Anyone who wants a dream to come true knows how I'm feeling...
Jag tänker mig att detta beror på följande:
1) Det ljuvliga vädret.
2) Mina härliga kollegor på jobbet
3) Kompisarna som trycker på rätt knappar och får mig på gott humör genom roliga aktiviteter.
4) Min återfunna motivation till att svettas.
5) All bra musik jag har hittat på Spotify.
6) Min nya "vän" som just nu befinner sig långt, långt borta men ändå så "nära".
Inte ens tanken på förlusten i badmintonmatchen och den helvetiska träningsvärken eller det faktum att mitt älskade armband på höger handled har gått sönder kan få mig på dåligt humör.
Nu ska jag ta långhelg och dra till Vingåker. Ikväll blir det någon tillställning som inkluderar grillning och rosévin. Imorgon blir det provridning numro tre på Elmirah. Känslan är mixed som man brukar säga. Att sälja henne känns som en förlust. Helgen ska spenderas i Vingåker och jag ser banne mig fram emot det. Så nu lämnar jag Mr Nishiki i ett cykelrum på Birger Jarlsgatan och tar mig till fots mot T-centralen.
And I'm guessing that my happiness is boring you to death....
Visst gör det ont när knoppar brister...
Dagen börjar med Mr Nishiki. Det är vi. Det är han och jag. Till och från jobbet.
Sen börjar det tillhöra vanligheterna att solen håller sig
framme mest hela dagarna på Birger Jarlsgatan.
Hemma i Sundbyberg är det vår.
Och lite mer vår.
Och grönt är det också.
Och jag älskar det. I just love it. Förresten, finns det någon som vill hyra en lägenhet i detta ljuvliga Sundbyberg från och med första augusti och tre år framåt så kan ni ju hojta till.
Gainomax Recovery med smak av hallon var ingen höjdare...
Den här dagen har gått hur fort som helst. Sjukt stressig arbetsdag och tanken på träningsvärk i högerarmen dök upp då och då. Telefonen har ringt oavbrutet och mailen har strömmat in men som tur var så lyckades det lösa sig innan klockan slog fem så jag slapp övertid. I morgon på lunchen väntar den ödesdigra badmintonmatchen mellan mig och min kaxiga kollega. Jag erkänner att jag är lite nervös för äran man får med sig vid vinst är inte att leka med. Men visst håller ni väl tummarna för mig?
En annan sak jag märker av är att jag faktiskt har lite skrivkramp just nu. Jag mår så jävla bra så jag börjar faktiskt undra på allvar om ångest är det bästa för att prestera läsbara ting. Ni är nämligen inte speciellt talföra ni heller. Anything you want to tell me people?
Do you really want to find the rainbow's end?
Efter det ville jag se solen gå upp över staden. Vid den tidpunkten när det var lugnt och stilla. Ett ögonblick när man kan "ta" på känslan. Man kan tänka mer klart än någonsin. Dagens rusningstrafik på tankar har inte börjat när klockan bara är fem på morgonen. Men nu när klockan är mitt på dagen är det precis som att ingenting har hänt. The moment is gone, som man brukar säga. Fast ändå inte för jag ska se till att spara det i mitt minne.
Det går liksom inte att förklara. Vissa saker måste upplevas. Klarblå himmel, solen som långsamt går upp...det låter så banalt när man försöker beskriva det så jag klipper här och nu. Låt oss lämna det. Det var i alla fall ett av de finaste sms'en jag har någonsin har fått och till följd av det även det mest rogivande ögonblickena i hela mitt liv...
There's a song playing in every heart that beats
In a key that unlocks every door
There's a time for knowing what's behind the curtain
And it's all you're wishing for...
Love me, hate me, say what you want about me
Den enda funderingen jag har denna afton är om jag ska lita på den magkänsla jag har just nu. Det kanske är helt uppåt väggarna och det kanske inte stämmer på en fläck. Men jag misstänker att jag har fel för jag har på känn att det är något som inte stämmer. Hmm.. Det kan göra mig lite sorgsen men samtidigt finns det inte så mycket jag kan göra.
