I en tunnel ser jag ljus
Jag vet hur jag fungerar. I fall vill jag tro det. Jag tänker på en sak och inser att jag verkligen borde göra det jag tänker på utan dröjsmål. Det går några dagar. Sen går det några dagar till. Sen gör jag det och undrar varför jag väntade så länge med att göra det. Ja, galoppen kanske ni redan har fattat som man brukar säga. I flera veckor har jag sneglat längtansfullt på gitarren som har stått i min garderob och blängt på mig som att jag vore en idiot. I vilket fall som helst smekte jag upp fodralet nyss, plockade ur den gamla dyrgripen (en sanning med modifikation) och stämde den med hjälp av det bästa inköp jag någonsin har gjort. Stämapparaten. När alla lampor blinkar gröna som de ska vid varje strängberöring är det bara att tuta och köra.
Jag gillar tanken på att det egentligen finns så mycket annat jag borde göra när jag sitter där med gitarren i knäet och klinkar. Samtidigt känner jag att jag är glad att jag är ensam i detta viktiga ögonblick. Den här gitarren och jag behöver lära känna varandra igen trots att vi har funnits i varandras närhet i så många år redan. Vi känner varandra fast ändå inte. Det har hänt så mycket sedan sist vi talades vid. Vi bär båda på mycket som inte fanns där förut. Sorg, glädje, besvikelse, ilska, förhoppningar, förvirring, rädsla, kärlek, lycka. Massor. Ibland känns det som att jag är på väg att spricka. Det är som en bubbla som är så skör att minsta beröring kan vända upp och ner på hela tillvaron. Ibland vågar man knappt andas in och ta det där andetaget som är så nödvändigt och som behövs för att överleva vardagens måsten och borden.
See if I can pass by that waiting hand
If I can pass by that wandering man
If I can leave to get on
See that it all makes sense pretty soon
Konst. Det estetiska. Det ologiska.
Svaret på detta kan te sig relativt enkelt när man väl tar mod till sig och försöker se objektivt på detta. Det finns nämligen ingen logik i sådana här känslor. Det finns ingen logik alls i det som kallas personkemi. Det som händer när två människor känner ”allt det där” för varandra. Man kan nämligen inte bestämma över sådant här själv. Hur mycket man än vill kunna kontrollera det så går det inte. Händer det så händer det. Det finns så många klyschor vi använder oss av när det gäller kärlek.
Det finns så mycket mer i livet jag skulle vilja bestämma när det gäller mig själv också. Jag skulle vilja bestämma att jag inte känner mig ensam när jag inte vill känna så och jag vill bestämma varje morgon när jag vaknar att allt, precis allt, ska vara bra.
På något sätt känns det som att jag upprepar mig. Jag vet inte riktigt nu. Men varför är vi så rädda hela tiden? När något är bra är vi rädda för att det ska komma något elakt och ta det som är bra ifrån oss. När vi är ledsna är vi rädda för att den där hemska känslan aldrig ska försvinna och när den väl har försvunnit är vi fortfarande rädda. Den ständiga rädslan över att känna alla dåliga känslor.
Jag hade så gärna velat ha mig ett snack med Aristoteles eller Sokrates. Greklands största filosofer. Kanske världens största. Jag är ganska övertygad om att det aldrig kommer att födas sådana människor någonsin mer. Är det också dem vi ska förlita oss på resten av våra liv? Deras uttalanden och ordspråk lever kvar och jag vill så hemskt gärna tro på allt det där kloka och smarta de här gubbarna har lämnat efter sig. För vi blir allt dummare i den här världen, det här samhället vi lever i. Vi gör det nämligen alldeles för svårt för oss själva hela tiden. Varför ta den enkla vägen när man kan ta den snåriga, smala och ojämna stigen?
När det strålar från mitt hjärta
Det finns en hel del saker i livet jag kan komma på mig själv med att förundras över. Som att humöret bara kan dippa helt utan någon egentlig anledning och att den där taskiga känslan alltid verkar vilja vara närvarande dagar som söndag och måndag.
Lika förundrad blir jag när humöret skjuter i höjden också här utan någon speciell anledning. När jag är omotiverat glad trots att regnet hänger i luften och Piteå ständigt täcks av en grå sörja som vill kallas moln som vägrar att släppa i genom en endaste liten solstråle och gör att det aldrig riktigt blir dag på riktigt.
Det är de små sakerna som gör att jag kommer på mig själv med att svänga lite extra med armarna och helt plötsligt promenerar i takt till den gungiga låten som strömmar ur den lila ipodens lurar. Världen kan fortfarande överraska och jag tar emot detta med en öppen famn och låter leendet leka i mungiporna samtidigt som jag njuter av tillvaron. Jag vet ju att jag är en person där en allt kan vända i all hast eftersom jag tillhör den analyserande och djupt tänkande sortens homo sapiens. Därför försöker jag insupa all harmoni och balans som lyckas med att nästla sig in i mitt hjärta mellan varven.
Ledorden just nu är: radiojournalistik, medier i samhället, Max, boxning, badminton, tennis, spinning, bodypump, journalistvänner, champagne- och flädersmaksatt te, varma bad, god men nyttig mat, långa promenader, umgänge, bra musik i den lila ipoden och höst. Jag har inget att klaga på just i dag.
