mia83

Det är kallt ute. Som satan. Solen har varit framme mest hela dagen på en klarblå himmel men inte har det hjälpt. Det blev höst helt plötsligt. Piteå badar i röda och gula löv som virvlar runt i en kall men ändå uppfriskande vind. Så länge det är på den här nivån är det acceptabelt. Att bli sådär lagom röd om nästippen när man vistas ute kan faktiskt vara rätt okej. Men det här med Norrland skrämmer mig fortfarande lite vad gäller höst, mörker, snö och kyla. Jag misstänker att jag kommer få en och annan (o)behaglig överraskning vad gäller vädret den närmsta tiden. Idag åkte skinnjackan på. Vad kommer härnäst? Kanske en mössa. Kanske vantar. Och kanske, kanske, kanske kan det hända att Converse-dojjorna måste ge upp sin vistelse på Piteås gator inom kort. Men bara kanske.

Jag vet inte vad det är med söndagar. Dagen på hela veckan när man känner sig som mest ensam. Det är det bästa sättet att definiera den på enligt mig. Jag kan inte påstå att ensamheten handlar om att jag faktiskt är ensam. För det är jag ju inte. Men söndagar tenderar lätt till att framkalla en känsla av ensamhet vad gäller hur man känner sig. Ensam i en känsla som inte riktigt går att beskriva. Och när man inte riktigt kan beskriva något för någon annan kan det lätt bli så här. Resultatet låter liksom inte vänta på sig. Tyvärr verkar det här vara något återkommande som inte ens är värt att kämpa emot. Dessutom kan det låta lite fjuttigt att ens vilja kämpa emot något så simpelt som bara en dag. Det handlar om timmar som är lätträknade. Men som ändå kan kännas sega som kola. Igår var det lördag då allt känns som det ska och i morgon är det måndag och då vet jag att den här känslan kommer att vara ett minne blott. Until next time. Som ett ekorrhjul. Vad är det för ord egentligen? EKORRHJUL. Man har ju inte ens ekorrar inlåsta i burar. Det är ju hamstrar, marsvin och möjligtvis möss som springer runt i sådana där. Men nu är det visst någon påhittig jävel som har bestämt sig för att det ska heta EKORRHJUL i alla fall. Bara att acceptera.

Jag hatar när det blir så här. Kom med era kommentarer nu om att "hata" är ett starkt ord. Men så är det. Det är ju sant. Från allt till inget. Är det så vissa människor jobbar sig genom livet? Det finns inget lagom när det borde finnas. Och jag är less på det. Så totalt jävla less. Att prioritera äkthet, närhet och djup är tydligen så jävla fel. Jag är visst ute och cyklar. Jag har hamnat på villovägar och läser kartan upp och ner. Tilläggas bör att det här är känslor som borde ha kommit ur mitt system för flera veckor sen men det är inte förrän i kväll de har funnit sin väg ut ur mina sinnen. Det är här i lampans sken och med klockans tickande som enda sällskap vi tar det här till en högre nivå. Det är nu alla de här undertryckta känslorna blir ord som för alltid kommer att etsa sig fast och aldrig glömmas bort.

Det är bara något med dig som får mig att känna

Det ligger i luften. Allt är stilla och lugnt. Det finns en känsla av att något är fel. Men när man försöker ta reda på vad det skulle kunna vara hittar man inget specifikt. Det ligger tunga, grå moln över Piteå. Kanske tänker det börja regna, kanske inte. Om man får för sig att gå utanför dörren möts man av tysta, tomma och ödsliga gator. Folk lever som på sparlåga. Tiden går långsamt, klockan tickar med djupa suckar. Känslan av ensamhet griper tag och håller sig kvar. Man försöker skaka av sig den här känslan gång på gång men det vill sig liksom inte. Man försöker utnyttja det lugn och den ro som i normala fall inte finns där men det går inget vidare och till slut ger man upp. Hjärtat slår sällsynta slag och det händer inte varje dag. Det finns ingen vilja idag och ångesten ligger och lurar i kulisserna. Man försöker desperat hitta något som kan bota allt det här men misslyckandet är totalt och katastrofalt. Trots detta så går livet ändå sin gilla gång och kvällen smyger på och tar över. I och med detta kan man känna redan nu att det kommer att bli svårt att sova i natt. Det är då man känner att allt är som det ska vara. Det är söndag.

Här sitter man, behaglig till mods efter två timmars racketsportande med en stor kopp te bredvid sig. Känner ni harmonin som omsluter er när ni tänker er in i situationen? Jag njuter av det tillståndet jag befinner mig i just nu. Trötta muskler som strax ska få sig en omgång av varma duschstrålar innan sängdags. Jag bryr mig inte ens om att det ser riktigt jävligt ut omkring mig och att jag borde ha städat istället för att sitta här och njuta. Jag tänker egentligen inte på något speciellt i det här ögonblicket. Det här stör mig lite dock. Tillståndet jag befinner mig är nämligen perfekt för några minuters filosoferande om allt och inget. Men det vill sig inte riktigt denna afton. Så jag lutar mig tillbaka med min tekopp, tar ett djupt andetag och njuter av nuet istället. Imorgon väntar veckans andra (och sista) föreläsning och den ser jag fram emot.

Den här dagen blev helt plötsligt väldigt givande. Allt på grund av en bok som jag har varit "tvungen" att läsa. Rätt som det var så dök det upp något väldigt intressant. Anledningen till detta var en rätt vag diskussion från helgen som var som råkade behandla frågan: "Vem känner mig bäst?" Är det jag själv som gör det eller är det den personen som står mig närmast här och nu som gör det? Vi är kanske inte så måna om hur andra uppfattar oss när det gäller ytliga kontakter eller människor som vi faktiskt inte ens känner eller vill känna. Men om någon står och oss väldigt nära och påpekar något om oss, kanske vi tar det här till oss på ett ennat sätt och utvecklar tanken kring detta påstående. Kan vi rent av överta och acceptera något som sägs och uppfattas av denne så att vi börja tänka tankar som att: "Vad bra den här personen känner mig. Jag visste inte ens själv att jag var sån här eller att jag gjorde sådär".

Enligt en massa forskare, psykologer och filosofer så är det ens närmaste, alltså familjen (främst mamma och pappa men även syskon) som gör en till den man är. Det är nämligen familjen som präglar våra första, viktiga år i livet och försätter oss i situationer där vi lär oss vilka vi är och kanske det viktigaste av allt; det som förväntas av oss. Det här skulle betyda att den största delen av vår identitet väljer vi inte själva eftersom vi inte kan bestämma vem som ska bli vår mamma, pappa eller vilka syskon vi ska ha. Och familjen ska vi älska villkorslöst. De ska vara grundstenarna för vår trygghet i livet. Men är det verkligen så genom hela livet? Vi går från trygghet till trygghet. Familjen under den första tiden, vännerna senare (om man har tur att träffa någon som kan ge en allt det där), efter det kommer eventuella pojk/flickvänner, äkta män och fruar som man slutligen kanske bildar en egen familj med.

Samtidigt som vi försöker bli "ett" med oss själva genom praktiskt taget hela livet så strävar vi också efter att bli ett vi med en annan individ. Det sistnämnda av den simpla anledningen till att vi inte vill känna oss ensamma i den här stora, skrämmande världen. Och samtidigt som vi gärna vill kunna säga att vi styr över oss själva och kontrollerar allt vi gör så är det en omöjlighet att styra över våra känslor.

Jaja, jag ska sluta tråka både mig själv och er. Dags att fortsätta läsa...