mia83

Okej, jag har funderat hela dagen på det här. Ända sen i morse faktiskt. Tidigt i morse skall tilläggas. Jag var nämligen på en föreläsning som handlade om sociala medier. Ni vet Facebook, Twitter, bloggar och såna grejer. Sociala medier är det samlade ordet för dessa saker. Det är nog bland det mest intressanta jag vet. Ni som inte har förstått att det är reklam jag försörjer mig på, ni vet det nu. That's exaclty what I do for a living som man brukar säga. Jag hjälper människor, våra kunder, att tjäna ännu mer pengar. Egentligen en ganska enkel ekvation kan man tycka. Det är närmligen det reklam och annonser går ut på. Man köper det för att tjäna ännu mer pengar. 

För några år sen var allt så mycket lättare om man jobbade med det som jag gör nu. Människor i vårt samhälle var mer mottagliga då. Det räckte med en stor annons, inte speciellt kreativ ska tilläggas, i den lokala morgontidningen med rubriken: "REA! Skynda dig att fynda" och så vidare för att få människor att skrida till handling. Tänk på all TV-reklam vi har blivit matade med genom åren sen kommersiell TV antastade vår värld. Det är lätt att tro att kommersiell radio och TV alltid har funnits men så är inte fallet. Hajjar ni tugget?

I början av den kommersiella "mediakanalens" födelse älskade vi reklamen. Våra ögonen hade inte skådat detta fenomen och vi var som tokiga. I fikarummen på arbetsplatserna pratade man om det senaste schampot som gjorde håret så ljuvligt glänsande och de där chipsen som knastrade så härligt mellan tänderna. Ja, ni fattar grejen va. Nu är vi inte lika lättroade av reklam. Tyvärr, säger jag. För nu måste jag jobba ännu hårdare mellan halvniotillfem för att vinna ert förtroende varje dag. Jag måste vara extra kreativ och alltid tänka ett steg före.

Visste ni förresten att ett ryskt investmentbolag vid namn Digital Sky Technologies har köpt 1,96 % av Facebook precis nu i dagarna? Och detta för en liten struntsumma på 200 miljoner dollar. Man har nämligen uppskattat att själva fenomenet och varumärket Facebook är värt ca 75 miljarder dollar. Tilläggas bör att Facebook har tappat lite sen 2007 då Microsoft köpte 1,6 % för 240 miljoner dollar. Tänk den som hade kommit på och implementerat varumärket "Facebook". Tryckt dit det på kartan liksom. Facebook har idag 190 miljoner användare världen över. 2,2 miljoner av Sveriges befolkning är registrerade användare. Och vi som hyllade Lunarstorm med dryga miljonen fjortisar för tio år sen. Moahaha.

Vi är mer aktiva i dag. Vi vill mer. För tio år sen litade vi på den där snygga tjejen som stod i TV-rutan och sög av en Magnumglass. Vi trodde på henne när vi såg det där soliga leendet efter den första slicken. Vi ville också le så där stort. Så vi köpte en Magnum. Too bad. I den bistra verkligheten går inte chokladen sönder på det där vackra sättet som den gör när hon tar sin första tugga i TV-reklamen. Vi blev besvikna. Men vi hade ingenstans att skrika ut vår frustration över denna "lögn" de visade i rutan. Nu kan vi blogga om den där jävla Magnum-glassen, skriva något nedvärderande om den på Twitter eller starta en "Jag hatar Magnum-glass"-grupp på Facebook. Detta är den "nya" generationens reklam mina vänner. 190 miljoner människor världen över kan säga sitt om Magnum-glassen genom ett par enkla knapptryck på datorn. Var än i världen de befinner sig. När som helst. Det ÄR coolt. Det ÄR intressant. Det ÄR framtidens masskommunikation.

Känslor är komplexa ting. Det här har vi diskuterat förut. Jag vet det. Men känslor är något som aldrig blir tråkigt. Vi bekantar oss med dessa varenda dag. Nya som gamla. En del känns igen, andra är för oss totalt okända. En del är skrämmande, en del blir vi nyfikna på och vill utforska mer. Men en sak som alla känslor i olika skepnader har gemensamt är att vi alltid lär oss någonting nytt av dom. Det kan ta ett tag innan vi inser vad men en dag kommer den där "aha-upplevelsen" och det slår oss helt plötsligt rakt i ansiktet. Insikter är nämligen bland det bästa som finns i detta universum enligt mig.

