mia83

Hela dagen har solen varit framme och haft sig idag. Den har värmt till och med. Det var vår idag. Man märker det. Man känner det. Vi på Promedia har irriterats över det faktum att solen bländar oss i vårt arbete med att stråla in genom fönstret extra mycket på våra dataskärmar så vi knappt ser något. Samtidigt har vi öppnat fönstren mellan varven under dagen för att få in den härliga vårluften på kontoret. I Sundbyberg har de till och med sopat trottoarerna rena från grus. Det är något speciellt med känslan av att vintern börjar ge med sig.  Och min tanke är att jag nog ska fixa till mr Nishiki i helgen. Det blir fint det.

Jag hade platser till en förhandsvisningsbio på Park ikväll. Film: Hopplös och hatad av alla. Det var ett kul sällskap jag fick med mig. Kvällen har varit trevlig.

Efter bion ikväll kom vi ut i ett regnigt Sthlm. Vi beklagade oss givetvis över att det strilade ner regn från himlen som hela dagen har varit klarblå. Men det gjorde mig inget. Jag gick ensam bort mot Birger Jarlsgatan. Det var skönt. Det kändes som att regnet renade huvudet på tankar. En outgrundlig känsla som är svårt att sätta ord på. Men den var behaglig. Att vandra genom Sthlm när regnet strilar sådär alldeles lagom....det går inte riktigt att förklara. Det bara är så. Det är i såna "regniga" stunder man verkligen kan njuta av att vandra på egen hand. Det är stunder att njuta av och bevara.

Jag har varit lite ur gängorna idag. Luften gick liksom ur mig på något konstigt vänster. Kanske har det något att göra med besöket hos kiropraktorn igår, kanske inte. Min fot är oroväckande öm idag. Detta irriterar mig. Det gör mig även tokless. Dessutom tänker jag tala om för er exakt varför jag är så nedrigt jävla less. Jag kom i gång med löpningen så fint. Jag mådde bra, kände mig fräsch och sådär lagom stolt. Nu spricker allt detta på grund av min dumma fot som trilskas.

Kiropraktorer har visst en förmåga att hitta ställen att pilla på där det gör så fasligt ont så man vill grina. Det är då man inser att man inte är så "hel" som man tror. Han frågade om jag någon gång har gjort något med min högerfot och snabbt som ögat utan att tänka svarade jag givetvis nej. Sen slog det mig. Den där kvällen hemma i Katrineholm för några år sen när jag i en reklampaus skulle springa ut i bilen och hämta något. Jag missade typ tretton trappsteg och föll handlöst i trappuppgången där på Ramsjögatan. Det regnade ute. Det är det enda jag minns förutom den där sylvassa smärtan i högerfoten. Jag var övertygad om att jag hade brutit den. Jag låg stilla i flera minuter utan att våga röra mig. Hjärtat hade galopp i bröstkorgen och jag blundade hårt. Kanske hoppades jag på att det hela var en mardröm och att jag snart skulle vakna till, fortfarande liggandes i soffan framför TV'n. Behöver jag säga att jag struntade i det jag skulle ha hämtat i bilen? Jag tog mig samman och stapplade in i lägenheten igen på ett ben. Morgonen därpå var foten typ tredubbelt så stor än normalt. Jag hade en härlig stängningskväll på McD att ta hand om. Jag kommer ihåg att jag ringde min numer vuxna kollega/kompis som fick köra mig i min bil till jobbet. Hela kvällen var ett helvete. Jag satt oduglig på en kontorsstol med hjul. Härliga minnen som poppar upp i skallen när man är hos kiropraktorn.

Kontentan av det hela? Det är något i foten som strular som gör att när jag anstränger den med löpning belastas något fel och så får jag ont i höften/bäckenet som måste knäckas loss mellan varven. Kul. Detta har min kiropraktor sagt att han TROR sig kunna ordna till. Men det är långt ifrån säkert. Ännu mer kul. Mellan behandlingarna får jag nu gå omkring med den här ömma foten. Störtkul.

Jag anser mig vara en ganska vettig tjej. Lugn och sansad i mångt och mycket. det är väl jag i ett nötskal? Jag vill gärna vara någon som mina nära och kära kan hålla hårt i när det blåser. Jag är tjejen som står stadigt med fötterna på jorden. I min värld är jag den som har koll på allt. Jag vill även tro att jag är ganska intelligent och inte utsätter mig för vad som helst. Det logiska är det jag försöker trixa och fixa med för att få ihop varje dag. Detta går oftast bra tror jag. För jag är den förnuftiga. Om du är min vän är det DU som hör av dig till MIG om du vill ha råd och tips när du själv är ute på havet mitt i stormens öga.

