mia83

...Snön alltså. Inne i Stockholms city är den ett minne blott. Smutsigt, vått och tråkigt är sviterna efter det vita som föll från himlen och la sig tillrätta på Drottninggatan i början av veckan. Vaknade i morse efter en konstig natts sömn. Det kändes som att jag inte hade sovit något alls. Som att jag bara har legat och slumrat. Jag kan inte komma ihåg det precis just nu men jag har drömt en massa också. Konstiga drömmar helt out of the blue.

Jag kanske är lite stressad ändå över det här med flytten. Lite omedvetet sådär. Jag har en klump i magen som inte vill försvinna heller. Fick reda på något i förmiddags som gjorde mig lite orolig. Mer orolig än jag vill erkänna egentligen. Det känns inget bra alls.

What if it's something serious?

Jag ska nog ta min klump i magen och gå hem från jobbet nu. Jag har saker att sysselsätta mig med.

När jag var yngre fick inget eller ingen störa mig när jag följde mina serier på TV. What the hell, det har faktiskt hänt att det har varit så under vissa perioder nu också och nu är jag ju "vuxen". Det var i alla fall Melrose Place, Beverly Hills, Days of Our Lives, Felicity, Baywatch och säkert en hel hop andra serier som jag har glömt bort nu. Tiderna de här serierna visades på var heliga för mig och det kunde till och med hända att jag tackade nej till vissa saker enbart för att jag inte skulle missa mina älskade serier. Jag planerade mitt liv efter såporna. Tragiskt men sant. Under vissa omständigheter som jag så fint vill uttrycka det kan det hända att jag numera ibland också följer vissa serier sådär maniskt. Men det blir halvhjärtade försök märker jag. Under två-tre avsnitt stirrar och lyssnar jag intensivt och låter inget komma i mellan mig och mina serier. Sen spricker det där engagemanget. Det börjar med att jag sitter framför TV'n lite lagom lyrisk strax innan det börjar och de första tio minuterna är det fullt fokus som gäller. Sen börjar rastlösheten sakta komma smygande, telefonen kanske ringer och då är det kört. Nästa gång serien ska börja har jag helt sonika bokat upp något annat. Något viktigare. Det är då jag märker att jag inte bryr mig så mycket om vem som ligger med vem, vem som är mest sinnesjuk eller om det ska bli något fjärde eller femte giftermål mellan den blonda manslukerskan och den äldre rika snubben. Det finns andra saker som är trevligare att spendera sin tid på.

Det har börjat en ny snubbe här på kontoret idag. Han ska sitta och ringa en massa och "sälja" in våra tjänster till olika företag. Jag har passerat honom några gånger under förmiddagen där han sitter vid sitt skrivbord med telefonen i högsta hugg. Jag är så imponerad av honom så det är inte klokt. Han ringer, pratar, lägger på, antecknar något i sina papper och lyfter luren igen och så börjar samma procedur om. Han pratar med en självsäkerhet som jag förundras över. Han är och han agerar precis så som jag skulle ha velat under min tid som säljare. Jag hade också velat kunna lyfta luren med sådant självförtroende och våga prata högt och tydligt. Då kanske jag hade lyckats med en säljkarriär. Men när man som jag sitter tyst som en mus och knappt vågade lyfta luren om någon satt i närheten (Gud förbjude att någon skulle hööööra) då fungerar det helt enkelt inte. Den lättnaden jag kände när jag fick det här jobbet jag har idag går inte att beskriva med ord. Nu slipper jag pressen, ångesten och oron över att jag måste prestera, måste sälja, måste leverera resultat på det viset man faktiskt måste när man är säljare. Men jag erkänner, jag är fortfarande sjukt imponerad över dom som faktiskt kan och vågar.

Igår kväll hade jag mitt första spontana samtal med en totalt okänd människa sen jag flyttade till Stockholm för 2,5 år sen. Alltså, låt mig förklara det här lite närmre. Det är klart att jag har snackat med folk jag inte har känt från början förut men det här var en helt annan sak. Det var liksom helt oprovocerat. Mitt i Gubbängs-parken liksom. Det började med att jag höll mig hårt i ledstången nerför trappen när jag skulle gå hem från t-banan igår kväll. Det var snorigt halt och jag lyssnade på musik som vanligt. Bakom mig kommer det en kille i 25-års åldern och jag ser att han skrattar till lite och tittar på mig och rör på munnen samtidigt. Det tar en stund innan jag inser att han faktiskt pratar med mig. Jag sliter generat ut mina hörlurar till Ipoden, fumlar i fickan efter off-knappen och gör ett förtvivlat försök till att låtsas ha hört hans inledningsfraser. Han babblar glatt på och berättar med ett stort leende att han minsann ramlade på ändan precis där föregående kväll samtidigt som han pekar ut det exakta stället. Väl framme vid porten upp till min lägenhet har han berättat att han har åkt skidor föregående kväll eftersom det inte var någon idé att springa som han brukar göra i vanliga fall. Vi pratar och skrattar tillsammans som att vi har känt varandra längre än de fem minuterna som har hunnit passera. Vi pratar om snön, om vilka löprundor det finns i närheten mm. Helt galet! Men ack så trevligt. Kan inte fler stockholmare vara som honom? Han var en äkta stockholmare också, det hörde jag minsann på dialekten.
 
Och till syvende och sist. Nu är det så här. Min dator har som bekant kraschat totalt så den är på service och väntas inte åter förrän om minst två veckor. Jag tror att den kommer att vara borta längre. Anyway, det blir med andra ord lunchbloggande när jag hinner och känner för det.

