mia83

Jag insåg denna onsdagkväll att det var ett tag sen jag skrev här. Brist på intressanta händelser kanske, vad vet jag? I lördags var det i alla fall högskoleprovet som gällde. Jag hade egentligen ingen anledning alls att betala 350 spänn, gå upp kl 7 en lördagmorgon och slösa en hel dag i mattens, engelskans och svenskans underbara världar. Jag har ett bra jobb, ett jobb som jag har längtat massor efter. Men att vara 23 år och ganska ovetande och okunnig om väldigt mycket kanske kan vara anledningen till denna uppoffring. Det har hänt så mycket de senaste två åren och möjligheter har dykt upp, sådana som jag aldrig ens hade kunnat drömma om. Jag vill ha möjligheten till möjligheter helt enkelt. That's why. Nu är det bara att invänta resultatet. Det har jag dock inga stora förhoppningar på men va fan. Jag gjorde det ju!

Lördagkväll och söndag spenderades hemma i Vingåker. Rätt hyfsat okej ändå. Stockholm och söndagsångest är ingen hit tillsammans. Riktigt tääääskig hyrfilm på söndagkvällen som inte hade mycket att ge alls.

Måndagen sög riktigt fett. Måndagar gör oftast det dessvärre. Liten ljusglimt då jag fick reda på att det vankas halvdag på fredag! Mat ute och bio på kvällen gjorde tillvaron ytterligare lite ljusare. Tisdagen innehöll korvstoppning mellan öronen på jobbet och ett icke orkande av tvätt på kvällen. Fy faaan vicket dåligt försök till att vara vuxen och ansvarsfull. Onsdag, denna dag har inneburit jobb (som vanligt. Jag har visat min hängivenhet till Comviq och lovat dom ett antal månader till. I och med denna kärleksförklaring fick jag en ny telefon hyfsat billigt.

 Quite goodlooking if I can say so.

I övrigt har den här onsdagskvällen varit till belåtenhet. En välbehövlig hårfärgning har utförts. Mia goes dark again. Känns passande i dessa tider. Som alla andra onsdagskvällar har det varit skönt ensamt i soffan och denna gång blev det till och med ett par glas vin...

Imorgon kommer mamma, lillebror och lillebrors flickvän till hufvudstaden. Det blir en lunch på stan. Nice. Inte varje dag det händer vill jag lova.

Annars då? YOU tell me. För jag fattar inget alls. Och jag har ändå försökt.

Jag ska strax in i duschen. Tänkte dock redovisa dagen lite kort. Vad som har varit och vad som komma skall. Vaknade imorse halv sex med ett täcke plaskblött av feber. Den där jäkla taco'n på Taco Bar igår kväll framkallade en smärre magkatarr-attack. Fan.
Har legat i fosterställning hela dagen i soffan. Fick dock ett ryck framåt eftermiddagen och tog cykeln ner till en cykelverkstad nere i Bandhagens centrum. Lämnade in den snygga, vita Nishikin för lite justering av växlar och montering av skärmarna som måste på. Roomien tog hand om monteringen av den lilla cykeldatorn igår kväll efter städningen. Imponerande! Den fungerade fläckfritt ned till cykelverkstaden.

Ikväll blir det färsk fiberpasta med saffran, jätteräkor, olja, vitlök, vitt vin och ruccola-sallad. Världens godaste. Jag var på systembolaget förut och lärde mig vad man ska kolla efter om man vill ha ett schysst matlagningsvin som man även kan förtära till maten.



Ikväll ska vi fira att det snart är fredag.

Damn. Jag är snorig, tung i huvét och världens tröttaste. Say no more. Halsmonstret ger sig bara till känna på morgonen nu mer och det kanske man kan stå ut med. Jag har inhandlat mig en nässprays-flaska som jag försöker att låta bli så mycket som möjligt eftersom jag tillhör den delen av den svenska befolkningen som bara behöver titta på en flaska nässpray för att näsblodet ska börja rinna.