Trött men glad...
Welcome home to my broken promised land...
Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser...
Men från och med i måndags och fram till i dag har hösten verkligen gripit tag i mig. Jag försöker njuta av den och mellan varven tror jag att jag lyckas men rätt som det är dyker det upp något som jag inte riktigt vare sig vet vad det är eller hur jag ska hantera det. Det är en känsla av stress blandad med förvirring över allt som händer och allt som ska tas tag i. Det är en känsla av rädsla blandad med spänning över vad som ligger framför mig.
Jag tänker mig att jag borde ta ett steg tillbaka, andas ut och bara låta saker och ting vara. Men det här är inte mitt bästa som ni vet eller redan har listat ut. Jag vill alltid så himla mycket mer och oftast slutar det i ren katastrof när mina tankar skenar i väg utan att jag har någon som helst kontroll över vad som sker i huvudet på mig.
En sak är i alla fall säker. Kents nya skiva kunde inte ha kommit mer lägligt i min brevlåda. Röd har allt jag behöver för att klara den här hösten. DET är jag i alla fall säker på.
Skåne v. Norrland och allt där i mellan
Jag minns en gång när jag jobbade på McDonald's i Mellbystrand under det året jag pluggade i Båstad. Det kom ett medelålders par i Mcdriven och jag skulle ta betalt. Det första de påpekade var att jag inte var från Skåne och jag minns att jag skrattade till och svarade: Det stämmer bra, hörs det SÅ tydligt?
Lite om allt just nu
Jag har kommit på mig själv med att jag gäna vill komma på en rubrik till alla blogginlägg jag gör innan jag skriver dem. Jag gör exakt likadant med alla inlämningsuppgifter i alla journalistiken också. Detta leder automatiskt till att det kan ta tvärstopp rätt som det är. Jag sitter därmed och stirrar rakt framför mig ut i tomma intet utan att få ett dyft gjort. Jag får dumpa det här med att allt måste göras i en viss ordning. Jag kommer att spara så mycket tid på det. Med andra ord, jag skriver nu detta inlägg utan att ha en tanke på rubriken. Det kan sluta hur som helst.
Det finns en hel del att förvirras över i dessa dagar och detta något är känslor. Inget jag tänker lägga någon större vikt vid så därför hoppar vi direkt vidare till lite lättsammare "problem".
Jag får ingen ordning på mitt hår. Jag får aldrig till en schysst snelugg nu för tiden. Jag saknar den. Min snelugg är mitt signum ju. Jag försöker och försöker men icke.
En annan sak är Tele2. Det verkar vara nåt vajsing på tråden. När jag får sms så får jag nämligen inte bara ett av samma utan väldigt många fler än jag behöver. Och inte kan jag tro att avsändaren är så dum att han eller hon tror att jag inte fattar budskapet första gången. Eller att denne trycker på skicka minst sjutton gånger för att vara säker på att jag får det. Ett hett tips är att använda leveransrapport. Å andra sidan vet jag inte riktigt om min telefon är likadan...jag har nämligen misstänkt både en och två gånger att jag ibland får flera leveransrapporter på ett och samma sms.
Ingen ork har jag heller. Är ganska trött och jag börjar ana att det beror på mörkret som kryper närmre och närmre. Jag vill mest sova hela tiden och tycker allt som oftast när klockan ringer att min säng är paradiset. Sen märker jag redan att vid varje ny kursstart är det lite rörigt. Man har liksom ingen koll på någonting.
Kurser som ska avklaras de närmsta två månaderna är:
Medier i samhället och Radiojournalistik. Mellan dessa ska det även hinnas med att jobbas, tränas, umgås och få lagom doser av ensamhet i soffan.
Städningen och handlingen blev inte av idag heller och seriöst, vem orkar bry sig? Inte jag i alla fall.
And it's hard to hold a candle, in the cold November rain
Sällskapet denna afton är Guns n roses, Coldplay, Green Day, Snow Patrol, The Mary Onettes, Manic Street Preachers, The Script, Weeping Willows, Radiohead, Lenny Kravitz, Depeche Mode, Hoobastank, Goo Goo Dolls, HIM, Jet, Kingsof Leon, Shinedown, Placebo, Live, The Jayhawks, Staind, Fove for Fighting, The Killers och Daughtry.
Så, nu har ni lite musiktips i höstmörkret också.
Musik är som balsam för själen. Det går inte att komma i från. Jag betvivlar att min värld skulle vara det den är idag utan musik. Idag var jag bara tvungen att kila in och klämma lite på en gitarr i musikbutiken jag bara råkade gå förbi tidigare. Det ryckte i fingrarna...den var svart och tuff. Det är sådana här dagar jag verkligen ångrar att jag sålde elgitarren. I morgon ska jag damma av den gamla akustiska saken med nylonsträngar och försöka hitta stämapparaten. Jag behöver hitta ytterligare sätt att njuta av den här hösten. Gitarrklinkande kan vara ett viktigt verktyg för det.
Saker att se fram emot just nu: Fredag 6 november, Kents nya album kommer i brevlådan. 26 november, Lars Winnerbäck i Umeå.
You just have to love life. Även om det är lite förvirrat och ångestfyllt mellan varven. Precis som det ska vara med andra ord.
Därute faller gula löv.
Why bother?