Men nu är allt detta som bortblåst. Vi spelar ombytta roller. Nu är det JAG som inte har koll på någonting längre. Det är lika härligt som skrämmande. Hjärnan säger en sak, hjärtat en annan. Om man nu får vara sån och uttrycka sig på det viset. Jag vill inte tänka, bara känna. För första gången på flera år så vill jag inte hitta någon som helst logik i det här. Det logiska är tråkigt och kommer att få mig att undra saker jag inte vill gå och undra. Det får vara hur galet det vill. Jag vill inte ha tvärkoll, vill inte tänka förnuftigt och jag vill inte analysera alls. Det här är ett något som jag vet kan vara svårt att hålla. Men här och nu bryr jag mig inte så mycket. Jag ska i alla fall försöka. Jag vill inte släppa taget. Och jag kanske får ta tillbaka det där om att inte finns något "nu". Vi kör på det här. Nu.

Och nu ska jag gå och sova i min nya säng. Vi kom bra överens natten till idag, nya sängen och jag, så vi borde göra det i natt också. Trots att det snart är måndag och jobb igen. Det spelar nämligen ingen roll.

Min hjärna är trashad. Helt blank. Jag känner mig så sjukt sliten så ni anar inte. Avtrubbad lever jag i min egna lilla bubbla en snöslaskig och mulen dag som denna. Omvärlden känns avlägsen. Jag har saker jag borde göra men som jag vet att jag inte kommer att orka ta tag i hur mycket jag än försöker.

Jag kan heller inte påstå att jag är speciellt ledsen över att kvällens aktiviteter ställdes in. Jag orkar helt enkelt inte. Jag drömmer mig bort, långt härifrån, jag tänker på en närliggande framtid och försöker få ett leende att leka på mina läppar, framkalla tankar som gör mig varm inombords...ja, jag gör allt. Men jag orkar inte. Den här tröttheten har mig i sitt järngrepp både mentalt och fysiskt. Jag vet att sömn kommer få den att försvinna och jag vet att tisdag gör allt lite, lite bättre. Så vi kanske ska längta till imorgon helt enkelt. Men jag erkänner. Det börjar kännas lite jobbigt att alltid länga till morgondagen.

Det lättade något i bröstet när jag fick reda på att jobbet kommer att stå för mina utgifter hos kiropraktorn. Jag hatar att jag tänker på pengar när jag egentligen råd både så att det räcker och blir över. Kanske är det tanken på att man egentligen inte vet om det hjälper, det där som pengarna går till. Vad vet jag? Men nu löste sig ju det. Ibland är jobbet bra att ha. Och ibland är det gott med champagne. Men det var inte det idag. Så nu ska jag dra mig hemåt och dö i soffan. Kanske blir det pannkakor också. Inte hemgjorda dock. Jag är inte så händig.

"Och just i ögonblicket när jag vaknar,
hänger skuggan av hoppet kvar i mina rum..."

Det är lite avslaget på kontoret idag. Någon påstår att det stinker gammal fylla i medieplanerarrummet här på Promedia. Jag känner det inte. Jag tuggar tuggummi och fryser. Jag tittar ut genom fönstret och ser att det snöar. Någon påstår att det är pollen som flyger omkring. Jag tror att denna någon vill att det ska vara vår. Det vill jag med. Men det är det inte. Jag inser att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk denna torsdag. Det är lite darrigt som man brukar säga. Hjärncellerna jobbar långsammare än vanligt, munnen känns som sandpapper och vatten har aldrig smakat godare.

Gårdagskvällen var twistad. Det är bäddat för sådana kvällar när man har utgång med kollegor. Men förmiddagen har bjudit på en del sköna skratt och det är egentligen ingen som klagar.

Jag har verkligen inte alls något vettigt att printa ner här märker jag. Det blir mest dravel. Men jag vill att ni ska veta att jag försöker ändå. I helgen lär det nog bli lite frånvarande. Det är dags för Norrland och Umeå igen. Jag är glad för det och glad för andra saker. Trots baksmälla.