Det är dock sjukt jobbigt att vara förkyld men inte dunderförkyld. Man kan egentligen cykla till jobbet när man är förkyld. Är man dunderförkyld ska man helst undvika det. Man kan städa om man bara är förkyld. Är man dunderförkyld ska man nog helst intaga soffan med en filt och en kopp te utan att anstränga sig för mycket.

Detta spelar stor roll. Men jag som bara är förkyld försöker ändå skylla på förkylningen både vad gäller cyklingen till jobbet och städningen.

Jag har under en kort period inhandlat två par nya jeans. I like them a lot. Det är bra när man har en personlig "jeans-ingångare". Det är bra att ha en roomie. Jeansen hinner förlora sin stelhet som de ofta har när de är nya.
Jag fullkomligt älskar mina nya svarta, tajta och punkiga jeans från Stadium! Dessa kan lätt användas både till en utekväll på en av Sthlms rockklubbar eller på jobbet med vit t-shirt och kostymväst.



Det hade varit guld att få slänga på sig ett vitt eller svart nitbälte till dagens utstyrsel. Detta känns dock inte som det optimala att göra när man jobbar på den arbetsplats jag gör. Det känns som att både ett och två ögonbryn kan höjas och rynkas.

I övrigt har det inte hänt så himla mycket. Jag är lat och inte dunderförkyld. Så jag borde kunna cykla till jobbet och städa. Kanske skulle jag till och med orka ta en lätt powerwalk om jag tog mig i kragen. Men NÄÄEEDÅÅ. Istället skyller jag på min icke existerande dunderförkylning och försöker snora lite extra och framkalla nysningar för att slippa. Och detta leder till att jag känner mig som ett stort och fettigt ufo. Hur faaan kan det kännas som att man går upp flera kilo bara för att man inte har ägnat sig åt fysiska aktiviteter på en vecka?

Jag har drömt väldigt konstiga saker den senaste veckan också. Både på gott och ont. Både i sovande tillstånd och på dagtid i vaket tillstånd. Det finns saker jag aldrig kommer att förstå mig på. Men HERREGUUUD, vad jag skulle vilja göra det. Jag försöker gång på gång att få ut saker och ting i ljuset men jag blir inte klokare för det. Men vad är det man säger; Man ska alltid försöka.

Men jag väntar fortfarande....

Dagens låt uteblir på grund av Dagens skivtips som blir: Babyshambles med Pete Doherty i spetsen. "Shotter's Nation" är lika genialisk som Pete Doherty är hög.

ÖVRIGT:
Jag VILL faktiskt ha tacos ikväll.

Idag känns allt för jävligt. Man kan känna sånt redan när man vaknar tyvärr.

Så det blir bara en dagens låt idag. Den här texten är så jävla slående och bra så ni får själva lista ut varifrån den kommer. Men mitt heta tips är i alla fall att ni bör lyssna på den illa kvickt.

"Tidvis"

Tid har förlöpt

dagar har gått  
månen har vandrat sin väg
genom vitt och svart och grått  

jag har saknat ditt skratt
jag har saknat ditt hår
jag har saknat att ringa ibland
och berätta om hur det går  

det har tidvis gått bra
tidvis har skakandet lagt sig
ibland har jag vaknat på morgon
och gjort det jag ska

men jag har saknat din hand
har saknat din röst  
ensamma dar har jag saknat ditt huvud  
mot mitt bröst   

somliga dar
tar jag in vad jag hör
det går kvällar ibland
när jag inte ens undrar vad du gör
det är ibland som förut

ibland har jag känt att jag duger
jag har hämtat och samlat ihop nog med kraft att gå ut
jag ser dig fortsätta nu
med varsamma kliv
jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv

jag har saknat en vän
jag har varit på krogar och barer
det har hänt att jag ljugit och sagt att jag måste gå hem
jag har saknat din röst
nu har du en ny
ännu okända nätter
ruvar i väntan på att gry

Det blev ingen Nishiki idag HELLER!

Jag börjar få panik över uteblivet motionerande den här veckan...Har grymt ont i halsen och bara väntar på att en dunderförkylning ska blomma ut i sin fulla prakt. Gick lös på lite Kan Jang ur kylen både igår kväll och imorse och hoppas nu på att den kuren ska stoppa eventuella förkylningsmonster. För er som inte vet vad Kan Jang är så ska jag gladeligen berätta att det är nån kinesisk örtblandning som ska hjälpa till att jaga bort symptom vid annalkande förkylning. Jag kanske bara inbillar mig men jag brukar tycka att det hjälper.