Och just detta är något som kommer när man äntligen kan se objektivt på saker och ting efter ett misslyckande. Jag hävdar alltså bestämt att personliga misslyckanden ALLTID ger nya insikter. Och det var precis det här som jag låg och funderade på i morse när jag inte kunde sova. Jag slog upp mina ljusblå (mörkblå, gråblå, grönblå eller vilken jävla färg jag nu än råkar ha på ögonen) exakt 05.17 och sov inte en blund fram till mobilens alarm började låta 07.45. And I'm telling you people. På två och en halv timme hinner man fundera. Mycket.

Anyway, händer detta i morgon bitti också blir det en powerwalk runt sjön. Det är ett löfte.

Jag vill bara påpeka en sak innan ni börjar läsa detta. Jag har inte druckit en droppe alkohol denna afton och därmed är jag helt nykter. Det är just därför jag vill lätta mitt hjärta angående denna tanke som just nu har byggt bo i mitt huvud. Den har legat och grott några dagar och nu har den äntligen slagit rot och fått fäste. Mogen att skrivas med andra ord.

Det är det ni måste lära er om mig. Jag kan inte spotta ur mig saker i samma andetag som jag tänker på en sak. Det tar ett tag innan ni får ta del av det. Den som väntar på något gott....ni vet.

Anyway, till saken nu då.

Det är det här med alkohol hörrni. Det är ju ingenting jag uppmuntrar till direkt. Man ska inte dricka det för ofta. Det är ett gift och dagen efter är nu för tiden ett helvete. Jag minns en tid då tanken på dagen efter inte ens existerade. Inget hastigt uppvaknande med ångest i hela kroppen, hög puls, illamående och huvudvärk. In these days är detta mer regel än undantag tyvärr. Åldern börjar ta ut sin rätt.

Jag måste varna känsliga läsare som väljer att fortsätta läsa för det som kommer nu låter säkert bättre i mitt huvud än det kommer att framstå nedskrivet. Men ibland, ibland, IBLAND kan det vara skönt att ta ett glas vin för mycket, det kan vara skönt att ta den där onödiga tequilan (även om jag vad det kommer att resultera i) och det kan vara skönt att släppa på alla spärrar och vara så sjukt jävla oansvarig. Kanske är det bara tanken på att jag faktiskt fortfarande KAN göra sådana där oansvariga saker som att dricka för mycket, komma i säng alldeles för sent och vara som ett vrak dagen därpå som är kittlande i det hela. Vad vet jag?

Det finns en sak som jag hatar med alkohol förutom bakfyllan. Det är folk som skyller på alkohol när de har gjort något de inte borde göra. Påverkad eller inte. Man vet ALLTID vad man gör och tyvärr är det så att man fortfarande måste ta ansvar för det man gör. Så är det nämligen att vara vuxen. Jag ville bara göra ett statement här inte vifta med pekpinnen.

Men de stora sakerna gällande detta kan sammanfattas i följande frågor. Vågar man mer när man är onykter eller är det faktiskt helt enkelt så att man känner mer i ett sånt tillstånd? Gör alkohol att man blir mer modig och vågar säga och göra saker man aldrig skulle ha gjort i nyktert tillstånd eller gör alkoholen att känslorna strömmar till som aldrig förr och man faktiskt är totalt ärlig och kan blotta sig själv och sitt inre på ett sätt man aldrig gör annars? Kan den ena saken utesluta det andra eller är det en blandning? Hamnar man bara i det ena "stadiet" ibland?

Slutligen...finns den ultimata fyllan?

Jag ska sova nu. För övrigt känns det jäkligt skönt att kunna vakna upp i morgon runt lunchtid utan konsekvenserna av allt ovanstående.

Godnatt.

Dagens regntunga och gråa himmel är borta och har ersatts av en blå himmel och solsken. Det lättar alltid lite i hjärtat av ett sånt här väderomslag. Life is good right now. Jag klagar inte på något. Förutom den här totalt uteblivna inspirationen. Jag har gått och funderat på en sak i flera dagar och jag vill verkligen få ut det men jag vet inte riktigt hur. Det är nu jag har två alternativ.

1) Jag väntar med dessa tankar till inspirationen flödar igen.
2) Jag ger det ett försök trots allt.

Hmm. Jag kanske måste fundera ett tag till på det här. Kanske medan jag tar en promenad runt sjöarna här i ljuvliga Sundbyberg. Det kanske rinner till lite inspiration då. Gör det inte det så är det illa. Riktigt illa.

Jag är inne i någon slags bloggtorka. Trots att det är full rulle hela tiden så vet jag inte riktigt hur jag ska sätta det på pränt. Jag kanske måste ta några dagar och samla ihop mig. Jag vet inte riktigt. Eller så är jag kanske bara trött idag. Det är ju trots allt måndag.