På ett sätt kändes det som att jag hade massor att skriva ikväll men det tog liksom stopp när tankarna tog vid. Och vad har vi sagt om att tänka på det man skriver? Jag ska fortsätta njuta av den här sköna söndagkvällen nu och tänka på alla bra saker. För det är en del...
Åh, det kan vara så klockrent ibland...
So if you're mad, get mad
Don't hold it all inside
Come on and talk to me now
Hey, what you got to hide?
I get angry too
Well, I'm a lot like you...
Men trots detta så skiner solen utanför, det är nästan 20 grader varmt och jag ska äta lunch.
Cykelservice och utmaning
Jag fick en smärre chock när jag skulle betala min cykelservice igår. Räkningen blev högre än väntat. För hög. Lagad punktering på bakdäcket, en monterad cykeldator, ett stöd, låset är nu fastmonterat på cykeln, nytt baklyse och en generell service med genomgång av växlar och bromsar samt en uppfräschad och oljad kedja. Jag vågar inte ens avslöja vad det kostade så vi lämnar den diskussionen därhän.
En sak som jag reagerade på var stämningen mellan de två som jobbade i cykelbutiken. Den ena, uppenbar chef och kanske till och med ägare av butiken hade en väldigt nedlåtande attityd mot den andra snubben som uppenbarligen var lite speciell till sättet och "bara" anställd. Den sistnämnda gjorde allt han blev tillsagd att göra och hade en stor vilja att vara till lags. Detta märkte man tydligt. Den förstnämnda hade inte världens mest hjärtliga attityd mot sin undersåte. Det märkte man också tydligt. Jag kände mig nästan lite obekväm.
Nu över till något roligare. Jag är utmanad. Yes, det är sant. Jag har en kollega som jag misstänker är lite för kaxig för sitt eget bästa så jag måste nog spöa honom i badminton och bordtennis. You have got to love a challenge. Nästa vecka kör vi. Jag tål inte när människor av det manliga könet utgår ifrån att jag inte utgör något som helst hot.
Om hur man skriver en bok, sömnbrist, sushibegär och strumpbrist
Skrivkramp kan analyseras bäst det vill. Jag vidhåller bestämt vid att detta inträffar om man tänker för mycket. Alltså jag gillar egentligen inte att tänka ut i förväg vad jag ska skriva. Det ska bara komma. En strid ström av ord som bara flyter på. Enkelt och smidigt. Ungefär som att jag fick rådet häromdagen (ett väldigt bra sådant för övrigt) att om man någonsin funderar på att skriva en bok så ska man aldrig börja med att tänka ut vad första kapitlet ska handla om. Man ska bara börja skriva och i efterhand kan man bestämma vad som ska bli första kapitlet och inte. Väldigt klokt tror jag.
Idag har jag varit sjukligt trött. Mitt löfte om att det skulle bli en tidig hemgång efter Anglais och bion med Metro kunde jag tydligen inte hålla. För det blev Anglais igen efter bion. Jag är totalt hopplös. Jag vet att jag har nämnt min hopplöshet ett antal gånger redan men jag bättrar mig ju inte ändå. Det faktum att jag lyckades hålla alkoholkonsumtionen på en lagom nivå igår är jag ändå både stolt och glad över. Därmed absolut ingen baksmälla idag utan endast trötthet som är konsekvensen av utebliven sömn. Detta ledde i sin tur även till att jag inte hann köpa vare sig frukostflingor, schampo och balsam eller deodorant igår. Det ska även tilläggas att jag har gjort några halvhjärtade försök till att införskaffa denna proviant under några dagar men jag har misslyckats ganska rejält. Det är lite för mycket action och aktiviteter nu. Så ikväll måste det ske. Jag vill nämligen ha frukost i morgon bitti, jag vill kunna tvätta håret ikväll och även fräscha till det med lite deodorant efter duschen.