Efter ett och annat vredesutbrott på Nishiki-skärmar och cykeldatorer igår kväll slocknade jag med MTV på. Vaknade tjugo i sex imorse och insåg att MTV har tappat sin kvalité ganska rejält. Sömndrucket letande efter fjärrkontrollen resulterade i att MTV försvann från TV'n och jag somnade om. Vaknade av att mobilen började skrälla i vanlig ordning 07.15. Jag slog trevande upp ögonen och kände genast att Nishikin skulle få ytterligare en vilodag. Jäkla hals alltså. Därmed blev det två snooze innan jag lämnade det varma sänglandskapet.

Upptäckte dock vid första anblick ut genom köksfönstret att väderlekssnubbarna som kallar sig meteorologer på TV och Internet inte har sån koll som de påstår sig ha. TV4vädret.se utlovade nämligen 0 % chans till regn denna fredag och på TV'n sa man att en och annan regnskur kunde dyka upp framåt eftermiddagen...jaja, solen har ju börjat leta sig fram nu när klockan börjar närma sig lunch så det får väl gå ändå.

Lunch blir det på Hötorget och den skall intagas med prakt och härlighet i sällskap med två sköna babe's från Hachettekvarteren.

Dagens låt blir för övrigt den som även spelas högt när min mobil ringer;
Manic Street Preachers "Autumn Song"

"So when you hear this autumn song
Clear your heads and get ready to run
So when you hear this autumn song
Remember the best times are yet to come..."

Onsdageftermiddag och efter en kort stunds eftertanke kan man snabbt räkna ut att två arbetsdagar återstår av denna vecka. Mitt huvud är fullmatat med nytt vetande om den andra sidan i medievärlden. Igår var det Wallstreet Utomhusreklam, idag var det Svenska Dagbladet. Jag har lärt mig 14 nya namn och haft möten med hälften av denna 14-manna styrka. Mina nya arbetspolare.

Och det har lett till korvstoppning mellan öronen. Jag är sjukt trött och längtar som besatt efter soffan och ensamheten jag bjuds på denna afton då roomien är iväg på sitt.
Annars har det väl egentligen inte hänt så mycket sen sist. Måndagen kom och jag överlevde, trots alla tvivel på söndagkvällen. Måndagen passerade relativt smärtfritt i en trött dimma och avslutades med ett restaurangbesök på Kungsgatan. Klassisk musik i soffan fick klockan att bli mer än vad den borde ha blivit innan huvudet landade på kudden.
Tisdag och mer ny info. Joggingturen i Högdalen på kvällen bland höstlöven gav en avslappnande känsla. Detta ledde i sin tur till att sängen intogs lite tidigare än vanligt. Trots detta var ögonen lika grusiga som vanligt imorse. Smått irriterande halsont gör sitt till också.

T-bana mot Högdalen väntar. Home sweet home....


Imorgon blir det vit Nishiki till jobbet.

Dagens låt kommer från Lasse Winnerbäck. Den slår igenom redan vid första lyssningen...
"Om du lämnade mig nu"

"...Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris
och låta Stockholm va
jag skulle få den tiden över för mig själv
som jag sagt att jag vill ha
jag skulle unna mig att drömma
hundra mil genom Europa
om en främling
lika tillitsfull som du
jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
om du lämnade mig nu..."

Ytterligare en helg har passerat. Som så många gånger förr. Söndagkvällar är inte riktigt my cup of tea and that's a BIG FAT fact. Den här känslan av söndagsångest vill jag bara förbanna. För det har inte hänt något alls av vikt den här helgen. Jag inser ju att det inte behöver hända saker hela tiden men det känns ändå som att helgerna passerar lite FÖR obemärkt för att det ska jag ska känna någon glädje och harmoni när söndagkvällen väl kommer. 