Men i brist på bättre fantasi kan jag ju visa er min nya skönhet.

Denna rubrik möts jag av på Aftonbladet.se när jag slösurfar under lunchen. Öronvax, svett och näsblod. Tre tecken på att du kan vara sjuk. Både Aftonbladet och Expressen är sjukt duktiga med löpsedelsfenomenet. Med andra ord: människor som svettas, har lite öronvax och blöder lite näsblod idag kommer att kasta sig på telefonerna och ringa och boka tid hos doktorn. För det är väl det som är poängen med löpsedeln? Jag har väl inte missuppfattat detta? För själv sitter jag just i detta nu och pillar i mina öron, febrilt letandes efter vaxet samtidigt som jag försöker hålla undan svettattackerna och näsblodet.

Ibland kan jag tänka tillbaka och minnas hur det var precis innan jag skulle ta studenten. Det var många tankar som virvlade runt i huvudet. Det fanns en längtan, starkare än något annat jag hade upplevt i mitt då 18-åriga liv. Samtidigt kändes allt väldigt skrämmande. Allt det som hade varit min trygghet under så lång tid med skola, kompisar och allt runt omkring skulle inom kort vara ett minne blott. Att ta studenten var en stor sak. Det var en milstolpe i livet med allt vad det innebar. Det var efter studenten man skulle fatta beslut som skulle komma att påverka en för resten av livet. Det var efter studenten man skulle börja försörja sig själv, ta hand om sig själv och bli vuxen. Allting fram till studenten hade varit en resa med bestämda mål.

Jag vet inte hur många gånger strax innan och strax efter den stora dagen som alla i min närhet som var vuxna sa till mig att jag hade en rolig tid framför mig. De sa åt mig att jag skulle passa på att göra så mycket som möjligt innan jag rotade mig. Resa, plugga och pröva lite olika arbeten. Ja, att ta studenten var som att få ett uppdukat smörgåsbord med så många olika maträtter att välja på att man inte riktigt visste i vilken ordning man skulle prioritera läckerheterna. Man börjar lite sakta och trevar sig fram. Man tar ett arbete och arbetar hårt ett halvår, ett år. Man sparar varenda krona. Man packar sin ryggsäck och köper en oneway-ticket ut i världen. Man gör Asien, Australien och kanske till och med USA under några månader. Under tiden lever man sådär obekymrat och tänker inte på något annat förutom på när man ska gå upp, vad man ska ägna dagen åt eller vad man ska äta och dricka. Det finns inte ett enda grått moln på himlen. Man har någon slags bild av att livet alltid ska vara sådär rosenrött och bekymmerslöst. Men något som man snabbt får lära sig är att det roliga i livet oftast har ett slut och att det finns en hårdare verklighet därute. Man kommer hem igen. Hem till den verklighet där man måste arbeta för att betala hyra och för att kunna köpa mat. Allt detta för att överleva.

Detta leder till att man börjar fundera på vad man egentligen vill göra med och i livet. Man börjar tänka på vad man eventuellt vill utbilda sig till. Även här finns det flera saker att välja på. Man står återigen framför det där uppdukade smörgåsbordet. Det snurrar i huvudet på en. Man tänker och tänker. Vad är rätt? Vad är fel? Vad vill jag med livet? Frågorna är många och svaren vill inte riktigt infinna sig. Men man måste ju. Visst måste man väl det? Man måste ju ha ett bra, avlönat jobb och bo fint. De här tankarna avgör saken. Man börjar studera. Man läser på universitet eller högskola och tar sin examen. Det naturliga steget som följer är att söka ett arbete. Man har en fin utbildning bakom sig så man behöver ju inte oroa sig. Eller?

Vi 80-talister får ofta höra att vi är lata. Att vi vill att omvärlden ska anpassa sig efter oss. Det vi vill, det är så det ska vara. Det vi tycker, tänker och känner är rätt. Vi vill bara ha det allra bästa av livet. Vi är livsnjutare ut i fingertopparna. Vi tar inga dåligt betalda arbeten, vi vill sova länge och får vi inte som vi vill så får det vara. Vi anpassar oss inte efter samhället, det är samhället som ska rätta sig efter oss. Detta är vad den äldre generationen tycker och tänker om oss. Den äldre generationen kan absolut inte tänka sig att det är den som har "gjort" oss till det vi är idag. 