Igår försvann Mr HP in på "lagning" igen så därmed är jag utan dator för privat bruk hemma i soffan. Trots att HP's service irriterar mig något så förskräckligt med sin nedrigt dåliga service och sina efterblivna anställda på supporten så kan det ändå ge mig ett sorts lugn för det betyder i sin tur att jag inte kan fastna i något oviktigt precis innan läggdags ikväll.
En annan Mr som däremot ska få göra mig sällskap hem i kväll efter jobbet är Mr Nishiki. Han är redo för våren på riktigt nu och i morgon ska vi andas frisk luft på vägen till jobbet. Det blir ett härligt litet sällskap med Mr Nishiki, en lila Ipod och så jag. För övrigt fick jag ge mig och gå och köpa en ny laddare till den här Ipoden idag. Den gamla passar inte hur gärna jag än vill. Jag har vänt och vridit, trixat och fixat men det går inte. De är smarta de jävlarna på Apple. De vet hur man ska krama ur pengar som vatten ur en disktrasa från användarna. Inga "gamla" produkter passar till de nya produkterna och hoppsan, då måste man köpa nytt.
Annars då? Jomen, så atte....jag lever på och andas sushi just nu. Det är så gott så det finns inte. Jag kommer in i mina sushi-perioder och då är det bara det som gäller. Jag är ju sån. Allt eller inget. Men det är fina grejjer att stoppa i munnen när våren står för dörren. En sista sak är också att mina Converseskor äter strumpor. Jo, det är sant. Jag har snart inga strumpor kvar för varje gång jag använder dessa skor och tar av mig dom på kvällen så är det alltid ett hål i strumpan på min högra häl. Jag har efter ett tag kunnat samla ihop alla vänsterstrumpor och göra nya par av dessa men även det här börjar gå åt helvete. Jag börjar få brist på strumpor helt enkelt. Inte bra, inte bra.
Minns ni Adidas-reklamen?
IMPOSSIBLE is just a big word
thrown around by small men,
who find it easier to live in
the world they been given
than to explore the power
they have to change it.
IMPOSSIBLE is not a fact.
It's an opinion.
IMPOSSIBLE is not a declaration.
It's a dare.
IMPOSSIBLE is potential.
IMPOSSIBLE is temporary.
IMPOSSIBLE is nothing...
Detta kan man tillämpa gällande de flesta hinder man stöter på här i livet.
Ljuvliga måndag. Jo, det är sant. Men vad hände egentligen?
Jag har ordnat till det bra för mig. Eller åtminstonde så hoppas jag ju på det. Ångesten släppte och lättnaden sköljde över mig som en flodvåg i morse efter beskedet om att saker och ting kunde ändras som jag ville. I natt kan jag sova lugnt. Av flera orsaker. Jag känner mig så sjukt nöjd med dagen så det finns inte. En inlämnad Nishiki på service för vårupphottning och en första avklarad joggingtur runt Råsunda. Den första på flera veckor efter alla jobbiga besök hos kiropraktorn.
I morgon kväll blir det mediamingel på Scandic Anglais och sen en bio. Vi får nog hålla oss på mattan med drickandet bara. Jag känner att jag måste skärpa mig. Åtminstonde till helgen...för helgen bjuder visst på roligheter också. Så nu när måndagen är avklarad kan vi börja längta efter lördag-söndag igen people. Mm-mm!
Sen en tid tillbaka
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann
Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är
Slaget mellan hjärta och hjärna
Jag är totalt slut. Helt färdig. Den här veckan hamnar under kategorierna bästa och värsta. Det är en blandning av känslor som ena dagen är under kontroll och nästa helt okontrollerade. Det är inte lätt när det är svårt. Vissa beslut måste man fatta med hjälp av hjärnan och då får hjärtat inte vara med och leka. Det ställer till det mesta. I alla fall i de beslut jag har fattat den här veckan. Jag har alltid en föreställning om hur saker och ting ska vara men det blir ändå aldrig som jag har tänkt mig. Aldrig.
