mia83

Fenomenet sömn är något man kan undra ihjäl sig på. Jag kan i alla fall meddela att jag inte har fått speciellt mycket av det de senaste dygnen. Sömn alltså. Usch och fy och tvi. I natt sov jag i alla fall tungt de få timmar det blev. Somnade sent och när klockan ringde i morse kände jag i hela kroppen hur många timmars sömn det faktiskt saknas för att jag ska kunna komma i balans med vardagen igen. Jag känner i alla fall att det kommer att somnas tidigt i afton. Äntligen.

För övrigt är jag inte riktigt som jag borde på flera plan. Jag känner det. Jag är inte hungrig, varken glad eller ledsen, orkar knappt jobba och sen jag mår lite allmänt konstigt också. Det blev den tiden i månaden också just i dag och det gör knappast saker och ting bättre. Jag har proppat i mig Ipren och sitter och håller tummarna nu för att det värsta ska gå över. Jag går omkring i något slags vakuum, känns som att jag väntar på att något ska hända, men vad fan skulle det kunna vara? Utanför fönstret är det grått. Det ligger regn i luften. Men vänta, nu snöar det faktiskt.

Jag sitter och drömmer mig bort. Tänker på palmer, långa stränder, sol, god mat och en obekymrad tillvaro. Det sistnämnda är något jag fick en försmak på under tiden i Vietnam, det är något jag saknar och något jag ska skaffa mig. Men inte här. Det ska bli någon annanstans. Långt härifrån. Och det kanske inte dröjer så länge till när man tänker lite närmre på det. Men en dag som denna känns det väldigt avlägset.