mia83

När man tänker på vissa saker i efterhand är det konstigt hur knasigt det kan bli. Hur är man funtad egentligen?

Idag är det fredag och för första gången på flera veckor ser jag fram emot morgondagen. Det är ju ett litet plus i kanten i alla fall. Det har varit en knepig vecka och jag har inte riktigt haft koll på vilka känslor jag har låtit dominera min vardag och om det har varit det rätta. Känner mig helt psykiskt utmattad, lite som efter förra onsdagens efterlängtade samtal. Det är ingen negativ utmattning, inte alls. Jag har kommit fram till att det är jävligt svårt att veta vad man ska prioritera när det gäller sina egna känslor och andras.

I slutändan prioriterar man visst sig själv ändå. Människan är nog rätt självisk ändå, det kanske bara är så det är. När andra människor runt omkring gör samma sak, ja då är ekvationen svårlöst. Det blir som tvärtom-magneter som drar åt varsitt håll.

Nu kan jag inte riktigt minnas vilken dag det var, tisdag- eller onsdagmorgon på t-banan till jobbet så stod jag och störde mig som fan på en indisk tjej (jag tror att hon var indisk iaf) som hade på sig en stor jacka TYP Canadian Goose och pratade i sin mobiltelefon. Till hjälp hade hon ett headset. Hon stod bredvid mig från Högdalen in till T-centralen och mumlade med munnen ner i kragen på sin jacka. Jag blev bara mer och mer irriterad. Kunde inte jäntan dra ner jackans dragkedja och prata I sitt headset istället för inne i sin jävla jacka?! Att hon dessutom förmodligen pratade indiska bakom kragen på jackan fick mig att tycka ännu mer synd om personen hon pratade med. Han förstod säkert själva indiskan men hey? Mummel, mummel, svenska eller indiska. Prata utanför jackan för faaaan!

Anyway, jag är ett telefonsamtal bort från för att boka en tid för la tattoo som äntligen ska bli av. Jag väntar bara på en korrekt översättning så att det inte blir totalt galet.
Kom hem i tisdags och hittade en present från Stadium också. Har tydligen varit en trogen kund och inte glömt att dra la Stadiumcard en enda gång för jag FICK 750 kr att göra vad jag vill med i valfri Stadium-butik. Too bad att det är bjudlunch med Metro idag. Annars vet jag vad jag hade gjort på lunchen...

I övrigt har jag kanske accepterat läget som det är. Jag kom i kontakt med många insikter förra onsdagen och i efterhand undrar jag varför jag inte gick tidigare. Det är kanske lång väg kvar innan allt kan återgå till det normala. Men vi kom överens om att det är svårt att veta vad det normala faktiskt är och vad det var eftersom det är ett antal år sen jag kände mig glad och obekymrad utan att jag tänkte på det. Det får bli ett nytt normalt liv att eftersträva istället.  Jag ser fram emot nästa fredag då jag kanske blir varse om fler saker om mig själv.

Sometimes I try, sometimes I don't
Sometimes the way I feel inside is gonna show
You know we're all the same

Det är en stark känsla av hopplöshet som har bitit sig fast i mig. Just nu känns det som att den är där för att stanna och det gör att det hela känns ännu mer hopplöst. På t-banan hem från jobbet igår fick jag verkligen försöka koncentrera mig på att hålla tårarna borta tills lägenhetsdörren gick igen bakom mig hemma. Jag försökte förgäves bläddra igenom de låtar jag har i min lilla röda Ipod för att finna något som inte framkallade tårar i ögonen. Det var inte lätt vill jag lova och jag kanske faktiskt borde ändra innehållet till något lite mer glatt och lättsamt. För första gången i mitt 24-åriga liv så får jag ingen "bra" deppighet i kroppen av att lyssna på musik av det lite mer deprimerande slaget.

Jag tänkte tankar jag aldrig har tänkt förut. Var till och med tvungen att skriva ner vad jag tänkte med penna och papper för att överhuvudtaget ens kunna förstå att jag faktiskt hade tänkt just sådär. Att bli rädd för sig själv mellan varven är rätt skrämmande.

Jag vet inte vad jag vill med något. Vara ensam eller inte? Hemma eller inte? Stockholm eller inte? Hur jag än gör så känns allt bara fel. Fel, fel, FEEEL!
Sömnen som gått förlorad den senaste veckan känns i nuläget som att den kvittar. Att mat inte smakar gott, det struntar jag i. Det känns som att jag inte har kontroll på något. Det känns som att jag med min olycka gör alla andra olyckliga också. Hur jag än gör så känns det knasigt, förvirrande och jobbigt. Hjärtat slår hårt mellan varven, händerna darrar och tårarna ligger och lurar i ögonvrån mest hela tiden.

Jag funderar på om jag trots allt ska dra härifrån ett tag. Det kanske vore det allra bästa. Damn.

Att depression bottnar i osäkerhet på om man inte känner sig tillräckligt älskad, att man förlorar kontrollen över vissa saker och att man känner sig ganska hopplös kanske stämmer...

De två sista kan i alla fall stämma.

Trots att det är störigt mycket att göra på jobbet just nu känns det ändå som en plats jag känner mig trygg på. Och DET känns i alla fall skönt.....