Och det finns så mycket jag vill just nu. Jag vill det så mycket så gör ont i hela mig när jag tänker på om utgången inte blir som jag vill. Kan jag se något annat än det? Finns det ett andra alternativ? Samtidigt kan jag känna glädjen över hur det skulle bli om det blir som jag vill. Jag betvivlar att det skulle finnas någon som skulle vara gladare än jag då. Framtiden är som en oskriven bok (den finns klar i huvudet men har inte riktigt hunnit mogna för att bli nedskriven) men den här veckan har jag börja på första kapitlet. Tänk er ett slitet papper där man ser att suddigummet har jobbat hårt. Det har tänkts, analyserats och ändrats...och om det är rätt och riktigt lär jag knappast få veta ikväll ändå.
And there's no cure
And no way to be sure
When everything is turned inside out
Instilling so much doubt
It makes me so tired
I feel so uninspired
My head is battling with my heart
My logic has been torn apart
En bästa vän, en gammal klasskompis, en krånglig busstur och en hundutställning
Att jag aldrig lär mig. Idag känner jag mig totalt dum i huvudet. Idioti.
Jag är rädd att jag börjar känna igen
Utsikt från Södra Teatern (Mosebacke) på Södermalm en fredagskväll i april. Ser ni Gröna Lunds nya berg- och dalbana långt där borta?
Vi öppnar somrigt och kör rosé.
Vi beställer drinkar med apelsinjuice i.
Sara hjälper till att tömma baren.
Godnatt.
All the battles I lost, all the battles I won...this will be the one
Några grejer i punktform:
Jag har alldeles nyssens betalat in pengar för att få träffa de jag gick ut nian med för tio år sen. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det men det kanske kan bli kul.
Jag fick ett telefonsamtal idag som kan ge resultat som jag för några dagar sen aldrig ens hade tänkt på. Jag vet inte alls hur jag kommer att reagera eller hur kräsen jag kommer att vara men det känns som att det här måste till nu.
Min kära Mr HP strular igen och startar bara när den själv vill. Jag har ringt och spottat av ilska hos HP's support. De är så jävla INTE serviceinriktade. I-D-I-O-T-E-R stavas det.
Jag har kommit på att min nya Ipod har ett sjuhelvetes mycket bättre ljud än den gamla och att den här byter låt om man skakar på den. Jomenvisst. Det är grejer det. Det kom jag på när jag gick med den i handen igår och svängde lite extra med armarna. Och den är lila. Har jag sagt det? Dock saknar jag fortfarande den röda lite fortfarande för den låg mycket bättre i handen...
Jag fick rätta till mitt underlakan i sängen imorse. Det är en liten sensation för det behöver jag aldrig göra. Jag sover i stillhet i vanliga fall. Därmed kan man ju undra vad jag har sysslat med natten till idag.
Jag kan verkligen rekommendera Alex Schulmans bok. "Skynda att älska" heter den. Uppskattar man det skrivna ordet när det är som bäst gör man rätt i att läsa den här boken. Jag har mål med livet som finner inspiration när jag läser den.
Jag har varit hos kiropraktorn idag och äntligen fått klartecken till att börja löpa lite smått igen. "Men bara var tredje dag", sa han bestämt. Nu kör vi.
Och slutligen det viktigaste. Jag har beslutat min prioritering gällande utbildningar i höst. Det känns bra. Det kommer bli bra. Med andra ord. Blir det inte det ena så blir det på ett annat sätt.
That's all for tonight. Jag ska sova nu.
Jag ser mig omkring när jag drömmer och sover gott med kartan i hand
Det här med känslor är inte jordens lättaste alltså. Ena dagen tror man att man har koll på läget och nästa dag så är ens inre i en sjuhelvetes obalans. Jag har fattat en del viktiga beslut nu. Jag kan inte säga att det känns helt hundra men det finns ingen återvändo nu. Det finns ingen väg tillbaka. Dörren är stängd. Kanske är den till och med låst och någon har tappat bort nyckeln. Vad vet jag?