En tanke slog mig. Jag kanske är för utlämnande här. Jag kanske ger för mycket av mig själv. Vad tycker ni? Jag vill inte vara sån. Det är inte det som är meningen med det här bloggandet. Inte alls. Det är inte meningen att ni ska bli stöddiga och tro att ni kan lära känna mig genom det här eller att ni tror att ni känner mig för att ni läser det här. Att känna någon på riktigt ligger på helt andra plan. Det kan aldrig gå till så att man lär känna någon så här i min värld. Ni kan bli nyfikna och vilja lära känna mig genom detta.

Men ni vet fortfarande inte saker som:

- Vilken min favoritfärg är

- Vem den första personen är som jag ringer när jag är helt under isen och behöver vända ut och in på mitt hjärta inför bara för att överhuvudtaget överleva vardagen

- Vad jag har för konstiga uttryck i tal som jag använder ett antal gånger per vecka

- Vad som får mig att tänka alla konstiga tankar jag tänker rätt som det är
- Hur jag ser ut när jag är sådär barnsligt glad eller vad som får mig att bli det

- Vad min bästa vän heter i efternamn

- Vad som är det första jag gör när jag kliver ur sängen på mornarna
- Vilken färg min soffa har

- Vad jag helst äter om jag får välja och vraka helt fritt

- Vilken glass som är min favorit

- Vilket min favoritsmak på te är

- Vad jag vill jobba med för resten av livet

- Vad jag helst gör när jag är deppig och nere

- Vad som krävs för att jag ska öppna mitt hjärta för någon

- Vad jag vill ha hos en framtida kärlek

- Vilken som är min absoluta favoritlåt

- Vilken som är min favoritfilm

- Vad jag har för frisyr på morgonen när jag vaknar

- Vad jag brinner för

- Vad jag drömmer om

- Vad min lillebror jobbar med

- Vad jag gjorde varje dag efter skolan i sjuan, åttan, nian på högstadiet och ettan, tvåan, trean på gymnasiet

- Vad min första häst hette som jag fick avliva när hon bara var 8 år

- Vad min häst heter som jag har nu

- Vad jag vill att min framtida hund ska heta

- Vad mina föräldrar heter och vad de jobbar med

- Vad den första killen som jag var riktigt kär i hette

- Vad som får mig att skratta hejdlöst till tårarna nästan rinner

- Vad mina arbetskollegor heter

- Vilka egenskaper jag värderar mest hos en vän

- Hur jag är när jag är onykter

- Vad jag har ätit till lunch idag

Jag kan fortsätta. Det finns så mycket mer att ta reda på. Jag vore en jäkligt tråkig människa om allt det som är värt att veta om mig skulle rymmas i en blogg. Finns det någon som kan svara på alla ovanstående frågor eller på några överhuvudtaget? Det är det vardagliga som styr allt. Det är det som har hänt i mitt förflutna och det som kommer att hända i min framtid som har format mig till den jag är idag. De här sakerna vet de som känner mig. De har koll på detta. Och jag älskar dem för det. Jag älskar att de bryr sig om mig och att jag bryr mig om dem.

Den här bloggen är mitt tanke-projekt. Jag har skrivit det förut men jag kan skriva det igen. En människa tänker i genomsnitt 65 000 tankar under en helt vanlig dag. Med andra ord: Jag bör ha saker att skriva om ett bra tag framöver...

Hur ska förresten ni kunna känna mig när jag knappt känner mig själv vissa dagar? Att leva är att lära sig nya saker om sig själv varje dag för resten av livet.

Jag fick en känsla av längtan i kroppen när jag klev upp ur Rådmansgatans t-bana och upp på gatan imorse. Hela jag fylldes av det. Längtan efter sommar. Solens ljus, värme och allt annat bra som sommaren för med sig. Jag längtar efter att få sluta jobba klockan fyra i stället för klockan fem, jag längtar efter öppnade uteserveringar, jag längtar efter semester och lediga dagar där allt man behöver bekymra sig för är vad man ska äta och dricka, jag längtar efter att kunna slänga täckjackan längst in i garderoben och istället få plocka fram linnen och pilotbrillor, jag längtar efter att kunna sitta ute och sluta ögonen och känna solens värme i ansiktet, jag längtar efter att få sitta och se solen gå ner på en rosaskimrande himmel en varm julikväll. Jag längtar efter allt detta.

Gud, uppfinn nåt nytt

Som gör det lätt att hålla ut

Nåt för dom som väntar

Dom som orkar vänta mer

Det är sjukt jobbigt att vara så här trött. Jag är helt hopplös på det här med att komma i säng när jag borde. Baksmällan från i söndags har inte släppt greppet riktigt än. Tequila är rena giftet. Det är nästan som att man beställer minnesluckor i baren. Men faktiskt, det var den roligaste fyllan på länge och söndagens ångest uteblev. Jag var rätt tillfreds med tillvaron.