Ute regnar det och höstlöven virvlar runt i blåsten och ser ut att sakna fasta punkter och tryggheten känns långt borta. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker för hösten och deppigheten har tagit sig ett rejält grepp om mig. Att tänka positivt hjälper inte och jag har bestämt mig för att bara låta det vara. Det går väl över i sinom tid.

Idag åkte jag ut till Vallentuna och sa hej då till en kär gammal vän. Digitalkameran gjorde sitt bästa för att fånga ögonblick och minnen som jag helst inte vill glömma. Väl hemma igen drog jag på mig träningskläder och trotsade regndropparna. Med Ipoden som enda sällskap blev det en 40-minutare i joggingskorna. Lagom blöt, svettig och halvt om halvt tillfredsställd ligger jag nu i soffan och försöker låta bli att tänka på imorgon.

Imorgon är det ändå något nytt som är efterlängtat. Det är inte det som stör. Det är bara något som saknas...

Dagens låt blir Hurricanes "Only the Strongest Will Survive"

" Well my life is worth nothing to some
While to others I am number one.
And it can be so hard to know
When to try, when to give up and go

Now this feeling is reeling me in
I can feel it like it was my skin
In my head I repeat a new rule
Pain is easy, pleasure is cruel

 I tell you only the strongest will survive
These days you've got to kill yourself just to stay alive

Well there's only one life and you know
It won't take you where you want to go
Yesterday was a walk in the park
But tomorrow is a step in the dark..."

Eftertänksamhet i all ära fick mig att tänka på ett tillfälle i våras när allt kändes skrämmande och likadant som nu.
       

Det blev en 45 minuters lång joggingtur genom Hagaparken idag på lunchen. Så fucking lovely så ni anar inte. Det var rätt kallt till en början. Sådär riktigt bitigt kallt så att jag nästan började undra vad jag hade gett mig in på. Efter tio minuter försvann tvivlen lika fort som de kom.

Jag har matat min röda Ipod med ny musik. Den är nästan som min bästa vän. Ipoden alltså. Och den är röd. Sjukt fin, trogen och den sviker aldrig. På t-banan, i rulltrappan, på gatan, i mataffären och icke att förglömma, även i Hagaparken. Den hänger på överallt. Och den gör det BRA!

Jag blev lite nostalgisk där jag sprang genom höstlöven. Joggingturerna genom Hagaparken på luncherna lär vara ett minne blott på måndag. Jag byter nämligen ut St Eriksplan mot Mäster Samuelsgatan och Sthlm City. Nytt arbete väntar på måndagmorgon med allt vad det innebär. Det är spännande, skrämmande och ger ett skönt pirr i magen som ska få chansen att utvecklas över helgen. För på måndagmorgon kl 09.00 är det dags. Jag ska infinna mig på Mäster Samuelsgatan 56 och ProMedia.

Dagens låt är "This is the Last Time" med Keane

"The last time
You fall on me for anything you like
Your one last lie
You fall on me for anything you like
And years make everything alright
You fall on me for anything you like
And I, no I don't mind..."

Typ så här såg det ut i Hagaparken idag. Ett hett tips är att åka dit.
 

Det blir bara en dagens låt idag. Men ack vad dessa textrader tar sig rakt in i rätt människas hjärta...

"When I was only seventeen
My head was full of brilliant dreams
My heart would call and I would gladly go
At twentyone the world was mine
And I was yours and you're divine
And nothing else would matter to us so
I don't believe in destiny
I don't believe in love
I don't believe that anything
Will ever be enough..."

OMD "Walking on the Milky Way"

Idag blire gymmet på lunchen.

OVER

Det har varit en omtumlande helg. Och nu sitter man här igen. Med grus i ögonen och ett svagt illamående av trötthet.
Fredagen var bättre än sist. Inget snack om saken. Vi är inte riktigt där än. På toppen. Dock börjar den återvända, sakta men säkert. Känslan.
Lördagen var som julafton. Trots att det egna kreditkortet fick jobba hårt. Men nu står den där i hallen och glänser, vackrare än ni kan förstå. Den vita Nishikin....