Nog om det. Jag har tänkt på en sak de senaste dagarna. Ni börjar vänja er kan jag tro. Men vi får se om ni håller med mig nu eller om ni tänker motsätta er det jag har att säga denna ytterst soliga onsdagskväll. Jag är kvar på jobbet. Jag vet nämligen inte om jag vill hem än så därför känns det här bra hur konstigt det än låter. Till saken nu då. Ni har väl hört den lilla strofen "Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta". Jag tror på allt förutom just ordet GLÖMMA. Jag tror helt enkelt inte på att man glömmer saker. Däremot tror jag att man får en känsla för hur saker och ting utvecklar sig. Antingen klarar man av att leva med den här känslan eller så gör man det inte. Men glömmer det gör man inte. Tro nu inte att det här är menat som något negativt för det är det inte. Det handlar bara om att jag inte tror att man "glömmer" något. Men när man tänker på den här saken senare så har man antingen en jävligt dålig känsla, en känsla som säger: "Hey, whatever. Jag bryr mig inte" eller så känner man absolut inget negativt angående saken och då kan man leva med det. Allt handlar om den där känslan mina vänner. Känslan.
Men glömmer....det gör man bara inte.
En repris på känslor
En känsla av att inget skulle bli som förut
Där allt som hade varit
Helt plötsligt skulle suddats ut
Jag har en dröm
En dröm som speglar allt som var
Där jag hela tiden letar desperat
Efter riktiga svar
Jag känner ibland en ensamhet
Ensamhet som är hård och kall
En känsla av ångest som hugger tag
Och som direkt får mig på fall
Jag har ibland tvivel
Tvivel över allt jag gör
Skriken inombords
Är ibland allt jag hör
Det finns en rädsla
En rädsla stor och stark
Att jag när som helst kommer att falla
Och kanske aldrig någonsin ta mark
Jag känner panik
Över något jag egentligen inte riktigt vet
Det skrämmer mig lite
Att jag inte har kontroll över just det
Jag vet inte så mycket
I alla fall inte just nu
Om jag skulle fråga någon som kanske känner samma sak
Skulle denna någon kunna vara du?
Det sägs att tiden läker sår men minnena de når, tillbaka till igår
Men just nu är tvivlet och skuggorna som alltid jagade mig när mörkret kom smygande borta. Det är bara när jag känner att allt drar i mig från olika håll som det är svårt att säga ja till här och nu. Men nu är här och då var där. Jag var tvungen att fatta ett beslut. Att hålla mig på den säkra sidan eller att göra ett försök att nå mitt inre och bli vän med mig själv. Men hur lätt är att det att hitta styrkan man måste ha för att vända motvind till medvind?
Jag började med att lätta tyngden från mitt hjärta och verkligen visa hur jag mådde. Det var skrämmande till en början. Allt det jag bar inom mig och sorgerna som fanns kom fram. Det var skrämmande. Jag föll ner i mörkret ett tag där tystnaden rådde. Det var skrämmande. Jag fick veta vad jag hade, vad som var borta och vad som skulle finnas kvar. Det där lilla ögonblicket av lycka jag hade när livet borde ha varit enkelt bearbetades sakta men säkert. Det var skrämmande. Men jag öppnade mina ögon när det var tid att förstå. Stormen lugnade sig och tårarna tog slut och det infann sig ett lugn. Tomheten fylldes upp igen och styrkan kom tillbaka.
Nu besitter jag ett mod som jag inte hade förr. Jag har alltid nöjt mig med det lilla men nu är jag redo för mer. Jag känner det i hela kroppen. Det är nu när lugnet infinner sig och kvällarna känns varma som trycket lättar och tankarna på de där broarna som bränts försvinner. Den där tvivlande rösten talar inte längre om en framtid som inte finns.
