vaknar varje dag och gör samma saker om och om igen bara för att jag måste. Eller för att det är så här man borde göra. Jag vet inte. Jag kan sitta och tänka i flera minuter på vem jag är och vad jag egentligen vill. Vad det så här jag ville att mitt liv skulle vara vid 24 års ålder? Ville jag inte ha mer? Ha upplevt mer? Jag pallar inte att sitta och tänka på vad jag HAR missat längre....
Jag vill inte veta var jag är eller vad jag gör om ett år. Jag har precis kommit på att det är just DET som är tjusningen med livet. Att inte veta. Därför ska jag sluta planera så in i helvete och försöka lära mig att leva här och nu. Det är dock inte det lättaste vill jag lova när "nuet" inte bjuder på det allra bästa.
Jag har ju ett jobb som jag trivs förhållandevis bra med, trots stress och press just nu, en lägenhet som är kalasfin, en Roomie som är mer eminent än hon någonsin kan förstå och jaaa, va fan klagar jag på egentligen? Dessa saker är ganska primära för att man ska överleva vardagen, få mat på bordet och tak över huvudet.
Stimulansen i vardagen är jobbet. Men resten då?
Men jag vill ha nåt meeeeeer. Någonting som gör det ROLIGARE att gå upp varje dag.
Jag såg förresten något häromdagen som fick mig att hajja till ganska ordentligt. Vi får väl se om det händer nåt nu.
Varför är det så med en del människor att de bara slutar höra av sig? Kan inte de också sakna de stunder man har haft tillsammans? Eller känna hur trevligt, bra och enkelt det var vid vissa tillfällen? Varför röra till det så förbannat? Kan vi inte bara ha kontakt bara för att det var just enkelt och trevligt just precis DÅ? Är det så lätt att bara kapa banden och aldrig mer vilja ha något med människor att göra? Hur äkta var det då på en skala från ett till tio....
Jag saknar det.
Jag tänker mer än jag borde nu. Det är väl som vanligt. Kanske längtar jag efter vår nu. Sol, lite värme och fågelkvitter. Jag vill känna mig HEL igen. Och fri.
Och om du vill gå och äta glass, ta en fika eller bara en lång promenad och prata om allt och ingenting så fort solen visar sig är du välkommen att höra av dig.
För övrigt hämtade jag min vita och snygga Nishiki igår. Den är servad inför våren och redo. Det ska bli en hel del cykling till jobbet så fort vädret och vägunderlag tillåter. Dessutom har joggingskorna åkt ur garderoben igen den här påskhelgen. Allt ska bli bättre. Allt.
Om någon som har läst det här inlägget inte har fattat det än - Lyssna på One Republics skiva.
Way to much of everything...
Klockan är tio på kvällen.
Jag är sjukt stressad. Fy fan. Jag tänker bara på att jag inte kommer att få en hel timmes lunch imorgon. Jag tänker på att jag kommer ha lika stressigt ont i huvudet imorgon, hög puls och galopperande tankar om pengar som ska skickas iväg till de rätta ställena. Det är inte ens kul på jobbet nu. Too much.
Det är ju skönt att det är fredag imorgon. Eller nåt.
Jag låg och tittade på stjärnorna i går kväll när jag skulle sova. De syns tydligt från min huvudkudde. Det är så jävla knäppt. Just nu känner jag det där dåliga igen. Jag har den där olustiga känslan i kroppen igen. Det där gråtiga infinner sig mellan varven men jag trycker bort det. Orkar inte. Vill inte. Vet inte ens varför....
Lite nervös inför lördag kanske? Jag är inte helt säker på att resultatet kommer bli som jag vill. Ibland känns det som att jag bara vill bort. Lååångt härifrån och kanske aldrig komma tillbaka. Varför känns det så? Jag fattar inte. Är det för att man vill fly från att som tynger en? Och kan man ens bara "försvinna"?
Fan, jag märker själv att det inte är nåt bra nu igen. Fan, fan, fan. Jag vill inte att det ska kännas sådär illa igen. Den där hopplösa känslan ligger och lurar...i can feel it. Damn.
Det är för mycket av allt nu igen. Great. Nu började jag blöda näsblod också. Precis i detta nu. Det hade varit en sak om det hade varit mycket av EN sak. Men nu är det sådär mycket av flera saker. Kanske är det för att det är för mycket av flera dåliga saker. Igen. Det är ju fan att allt ska bli så här.
Nu är klockan halv elva. Dags att sluta med mina jävla deprimerande ord.
Det kanske känns bättre imorgon....
Over and out.
Jag är sjukt stressad. Fy fan. Jag tänker bara på att jag inte kommer att få en hel timmes lunch imorgon. Jag tänker på att jag kommer ha lika stressigt ont i huvudet imorgon, hög puls och galopperande tankar om pengar som ska skickas iväg till de rätta ställena. Det är inte ens kul på jobbet nu. Too much.
Det är ju skönt att det är fredag imorgon. Eller nåt.
Jag låg och tittade på stjärnorna i går kväll när jag skulle sova. De syns tydligt från min huvudkudde. Det är så jävla knäppt. Just nu känner jag det där dåliga igen. Jag har den där olustiga känslan i kroppen igen. Det där gråtiga infinner sig mellan varven men jag trycker bort det. Orkar inte. Vill inte. Vet inte ens varför....
Lite nervös inför lördag kanske? Jag är inte helt säker på att resultatet kommer bli som jag vill. Ibland känns det som att jag bara vill bort. Lååångt härifrån och kanske aldrig komma tillbaka. Varför känns det så? Jag fattar inte. Är det för att man vill fly från att som tynger en? Och kan man ens bara "försvinna"?
Fan, jag märker själv att det inte är nåt bra nu igen. Fan, fan, fan. Jag vill inte att det ska kännas sådär illa igen. Den där hopplösa känslan ligger och lurar...i can feel it. Damn.
Det är för mycket av allt nu igen. Great. Nu började jag blöda näsblod också. Precis i detta nu. Det hade varit en sak om det hade varit mycket av EN sak. Men nu är det sådär mycket av flera saker. Kanske är det för att det är för mycket av flera dåliga saker. Igen. Det är ju fan att allt ska bli så här.
Nu är klockan halv elva. Dags att sluta med mina jävla deprimerande ord.
Det kanske känns bättre imorgon....
Over and out.