Kvällen som följde åtnjöts i soffan i en välbehövlig ensamhet. Små överraskande ord kan värma hjärtat mer än man någonsin kan ana. Det slog mig dock inte på riktigt förrän jag tänkte efter och verkligen lyssnade. Hjärtat tog plötsligt åt sig allt som det hade missat under kvällen och då vällde det över och tårarna började rinna. Äntligen. Jag behövde det. Det var starkt och känns fortfarande. 
Och det var skönt att slippa sova ensam i lägenheten den natten som det var tänkt från början.

Söndagen kom och passerade i en dimma, blandat med förvirring, glädje, cykelskruvande, nybakad äpplekaka, hyrfilm och en lagom portion med söndagsångest.

Dagens låt är "Celsius".

"Det har hunnit bli oktober
nu fryser gräset & går av
& Jag hatar allt
som böjs & går av..."
 
Men näää Jocke Berg. Du har INTE fel...

Jag har hittat någonting vackert vännen,
Ser du vad jag ser?

Killen som satt snett framför mig på gröna linjens t-bana mot Hässelby Strand denna morgon hade nog försovit sig. Den blonda kalufsen såg lika yrvaken ut som Brolle Jr:s. Men till skillnad från Brolle hade nog denna blonda yngling inte gjort mer än att ha vaknat, tittat på klockan och konstaterat att han var tvungen att hoppa över frukosten om han ville hinna borsta tänderna innan han blev tvungen att springa till t-banan. Jag har nämligen fått för mig att Brolle Jr tar tid på sig när han jobbar på att få till sin yrvakna frisyr.

Själv klev jag på t-banan med Ipoden påslagen och en lagom mysig känsla i kroppen och vetskapen om att efter jag hade sjunkit ner i all bekvämlighet på ett säte kunde jag sluta ögonen och bara njuta de 25 minutrarna det tar till St Eriksplan. Men icke. Det satt en riktig snorunge framför mig och slaskade nötcreme. Ungjäveln sken som en sol när jag slog mig ner på sätet framför och nästan skrek: "Heeeeeej". Jag la till min allra argaste min och blängde lagom ilsket för att få denna lilla människa att förstå att jag inte var särskilt pratglad. De första 10 minutrarna verkade min ilskna min ha gått hem. Men när ungens nötcreme tog slut sprack det. Då försökte jag genom ögonkontakt med barnets mamma som för övrigt verkade helt upptagen av PUNKT.SE, att få henne att fatta att jag inte var så road över att hennes barn petade på mig och gjorde intrång alldeles för nära mig. Till slut harklade jag mig högt, rynkade pannan i djupa veck och la till en mördarblick som till slut gick hem. Mamman fattade poängen. Och ungen med.

Resterande tid av resan till St Eriksplan fick jag njuta av bitterljuva toner och djupa låttexter i fred. Min Ipod jobbade på högvarv. Och mitt huvud likaså. Tankarna som hann virvla runt fick mitt hjärta att beröras både en och två gånger. Nu sitter jag här framför datorn på jobbet och försöker att komma underfund med vad det egentligen var jag kände. Jag har fortfarande lurarna i öronen och därmed är samma känsla kvar. Jag känner att det är sån dag idag. Jag vill behålla känslan av det som berör.

Idag blir det jogging på lunchen. Solna och Hagaparken ska få sig ett besök.

September kom, upplevdes och försvann lika obemärkt. Nu är det oktober. En riktigt höstmånad. Gula och röda löv om vartannat som förbereder en på mörker och kyla. Nog för att de är fina att titta på. Löven alltså. Men jag vet inte riktigt ändå.

Jag måste försöka ta mig igenom oktober utan knussel. Det brukar gå även om det inte känns så nu. Det knepiga är att jag egentligen inte har ett smack att klaga på. Jag är frisk och kry (sånär som på överkomliga ryggproblem), jag har precis fått vad jag tror är mitt drömjobb (peppar, peppar), jag har en egen lägenhet som jag inte bor ensam i (vilket för tillfället är VÄLDIGT skönt), jag får snart min nya cykel (den snygga vita Nishikin) och i november vankas det KENT för fulla muggar.

Och sen kan man ju påstå att man egentligen inte borde sakna något alls. Men NÅGON då?