It scares the hell out of me and the end is all I can see
Nu är jag hemma igen. Långt från Vietnam. Back to reality. Och nu tycker jag att vi droppar den här präktiga resedagboksgrejen. Jag avslutade hela Vietnam med att bränna massa pengar i Hanoi. Svarta Converse, en liten cool väska, några snorigt billiga CD-skivor, en dvd-skiva med fyra säsonger av en serie och lite presenter till nära och kära. Så nu är jag fattig som en kyrkråtta. Typ. Nej, det där är inte riktigt sant faktiskt. Jag har så jag klarar mig. Det känns för övrigt ganska lustigt att skriva på en dator där bokstäverna med prickar ovanför är tillbaka.
Och nu är jag som sagt tillbaka i kalla, gråa och vinterdeppiga Sthlm igen. Ett kallt Sthlm utan snö. Så nu ska jag bjuda er på mina klagosånger igen så att ni i er tur kan klaga på vilken jävla deppig och tråkig människa jag är. Ska vi säga så?
Inse nu min situation. Förstå den. Kom inte nu med kommentarer som att jag inte borde klaga eftersom jag har haft lyxen med att vara utomlands. Jag har inte sovit på 36 timmar, det är söndag och jag är helt väck i huvudet. So don't even start with me. Jag trodde att det skulle bli lätt att sova i går efter 13 timmars flyg men icke. Hjärnan gick på högvarv och jag kände mig tom på något konstigt sätt. Men i stället för att sitta hemma och deppa i soffan här i Sundbyberg beslutade jag mig för att åka hem och säga hej till mina nära och kära i Vingåker. Så jag hoppade på tåget med reskompisen som lånade min soffa natten till idag och vi styrde kosan mot Vingåker. Jag höll på att krevera på tåget också. Vi satte oss på ett tvåsits-säte men blev bortmotade av folk som överlägset förklarade att det minsann var deras platser. Vi flyttade oss snällt och hamnade till sist bredvid ett par i 35-års åldern. Hon var uppenbarligt gravid och satt och såg väldigt stolt ut över detta fenomen. Med mammajeans med resår i midjan och en liten, kort vinröd tröja som ideligen åkte upp och visade hela härligheten till mage. Jag stirrade. Som jag stirrade. Hon brydde sig nämligen inte om att dra ner tröjan och dölja magen. Jag vill inte se. Vill någon se? Gravid eller inte. När tröjan åker upp så man ser naveln är det dags att agera. DRA NER och dölj gravidmagen.
Här ligger jag nu i soffan, hemma i en tom lägenhet i Sumpan, med en klump i magen och är efter-resan-deppig. Det är ingen skön känsla alls. Ingen skön deppighet alltså. Och det finns så mycket jag borde göra. Jag borde städa lägenheten, jag borde packa upp, jag borde....ja, eller borde jag? Tänk om jag ångrar mig. Jag sparar alla borden och måsten. Ikväll vill jag bara försöka...vara.
Och du,
tog del av min fåfängs gitarr
du skratta med enfaldens narr
två clowner som vrålade i natten
Som nu,
när teater känns mer relevant
när det enda är mörkt som är sant
förstår jag dom flyende skratten...
Och nu är jag som sagt tillbaka i kalla, gråa och vinterdeppiga Sthlm igen. Ett kallt Sthlm utan snö. Så nu ska jag bjuda er på mina klagosånger igen så att ni i er tur kan klaga på vilken jävla deppig och tråkig människa jag är. Ska vi säga så?
Inse nu min situation. Förstå den. Kom inte nu med kommentarer som att jag inte borde klaga eftersom jag har haft lyxen med att vara utomlands. Jag har inte sovit på 36 timmar, det är söndag och jag är helt väck i huvudet. So don't even start with me. Jag trodde att det skulle bli lätt att sova i går efter 13 timmars flyg men icke. Hjärnan gick på högvarv och jag kände mig tom på något konstigt sätt. Men i stället för att sitta hemma och deppa i soffan här i Sundbyberg beslutade jag mig för att åka hem och säga hej till mina nära och kära i Vingåker. Så jag hoppade på tåget med reskompisen som lånade min soffa natten till idag och vi styrde kosan mot Vingåker. Jag höll på att krevera på tåget också. Vi satte oss på ett tvåsits-säte men blev bortmotade av folk som överlägset förklarade att det minsann var deras platser. Vi flyttade oss snällt och hamnade till sist bredvid ett par i 35-års åldern. Hon var uppenbarligt gravid och satt och såg väldigt stolt ut över detta fenomen. Med mammajeans med resår i midjan och en liten, kort vinröd tröja som ideligen åkte upp och visade hela härligheten till mage. Jag stirrade. Som jag stirrade. Hon brydde sig nämligen inte om att dra ner tröjan och dölja magen. Jag vill inte se. Vill någon se? Gravid eller inte. När tröjan åker upp så man ser naveln är det dags att agera. DRA NER och dölj gravidmagen.
Här ligger jag nu i soffan, hemma i en tom lägenhet i Sumpan, med en klump i magen och är efter-resan-deppig. Det är ingen skön känsla alls. Ingen skön deppighet alltså. Och det finns så mycket jag borde göra. Jag borde städa lägenheten, jag borde packa upp, jag borde....ja, eller borde jag? Tänk om jag ångrar mig. Jag sparar alla borden och måsten. Ikväll vill jag bara försöka...vara.
Och du,
tog del av min fåfängs gitarr
du skratta med enfaldens narr
två clowner som vrålade i natten
Som nu,
när teater känns mer relevant
när det enda är mörkt som är sant
förstår jag dom flyende skratten...