This is my now,
And I am breathing in the moment
As I look around,
I can't believe the love I see
My fear's behind me,
Gone are the shadows and doubt
That was then
This is my now
En låttext får ge sanning åt denna afton
As if I can't control the time and place
Life isn't something you try on for size
You can't love without the give and take
Who's to say the darkened clouds must lead to rain
Who's to say the problems should just go away
Who's to point a finger at what's not understood
Because, we're all mad in our own way
Colours fade the grey away
Different people all the same
Each reveals the meaning
We're all mad in our own way
Fill the sky with different shades
Read the story on each page
Each reveals the meaning
Ett hål i mitt hjärta
Jag mår inte bra och är uppriktigt sagt otroligt ledsen för denna tragedi. För en tragedi, det är det. Fy fan.
Intresseklubben antecknar innan läggdags
Värt att notera. Sundbyberg luktade brända kakor ikväll. Det andra som kan vara värt att notera denna onsdagskväll innan det är godnatt är att jag hade fått Alex Sculmans bok i brevlådan när jag kom hem. "Skynda att älska" heter den och jag har höga förväntningar. Han är någon att se upp till när det handlar om att uttrycka sig med ord. Sen vilka ord han spottar ur sig mellan varven kan vi ju undvika att diskutera. Men skriva. Det kan han.
Just nu slår regnet mot rutan men visst hoppas vi på sol till ledigheten?
Imorgon ska jag testa att åka buss till jobbet för första gången. Jag fattar inte varför jag har envisats med t-bana när jag ändå måste byta på Fridhemsplan. Där springer alla på varandra. Urk. Bussen går ju nästan direkt utanför lägenhetsporten och med den slipper jag byta någonstans. En lagom lång promenad från Odenplan till Promedia har ju ingen dött av.
Imorgon slutar jag jobba kl 13.00, då ska det gymmas lite innan det bär av hem till Sundyberg för en rejäl städning av min ljuvliga lägenhet. Sen tar jag påskledigt.
Intressant? Njaaää.
One thing or two
Jag känner mig så ensam
Så kom och ta min hand
I mitt hjärta någonstans
Känns det så kallt ibland
Taget ur en film?
When it comes to love, it's either there, or it's not.
It's as simple as that.
You can analyze it all you want, but you can't force yourself to fall in love with someone simply because he or she looks good on paper.
That's not love. That's settling.
That said, you also can't fight a feeling if it's already there, and if that's the case, sometimes you just need to sit back and let nature take it's course. Things happen when they're meant to happen, so why fight the feeling when it feels so good?
Det här är så jävla bra sagt och jag är säker på att detta är repliker ur en film. Men vilken för bövelen? Kan ni hjälpa mig nu?
Sometimes...
Speciellt när man är som mest oförberedd
Det känns som att kontrollen är förlorad
Och man kan bli vilsen och lite rädd
Vissa saker är så svåra att veta
Trots att allt kan te sig rätt så klart
Det här med att förvirrat springa omkring och leta
När allt det yttre verkar att vara så underbart
Det kanske bara är att acceptera
Att saker ibland inte riktigt blir som man vill
Men det här med att sitta uppe ensam och filosofera
Att allt ändå blir vad man gör det till
Är det verkligen så lätt
Som det ibland kan se ut?
Att när det där kommer titt som tätt,
Kan man bara få det att ta slut?
För ibland är allt rusar runt sådär jättefort
Då kanske det bara är just så
Allt behöver inte bli jättestort
Det kanske ska vara här och nu och inte senare eller då
Men vad som borde vara
Och vad som egentligen är
Är inte helt på det klara
Med vad dessa tankar innebär
Jag. Hon som egentligen inte vet någonting alls
Jag vet att saker som inte blir som man har tänkt sig inte nödvändigtvis behöver bli dåliga. Fast jag vet också att det kan bli sådär jobbigt dåligt om man hoppas på för mycket.
Jag har lärt mig att vissa saker kan man påverka med lite vilja. Andra saker kan jag inte påverka ens om jag försökte. Då spelar det ingen roll hur mycket man vill något, för det går ändå inte.
Jag vet att jag har lärt mig massor av bra saker genom åren. Samtidigt som det vissa stunder har varit förtvivlat jobbigt. Jag vet vad JAG vill nu. Och jag märker att DET är bra. Jag vill våga hoppas och tro på saker, men jag kan inte.