Irritationen över att jag tvingades hoppa över löpningen igår har inte lagt sig heller. Benhinnorna är fortfarande ömma. Fan. Efter en snabb överläggning med mig själv imorse innan jag klev ur sängen bestämde jag mig för att packa träningsväskan och besöka jobbets gym efter avslutad arbetsdag. Jag får ta ut alla aggressioner i roddmaskinen. Jag ska svettas och plågas. Ingenting får störa mina upplägg nu. Jag har nått stadiet "träningsmani" där frustrationen rinner över om jag inte får min dagliga dos av svett. Jag känner mig motiverad, målinriktad och jävligt fokuserad. Inga ursäkter är godtagbara. Är ni med mig?

Vädret ute suger ju. Det har snöat konstant i typ 36 timmar och alla som någon gång har upplevt vinter i Stockholm bör väl hålla med mig att snö i city inte är världens vackraste. Här förvandlas de där fina och vita till en äcklig grå, blöt och geggig sörja. Man går gata upp och gata ner med blöta fötter samtidigt som man är sur och tvär över det faktum att det inte blir vår snabbare.

Jag har ägnat förmiddagen åt att leka med massa roliga radiosiffror. Excel och jag är inte riktigt överens alla gånger men det ska nog gå det här också. Det är ju sånt här jag tycker är kul för bövelen. Ge mig en budget för en reklamkampanj och jag gör mitt yttersta. Jag lovar. Jag hamnar uppe bland rosa moln i min egna lilla värld där jag sitter och räknar och funderar på hur vi ska göra för att få så mycket reklam för så lite pengar som möjligt. Samtidigt måste jag erkänna att det är lite smått ironiskt att jag nu köper av min tidigare arbetsgivare. Det som jag sålde tidigare. Det är det som är tjusningen med mediebranschen. Den är liten och man ska passa sig för hur man bemöter folk. Det är inte så häftigt som man tror och det är inte varje dag man möts av ödmjukhet. Jag saknar det. Det gör jag verkligen. Jag var livrädd i början att jag också skulle bli så där. Att jag skulle tycka att jag var lite förmer än alla andra för att jag jobbar i den här världen där det diskuteras de mest ytliga ämnen ni kan tänka er. Men jag har fortfarande inte satt min fot på Stureplans uteställen och jag känner inget sug efter det heller. Okej, jag erkänner att jag gillar gratis luncher och jag känner en viss behaglig känsla i magtrakten de gånger jag det är jag som har makten. De gånger det dryper desperation om de stackars säljarna som ringer och gör allt för att jag ska vilja träffa dem. Jag var en av dem när jag började och jag saknar det inte. Det ÄR skönt att sitta på andra sidan. Men jag vill gärna tro att jag har kvar lite av min ödmjukhet. För ni fattar väl när jag är ironisk som sagt?

Det skrämde mig i början att ha ansvar över så mycket pengar. Jag kunde vakna mitt i nätterna med galopperande hjärta och hög puls, orolig över att jag hade missat deadlines eller att jag med ett enda tryck på datormusen hade skickat iväg stora summor pengar till fel ställe. Nu går allt mest på rutin och jag sover lugnt på nätterna. Det stör mig lite att jag har förlorat respekten för pengarna som inte är mina. Jag undrar dock om det är så här det blir med allt man tar sig för med i livet. Den där kittlande spänningen man upplever varje gång man tar sig för med någonting nytt, försvinner den alltid efter ett tag när allt går på rutin och blir mekaniskt? Jag vill ha de där små kickarna och passionen kvar. Den skulle alltid få finnas där om jag fick bestämma. Jag har fått för mig att alla "måsten" förlorar sin skönhet i vardagen.

Ikväll blir det först någon enklare middag och sen bio. Jag fick biljetter till förhandsvisningen av "En shopaholics bekännelser" så jag drar med mig några kompisar. Det enda jag vet är att det tydligen är en bok som har blivit film. Jag har inte läst boken så filmen kanske är bra. Det skrivna ordet är alltid bättre än fantasin på film.

Och nu ska jag fortsätta jobba. Jag ville bara gottgöra er för de senaste dagarna. Men nu vet ni ju allt om mig igen så då borde ni vara nöjda.

