Shut your eyes...
Jag måste i alla fall ta mig upp ur det här svarta hålet som omsluter mig med all sin kraft just nu. Det här funkar inte. Den här känslan av att jag är ensammast i hela världen håller hårt i mig. Det är skönt att gråta lite när som. Speciellt efter man har hållt sig hela vägen från t-centralen med t-bana och hem till lägenheten. Känslan av att höra dörren gå igen bakom sig är grymt befriande. Det är inte det att jag förstår, jag VET att man inte kan hålla på och känna så här hela tiden. Men det känns som att det mesta skrämmer mig nu för tiden.
Det är väl okej när jag är ensam. Som nu. I soffan med lite skönt, deppig musik påslagen. Då är det rätt skönt att tillåta sig att må såhär. Men jag lovar att försöka ändra attityd till alla andra och allt annat. Jag ska försöka att tänka på att saker och ting hade kunnat vara värre än vad de är just nu. Jag hade faktiskt kunnat vara helt ensam på riktigt. Nu är det ju inte så som tur är.
Imorgon ska jag ta tag i mitt liv igen. På riktigt den här gången.
Och jag ska nog hoppa i säng nu. Det känns som att det är rätt beslut.
"If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me and just forget the world?
Forget what we're told
Before we get too old
Show me a garden that's bursting into life..."
Isen på riddarfjärden smäller som gevär...
Dagarna går fortare än man tror. Och jag är tokless. IGEN. På allt och alla. Jag tänkte på det extra mycket när jag åkte t-banan hem idag. Mammor som gullade med sina barn, tonårsbrudar som stod uttråkade och tuggade tuggummi med musik i öronen, en väldigt businessklädd herre som sörplade Pucko och sen jag, som bara längtade hem till ensamheten. Den sortens ensamhet som man bara vill gräva ner sig i, som en varm filt när det är snuskigt kallt ute. Det blev en besök på sushi-restaurangen i Högdalen, sen hem till soffan.
Och jag försöker återigen lista ut hur det manliga könet egentligen tänker. Ja, inte bokstavligt talat det manliga könet men den manliga hjärnan då. Hur kan man ena dagen säga sig känna en sak och nästa bara låtsas som att det man har sagt och gjort inte betyder något alls??? Den här känslan av ensamhet som jag bär omkring på som ett stort, svart gapande hål blir ju knappast bättre av sånt där trams. Jag är TOKLESS på killar som inte kan tala klarspråk och vara ärliga ifrån början. Och jag är ännu mer less på att när jag vill något, vill inte den andre och när den andre vill, vill inte jag. Det känns som att vägen till tvåsamhet i harmoni är oändligt lång och än så länge syns bara mörker så långt ögat kan nå. FY FAAN. Jag känner mig äckligt bitter och tragisk. Om ca 4 veckor fyller jag 24. Kuuul.
Helgen som var bjöd på upplevelser utöver det vanliga. Jocke Berg & Co bjöd på en show som gav ståhår på armarna och rysningar ända ner i tårna. Säga vad man vill om KENT men de berör mig fortfarande. För ett ögonblick precis just då kändes allt komplett. Bland svettiga och skrikande KENT-fans på Globens Annex infann sig känslan av helhet och behag. När det var över kändes det bara tomt. Biljetterna som köptes i slutet av juli och sen dess har det varit längtan efter november som har hållit mig flytande.
Och följande textrader är så målande så du anar inte.
"Ingen kommer hit för
att återvända
Man tänker på sig själv först
Ingen annan
En enkel regel
Cirkeln sluts igen
Vid ringen på centralen
I den stora stygga stan åh
Ingen annanstans
kan man vara ensam som just här..."
Världens tröttaste...
- Mycket att göra på jobbet (nu när jag ÄNTLIGEN har börjat jobba helt på egen hand)
- Många lägenhetsvisningar
- Trötthet. Det känns som att jag aldrig får sova tillräckligt.
Jag har kommit fram till flera bra saker gällande mitt liv i alla fall. Vuxna beslut är lite skrämmande att ta men va fan? Allt löser sig i sinom tid. Jag är bubbligt glad mellan varven ändå och vi har bestämt att vi snart ska träffas och pussas igen.
På lördag är det KENT. Och i morgon är det fredag.
Höstrusk ute, musikmys inne
Onsdagskväll igen. Man kan knappast njuta mer än så här. Den eminenta Roomien med stort R är på sin teater och jag myser i ensamhet i soffan med CD-spelaren aktiverad på lagom volym.