Jag vet att jag ibland mår sådär äckligt bra som man bara gör ibland. Men tyvärr vet jag också att jag ibland mår precis tvärtom. Jag vet inte riktigt hur jag ska vända allt till bara bra saker. Men jag vet att jag försöker...eller?
Jag vet att det ibland inte hjälper att analysera vissa saker som sker eller möjligtvis kan ske. Men jag vet inte om jag kan sluta upp helt med det heller...
SKALL NI HA RAM MÄTNING ELLER ??????
Det finns två saker jag kan störa mig på om jag får mail eller sms. Det ena är särskrivningar och det andra är överdrivet många utropstecken eller frågetecken. Förra veckan satt jag som traffic på jobbet på grund av semestrar och dylikt. I de uppgifterna ingår att man ska kolla upp priser och göra kostnadsplaner åt medieplanerarna. En av mina uppgifter blev att kolla upp hur mycket en ram-mätning skulle kosta i olika tidningar och på några Internetsidor. En RAM-mätning är en form av observationsmätning av en annons. Man kan köpa den tjänsten av själva mediet om man vill se hur många av konsumenterna som har sett och uppfattat annonsen och vad de har tyckt om den. Jag begärde uppgifter om en sådan mätning förra veckan. En enkel fråga med ett enkelt svar. Idag hade jag ett mail i inboxen med detta i ämnesraden: SKALL NI HA RAM MÄTNING ELLER ??????
Dödssynd. Stora bokstäver, särskrivning och sex jävla frågetecken.
OM jag hade velat ha den där mätningen så hade jag hört av mig. Jag är inte helt dum i huvét. Jag lovar.
Att tala är silver men tiga är guld
Men det får mig osökt att tänka på andra grejer. Att man kan gå och tänka på saker som man aldrig säger till någon. En tanke kan ibland kännas som en overklighet. Man kan ibland intala sig att det inte är man själv som tänker de där tankarna. Att ta steget och säga dessa tankar högt, att sätta ord på dom, framförallt till någon annan är skrämmande. Det blir svårare att fly från tanken när den har blivit ord. Nedskrivet eller uttalat spelar ingen roll. Efter detta är det verklighet. På riktigt. En tanke är spännande på många sätt och vis och men med orden kommer verkligenheten. Efter detta ska handling vara en naturlig påföljd. Det var det som hände när jag tryckte på skicka-knappen. Det började med en tanke, som efter lite bearbetning uttalades högt och nu är det liksom gjort. Nu kör vi. Det får bära eller brista. Jag är inte rädd längre.
Älskling, jag har hittat in från mörkret
Det finns hopp om en förändring men det tar den tid det tar
En nystart, jag tänker nya tankar
Men allt det där du föll för, finns fortfarande kvar
Allting har förändrats, men jag känner likadant
En lördag-söndag i några bilder
På väg till skärgården. Ett Sundbyberg i solsken.
Från hamnen i Vaxholm
Från båten i Vaxholm
Helgens sällskap. Två Promedia-kollegor.
Ett vårtecken
Obeskrivligt
Annars vet jag vet inte vad det är. Men vi har en rejäl dipp idag. Jag hoppas att det kan botas med ett intensivt dygn i Sthlms skärgård. Dags att ta sig ut i solen. Den är i alla fall lovely så det förslår. Så vad säger ni? Ska vi skaka av oss alla olustiga känslor om den framtid som ändå är oviss ett tag till?
Förresten fick jag en vinflaska som tack för hjälpen av chefen igår. (Efter en otroligt tråkig och tidskrävande uppgift som tydligen var jävligt viktig för företaget ändå) Den står kvar oöppnad idag och det är jag glad för.
Denna dagen, ett helvete
Fredagen har aldrig varit mer efterlängtad. Nu ska jag slå igen laptopen, släcka lampan och gosa ner mig i sängen. Jag och min nya säng har blivit riktiga vänner nu. Man känner att det är vi nu. Skönt.