Hur som helst. Jag har varit lite sur idag. Pissväder och ömma benhinnor. Det förstör träningsplanerna. Jag kan bara säga usch och tvi.

Jag har alltid kvar balsam i högra örat efter att jag har duschat och tvättat håret. Alltid. What's up with that liksom? Jag tycker att jag sköljer och sköljer för att få bort allt men icke. Det slår aldrig fel. Fast å andra sidan doftar mitt högra öra nästan alltid gott...hmm.

Vill ni veta världens skönaste känsla då? Den känslan av att komma hem och innanför dörren alldeles svettig och trött efter en givande och lagom lång joggingtur. Jag kan nog inte komma på något bättre för tillfället. Ni vet när man känner sådär skönt trött i hela kroppen. Musklerna värker och svetten lackar. Ni kanske redan har fattat men jag har tagit för vana att ta mig hem från jobbet till fots och nu är jag sjukligt motiverad till fysiska aktiviteter. Måndag och tisdag har passerat men i morgon ska jag vila mina trötta ben. Det är jag nämligen värd förstår ni. Jag mår så jävla bra av det här så ni anar inte. I sommar ska vi vara slanka, starka, välmående och fina. Oh yes!

Nu sitter jag här och lyssnar på mina lugna favoriter på Spotify. Jag är nyduschad (vilket ni också kanske har förstått) och snart ska jag gå och lägga mig duktigt och tidigt. Jag sitter och sneglar längtansfullt på min nya kompis på högerarmen som är full av sårskorpor som bara skriker att de vill dras loss. Men jag får inte. Det får inte pillas eller klias. Men det blir nog bra ska ni se.

Nu till allvaret som jag lovade er. Det finns två typer av människor. En del är äckligt positiva och sådär häftigt klämkäcka och en del är negativa och har en cynisk inställning till livet. Jag skulle vilja lägga till att de sistnämnda är realistiska i stället men jag vet inte riktigt vad ni tycker om det. Handlar detta enbart om vad man har varit med om i livet eller är vi bara som vi är? Vad jag vill komma till är en undran om hur vi är som personer bara handlar om hur livet formar oss eller om vi är födda till att vara som vi är. Jag vet i alla fall att livet inte är en dans på rosor och det har jag lärt mig på senare år. Trots detta kan jag inte komma på att jag någonsin har varit den där klämkäcka och positiva tjejen. Hellre lite misstänksam från början och lite negativt inställd för att bli positivt överraskad. Så har jag alltid tänkt och så har jag alltid varit.  Skyddsmekanism är min första tanke, men var kom den ifrån innan jag visste att allt inte alltid blir som man har tänkt sig? Ibland händer livet utan att man hänger med...

Jag orkar inte ens be om ursäkt för det här lilla blogguppehållet. Jag har inte haft något vettigt att komma med. Så är det bara. Jag kan inte skriva bara för skrivandets skull känner jag. Ni håller väl med?

Jag kan berätta oväsentligheter nu och sen tar vi det lite mer allvarligt framåt kvällen. Okej?

1) Jag ligger i med löpningen och det är jag fan stolt över. Det är inte ofta jag trängs med sthlmarna på t-banan hem från jobbet längre. Det är skönare att plugga i hörlurarna till den röda Ipoden och jogga hem.

2) Min triceps är lagom öm och sårig efter torsdagens tatuering. Det är helt överkomligt och jag står ut. Jag tvättar och smörjer duktigt mest hela tiden så den ska nog bli fin i slutändan.

3) Idag kan man hämta schlagerlåtarna på Spotify. Med detta skrivet så sitter och jag diggar herr Måns Zelmerlöw medan jag medieplanerar för fulla muggar.  Jag är inte så tuff som jag ser ut....schlagernörd?

4) Jag MÅSTE tvätta kläder och städa lägenheten innan fredag. Nu finns det ingen återvändo. Det får vara nog med att inte göra någonting på kvällarna och det får även vara slut på det här med att gå och lägga sig för sent på kvällarna. Jag är totalt hopplös. Totalt.

5) Jag tror att jag nu på lunchen ska dra och köpa lite schyssta t-shirts. Jag har inte bestämt mig riktigt än för om jag orkar gå ut eller inte. Vi får se. Sen vet jag inte riktigt var jag har gjort av mitt VISA-kort. Hmm. Inte bra, inte bra.

Annars hörs vi ikväll då. Då drar jag fram det tunga artilleriet.