Helt galet. Här lämnar man hufvudstaden för Dalarna och när man återvänder är det faktiskt vinter. Mer vinter än i Dalarna. Ju närmre tåget rullade mot Sthlms central, desto tjockare blev snölagret på marken utanför.

Jaja, nog om det för tillfället. Vi återvänder till snön senare. Promedias besök i Dalarna var lagom händelserikt. Varma bubbelbad, en skön ansiktsbehandling, vinprovning, trerättersmiddag, en jazzpianist och en kram av en dalmas som stod för underhållning med hjälp av en gitarr. Jag är i alla fall lättad över det faktum att jag får sova så länge jag vill i morgon.

Väl hemma för en kortare visit och ompackning av bagaget i lägenheten infann sig någon sorts vemodig känsla som inte riktigt har velat försvinna på hela kvällen. Vet inte riktigt var den kom ifrån men den verkar inte riktigt vilja släppa taget än. Så länge den finns kvar får jag väl skylla på någon slags bakfylla. Även om jag inte har känt mig speciellt bakfull denna lördag. Det blev nämligen ganska lugnt igår. Jag höll mig till några goda glas vin och lite skumpa. Var inte speciellt partysugen.

Kom hem till Stockholm lagom till skymning och satte mig på t-banan hemåt. Eftersom tidtabellen med tåg mot Vingåker inte riktigt ville tajma med min tidtabell så fick det bli ett kort depåstopp hemma i Gubbängen. Det kändes lite tokigt när jag klev av t-banan och började traska hemåt. Alldeles vitt var det. Jag vände blicken upp mot balkongerna (som är det första man ser när man kommer upp ur t-banan) och där var det upplyst vill jag lova. Nog för att snö kan framkalla lite vinterkänsla och julpirr men man måste väl inte pynta med adventsljusen och de olikfärgade ljusslingorna riktigt än va?

Det var i alla fall fint i parken. Jag stod där ett tag och tänkte för mig själv samtidigt som jag faktiskt förundrades lite över hur rofyllt det var precis där och då.



Väl hemma tänkte jag att det var lika bra att göra lite nytta inför nästa helgs flytt så innan det var dags att bege sig mot t-centralen igen hann jag pilla ur pluggarna ur hålen i väggen i vardagsrummet. Nu är där tre stora men ganska prydliga hål som ska spacklas igen till veckan. 

När vi nu börjar närma oss slutet på detta inlägg tänkta jag faktiskt ge er ett hett tips. Det är att investera i en Marabou Amigo chokladkaka. Jag trodde inte att den var så god som den var. 7 minuter tog det mig att få slut på 135 gr chokladkaka. Härligt krispig i tuggorna men samtidigt len mot tungan. En riktig kompis helt enkelt. Okej, den var dålig. Men det är sant, den var god. Som fan. Till veckan är det dags att sluta med massa dumheter. Att packa och bära flyttlådor ska vara en hyfsat bra träning har jag hört. Efter en lätt uppvärmning denna vecka i joggingskorna är det även dags att ta tag i det på allvar också. Trots snö.

PS. Jag stör mig på att folk sitter och snorar och harklar sig högt minst 18.000 ggr under en 1,5 timmes tågresa mellan Stockholm och Vingåker. Fattar ni människor inte att det är irriterande som tusan när man sitter och försöker lyssna på lugn och fin musik när ni låter som trasiga bilmotorer? Jag får tygla mitt humör på riktigt för att inte fälla en dräpande kommentar.

Jag har egentligen massor att dela med mig av. Mest bra saker faktiskt. Eller...bara bra saker när jag tänker efter. Den senaste veckan har varit ytterst händelserik. Men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det står liksom still mellan öronen när jag försöker tänka ut bra formuleringar som ska bilda ett intressant blogginlägg. Dessutom kommer jag inte på en endaste rubrik som passar in på det här jag funderar på att skriva nu.

Jag vet knappt om jag vågar säga det högt, än skriva det. MEN, jag ska faktiskt flytta. Till härliga Sundbyberg. Jag är glad. Så glad över detta så jag vet knappt var jag ska ta vägen. Denna härliga lilla lya (lagom lilla ska tilläggas) ska bli min och jag kan se fram emot ett eget litet krypin som jag faktiskt kan ombona precis så som jag vill. Nog för att jag har haft eget boende de senaste 2,5 åren i Sthlm men det här blir något alldeles extra förstår ni.

Jobbet har faktiskt bjudit på en och annan överraskning också gott folk. Tro det eller ej. Det blev ett litet "uppsving" denna vecka.

Nu när jag kom hit i inlägget kom jag faktiskt på en liten sämre grej. Jag har varit krasslig de senaste två veckorna och har därför lagt av mig helt med träningen. Igen. Jag blir tokig. Får nog trotsa den lilla, lilla rethostan som ligger kvar och lurar och ta tag i allt den kommande veckan igen. Nu får det vara nog. 

För övrigt tycker jag att tiden går så fort. Jag sitter och spyr galla på måndagen och sen hinner jag knappt blinka tre gånger så är det fredag igen. Detta innebär att det är snart december och lite julledigt. Sen fyller jag 25 stora år dagen efter the big day (julafton) och jag kan meddela att efter några timmars snack i telefonen denna vecka längtar jag faktiskt efter både DEN ena och det andra...inte att fylla år kanske men allt vad det innebär. Faktiskt pratar jag inte om paket nu. Det finns viktigare saker här i livet hur klyschigt det än må låta.

Fy helvete vad det här blev tråkigt. Det jag har skrivit. Men nu vet ni allt om mig igen. Eller?