Rubriklöst igen
Jag behöver råd. Goda råd. Jag har en väska som än så länge är helt opackad och som ska med till Vietnam på nyårsdagen med ett plan från Arlanda 17.30. Vad ska jag ta med mig? Temperaturen där vi landar är mellan 15-20 grader och temperaturen där vi ska spendera den mesta delen av den här semestern är i dagsläget ca 28 grader. Ge mig era restips nu. Den här resan ska bli en grym avkoppling mitt i allt nu. Hösten har varit lättare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig och nu är den över. Vi har våren att se fram emot och sommaren. Sen även nästa höst som jag i nuläget längtar så förbannat efter. Jag längtar till mitt nya liv som i och för sig är långt i från spikat på många sätt men som ur andra synvinklar redan är klappat och klart. Den här situationen är så skön att vara i. Det som skrämmer lite nu är tiden fram tills dess. Den känns lång och oviss. På något sätt känns det lite som att det var den här känslan som skulle dominera under hösten. Det känns som att den i stället kan dominera våren. Men jag hade fel sist, låt oss hoppas att jag har det igen. Kan ni hjälpa mig att fylla min kalender med saker att se fram emot denna vår? Kan ni det?
Okej, det har varit lite "tungt" de senaste dagarna. Ni har kanske uppfattat det som bitterhet men så är det inte. Därför ska jag nu berätta en ganska rolig grej. I alla fall enligt mig själv. Det är ju upp till er som vanligt. Men nu ska vi prata om annandagen i Sundbyberg som är en förort i norra Stockholm, som är Sveriges största stad och även huvudstaden i vårt avlånga land. Detta var lite info för er som inte visste det alltså. Sundbyberg ligger egentligen inte alls långt från Stockholms city, typ 7 min från city med pendeln och ca 12 min från city med t-banan. Julhelgen består av många röda och lediga dagar vilket är ganska skönt. När man är ledig kan man ibland vilja lyxa till det med hyrfilm och lite snacks i soffan. Denna längtan brukar ofta smyga sig på framåt kvällen och den här annandagen inföll i år på en fredag. Och fredagskvällar är en dag då vi ofta vill ha lite relaxed activity i soffan när den enda rörelsen man utför är att dra handen in och ut från en chipspåse, aiight? Helst vill man då slippa gå runt halva Stockholm för att få tag i den här chipspåsen. Det sistnämnda slipper man inte en annandag i Sundbyberg vill jag lova. Det som är mest jobbigt är att när man traskar runt i flera minutrar som lätt blir till en timme blir man även jävligt sugen på typ cola. Eller julmust. Ju mer man kämpar efter att hitta ett ställe som är öppet desto mer sugen och mer beslutsam blir man. En taxiresa tur/retur och en köpfilm senare är man dock ganska nöjd med tillvaron igen. Det blir lite dyrare än vad man har tänkt sig från början, men vaa faaan.
Money is nothing, qualitytime is everything. Det ska bli mitt nya motto.
Nu ska jag slurpa i mig lite mat och en antibiotikatablett.
What's up with you people?
På riktigt, livet kan inte vara världens roligaste och positiva jämt och ständigt. Det fungerar inte så. Men det är inte så att jag går och deppar mig dagarna igenom. Jag råkar faktiskt tycka om att känna den känslan ibland. Det är för tusan inget farligt att känna sig lite ur gängorna ibland, det kan till och med vara skönt enligt min mening. Ni får väl tycka att jag är en pessimistisk jävel som deppar mig genom livet då. Men snälla, kom inte med era: "Allt blir vad man gör det till" eller "Det är bättre att vara glad". Jag gillar inte sånt. Tyvärr. Jag skulle kunna kontra med att jag tror att ni som säger ovanstående är lite rädda för det mörka i livet. Jag hävdar bestämt att det kan vara skönt att hänge sig åt en "dålig-dag-känsla", dra filten över huvudet i soffan och slå på Kents allra mest deppiga låt i Ipoden.
Kontentan av det hela: Sluta vara så förbannat klämkäcka hela tiden. Jag kan väl inte hjälpa att jag inte är ett stort fan av jul- och nyår eller att jag inte gillar måndagar? Klart som fan att det är skönt med lite ledighet och att få julklappar men det är något som stör mig med hela den här grejen och det är inget jag varken kan eller vill göra något åt. Punkt.
Dessutom så skulle det föregående inlägget inte vara något negativt menat. Jag uttryckte mig kanske jävligt fel bara. Men jag erkände ju att jag inte var helt nykter också. Men jag var absolut inte deprimerad alls när jag skrev det. Jag var kanske bara lite konstigt känslosam.