Det har hänt en del sen sist dock. Bra saker. Till och med väldigt bra saker. Helgen bjöd på överraskningar för själ och hjärta. Sinnen som har sovit ett tag väcktes till liv. Det kändes helt enkelt BRA på ett sätt som det inte har gjort på länge. Varma kramar och oväntade kyssar från oväntat håll kan göra susen.
Söndagsnatten blev något utöver det vanliga och känslan av att vara oövervinnerlig och väldigt ovuxen kan verkligen få en att leva upp. I efterhand, trots väldig ansvarslöshet och noll disciplin kändes det lättare och varmare i hjärtat än på mycket länge. Timmarna som bara flög iväg känns så här i efterhand helt galet FINA. Ja, ordet FINT är nog det rätta när man ska beskriva vänskap som är något utöver det vanliga. Total ärlighet med rätt VÄN är väldigt enkelt. Att få vända in och ut på hjärtat i flera timmar med ett glas rödvin i handen kändes helt fantastiskt. Poetiskt. Veckans bästa är därmed ordet livskvalité .
Idag har det varit medieskola för hela slanten. I morgonkväll kanske fler varma kramar och en och annan oväntad kyss kan fås om jag spelar mina kort rätt. Jag ser med spänning fram emot morgondagen.
Tyck synd om mig...
Men när dagen börjar så känns det lik förbannat så där uppgivet igen.
Fredagskvällen bjöd på Idol, ostbågar och rödvin. En salig blandning av livets goda just nu. Rätt som det var så hade Idol slutat för längesen och klockan visade närmare nolltvånollnoll . Det var en häftig känsla att öppna dörren till balkongen och se årets första snöflingor som tveksamt letade sig ner mot marken i den mörka natten.
Diskussion om hur det manliga könet egentligen tänker vidtogs strax innan läggdags. Dagens ord kanske bör bli FEGHET. Jag och roomien är rörande överens om dåliga erfarenheter. Vi har lite för mycket gemensamt där känns det som. Vad sjutton är det som är så svårt egentligen???
Jag ser någon vid rödljus
samma NK-paraply
och någonstans i min plånbok
glöder en post-it från 97
där tio kulspetsblå små siffror
skriker VÅGA utan ord
men ögonblicket glider undan
som skuggorna från små grå lätta moln
Klockan börjar springa iväg här. Det ska diskas, plockas undan och man ska hinna ta sig i kragen. Den här kvällen kan bli spännande. Undrar om Vampire Lounges glassdrinkar är något att ha? Hmm hmm...
Platta håret ska också göras strax. Tiden och jag drar alltid jämt. Eller INTE.
Att jag beskriver mig själv som en mycket bitter person i dessa dagar orkar jag inte ens bry mig om. Det bara är så här nu. Jag accepterar åtminstonde det.
...Den som tar ett hjärta borde veta vad som sker, när man säljer sin lögn för att bota sin ensamhet...
Skönt med halvdag på jobbet när helgen blir några timmar längre. Hur skönt det än är med helg kan den där känslan av ensamhet inte hålla sig borta. Den känslan som alltid blir mer påtaglig när fredagskvällen kommer och når sitt absoluta djup när det mörknar på söndagskvällen. Jag hoppas att det bara är en tid. En tid som går över och att den här känslan försvinner. Det fanns en tid då jag kände så här framåt våren också. När det började ljusna igen kom känslan av ensamhet tillbaka. Om man bara kunde sätta fingret på VAD som egentligen känns fel så vore allt så himla mycket enklare.
Gårdagskvällen blev mer intressant än jag någonsin kunnat ana. Jag gick dit med en liten klump i magen och en olustig känsla. Men jag gick därifrån med en känsla av tillfredsställelse och somnade sen lagom nöjd och belåten. Det är konstigt att vissa människor inte begriper hur dumma de framstår i vissa lägen. Kapitlet om MTG Radio fick ett värdigt slut för min egen del.
Dagens funderingar handlar om vänskap. Riktig vänskap. Släpp den inte om du har funnit den. Man vet aldrig hur mycket i livet som är på riktigt. Inte förrän efteråt. Och då kan det vara för sent.
Jag kunde aldrig tro att några skrivna rader av totalt ärlighet kunde orsaka en sådan tystnad. Svart tystnad. Att blotta sig själv kräver en hel del. Jag fick en bok igår också. Det fanns några rader i den som rörde mig djupt.
Ditt självförtroende är resultatet av all den kärlek du fått tills just nu
Men DU? Ska inte ärlighet vara längst? Förtjänar man inte ärlighet tillbaka? Och var det inte mer än så?
Jag gick långsamt fram mot bordet
med min avvaktande blick
över munnen mitt i orden
slog du till så hårt det gick