Vi är inte helt tappade bakom en vagn. Det är lågkonjunktur. Vi kan inte styra över hur arbetsmarknaden ser ut. Det är arbetsmarknaden som styr oss. Vi må tillhöra den rastlösa generationen, den med det där uppdukade smörgåsbordet där vi kan välja på allt från korv med bröd till oxfilé och där alla måsten gör oss rastlösa. Vi utforskar världen, vi börjar med något som vi knappt hinner avsluta innan vi antar nästa utmaning som väntar bakom hörnet. Med andra ord, vi fortsätter följa era råd om att hinna göra så mycket som möjligt. Vi fortsätter att resa, studera och testa olika arbeten.

Då har vi den här förhatliga söndagkvällen flåsandes i nacken än en gång. Det är sådär lagom avslaget och klockan går alldeles för fort och börja närma sig läggdags. Snart är det dags att sluta ögonen och vakna upp till en ny vecka fylld med tråkiga måsten och göromål. Det är även dags att göra hål på bubblan man har befunnit sig i sedan i fredagskväll. En rätt lugn och skön helg går mot sitt slut men som vanligt har den gått alldeles för fort...

Anledningen till denna "lätta" ångest kan vara simpel. Att det är just söndag och långt kvar till fredag. Tid är ett konstigt fenomen som inte fungerar så logiskt alla gånger. Speciellt inte på söndagar. Söndagar och tid är ingen bra ekvation. Tiden på söndagar går långsamt, så långsamt och idag har jag kommit på varför det är så här. Tiden på söndagar finns bara till för att dra ut på lidandet, på ångesten som alltid smyger sig på oavsett om man vill det eller inte. Och när kvällen väl kommer så undrar man varför det överhuvudtaget finns en dag som söndag.

Men jag vet i alla fall att i morgon när veckan har sparkats i gång igen så är den här känslan ett minne blott. För jag har ett leende som leker tafatt i mungiporna trots allt. Det krävs så lite nu för tiden för att skrattgroparna ska få jobba och för att den där varma känslan ska sprida sig i hela kroppen. Så vi ber söndagskvällen att fara åt helvete nu tycker jag...

Jag är lite pissed på två saker idag.

Det första är Comhem. Jag har använt mig av deras tjänster gällande TV och bredband ända sen jag flyttade till Stockholm för tre år sen. På dessa tre år har jag inte haft ett endaste litet problem vad jag kan minnas. MEN, det här är ett stort MEN. Sen flytten till Sundbyberg i december har detta ändrats. Jag har alltid använt Comhems analoga TV-nät eftersom jag inte har behövt skaffa digitalbox. Men i Sundbyberg behöver man det. Och Comhems digitala TV-nät suger. Det är så förbannat irriterande så det finns inte. Som häromkvällen när jag hade gosat ner mig i soffan och skulle kolla på Desperate Housewives till exempel och allt blev svart. TV'n la av och Internet dog. Samtidigt. Kul. Jag börjar även bli skapligt trött på att aldrig kunna kolla på ett tv-program utan att det hackar, hoppar och söks efter signal hela tiden. Snart kommer jag ringa till Comhems kundservice och då kommer jag inte vara trevlig.

Det andra är Tele 2 Comviq. Eller egentligen inte dom i sig. Men jag har varit lite misstänksam på att mitt saldo på mobilräkningen har skjutit i höjden de senaste två veckorna. Jag har inte för mitt liv kunnat begripa detta för jag vet att jag varken har ringt eller sms'at för så mycket. När jag till slut tar mig i kragen och ringer upp Tele 2's kundtjänst så får jag veta att jag tydligen har registrerat mig på två betaltjänster som har debiterat mig 250 spänn. Jag blev tvärarg. Va fan liksom. Killen stammade fram lite försiktigt att han kunde ge mig telefonnumren till de här företagen som har debiterat mig. Så jag ringer upp de här jävlarna som för övrigt är engelska bolag och spottar ur mig i ren ilska någonting om att hur i hela helvete jag har lyckats hamna i deras jävla sms-register?! De tog i alla fall bort mig och nu hoppas jag innerligt att detta aldrig upprepas. Idioti.

I övrigt är allt rätt bra idag. Solen sken under hela cykelturen från Sundbyberg till Östermalm i morse, BBQ-lunchen med Aftonbladet var ljuvligt god och ikväll är det galej. Trots det sistnämnda har jag gett mig fan på att det blir cykel hem i natt. Det blir nog bra.

Dessutom har jag testat en ny grej. Jag har prövat att inte ägna en tanke åt att tänka. Jag låter det rinna av mig helt enkelt. Och vet ni? Det fungerar. Jag är trött på allt som jag förväntas vara och inte vara och saker som jag förväntas göra och inte göra.