PS. Och Ni som faktiskt träffar mig då och då eller snackar med mig live, tycker ni att jag är en mörk, deppig och tråkig person jämt? DS.
Nattlig filosofi
Jag har inte fått tillbaka min dator, därav det bloggande uppehållet eftersom jag har varit hemma i Sthlm de senaste dagarna.
Men okej, tillbaka till allvaret.
Vi ska prata om vad människor betyder denna natt. Denna natt mellan lördagen den 28 december och söndagen den 29 december 2008. Snart är det 2009. Och det är nu vi ska prata om allt som är äkta och på riktigt i livet. Jag hade en för jävlig tågresa mellan Sthlm och Vingåker denna afton och därmed hann jag tänka lite på detta som vi nu ska gräva i.
Jag har haft den trevligaste julen och den trevligaste födelsedagen på flera år. Ändå kan jag inte låta bli att känna att allt run omkring julhelger och ledigheter är lite deppigt. Det är något i luften bara. Atmosfären är grå och tråkig. Det ska, enligt den svenska familjetraditionen kännas mysigt och fint med jul men jag kan inte riktigt känna det där. Missförstå mig rätt nu alltså. Det är så sjukt svårt att förklara så jag hoppar över själva förklaringen och ni som fattar, ni fattar och ni som inte förstår.....ni förstår inte. Allt kan inte vara lika logiskt och kännas likadant för alla. Så är det bara. Min familj kommer alltid att vara min familj. Dessa människor kommer att finnas i mitt liv på ett eller annat sätt i resten av mitt liv oavsett jag vill det eller inte. Vi kommer att ha grymt roligt ihop, många fina stunder tillsammans men vi kommer även att uppleva det mörka, det bittra, det sorgsna och det för jävliga i livet tillsammans. Familjen väljer man inte. De finns där oavsett vad jag än gör och hur jag än kommer att bete mig. Det är långt i från säkert att de kommer att finnas där för mig i positivt bemärkelse (fan ska veta att det har jag lärt mig) men de kommer ändå att finnas där. Oavsett vilket och på ett eller annat sätt. det är det som är tjusningen med blodsband.
Nu kommer vi det till intressanta. För det finns människor som inte finns där oavsett om man vill det heller inte. Dessa människor väljer själva om de vill vara där eller inte. Det kan även vara så att det är jag som väljer om jag vill ha dom här eller inte. En grupp människor kommer alltid att vara ganska sjävklara. Ja, jag säger "ganska" så självklara. För jag har kommit på att de som verkligen är självklara, de kommer att kunna räknas på max två fingrar. Jag väljer att inte använda uttrycket "räknas på en hand". För det kommer aldrig att bli så. Det självklara, det naturliga umgänget och den avslappnande förståelsen mellan vissa människor kommer förmodligen inte att finnas hur mycket jag eller någon annan ens försöker. Jag pratar nu om saker som jag till och med är överygad om att vissa av er inte förstår. Jag räknar tyvärr med det. Det är inte så att jag dumförklarar någon eller försöker minimera någon annans känslor och tankar men jag är ganska så övertygad om min tro i detta. Förstår ni inte så har ni nog aldrig upplevt det. För jag pratar faktiskt om äkta vänskap. (jaaa, jag är fortfarande jävligt onykter men är det inte då man är som mest ärlig?) Och då tänker jag rent spontant så här: Att om jag inte kommer att få uppleva andra äkta känslor eller saker i livet så har jag ändå upplevt detta. Det är fan i mig ändå skönt på nåt sätt. Hänger ni med och är vi överens?
Jag är ensam uppe nu. Klockan är sovdags för länge sen. Men det är precis just nu som tankarna är väldigt kreativa. Jag älskar den här känslan. Just den här känslan av ensamhet kan få mig att känna mig rofylld till max. Det är liksom bara jag och mörket. Vi hänger lite bara vi två och det är nu det skapas trygghet, lugn och ro. Det är vi helt enkelt.
Och den där grekiske filosofen från antiken, han Aristoteles, han var jävligt intelligent. Jag visste inte så mycket om honom tills för några veckor sen men jag är ganska så övertygad om att han och jag hade kommit rätt så bra överens. Det är ett faktum.
Nu ska jag ta och sova. I morgon kommer jag säkert att tycka att det här resonemanget känns lite luddigt. men så får det bli.
Godnatt.
Lugnande julbesked
Sen en annan sak. Sluta upp med era massutskickade God jul-sms. Jag hatar dom. Jag menar det. Hur personligt är det på en skala egentligen? Jag vet ju att alla de andra 200-300 st personerna ni har i er mobiltelefon också får det här: God jul på ER! (bara där inser jag ju att det inte bara är till mig) Hoppas att ni får en härlig dag med god mat och i familjens sällskap.
Ge fan i dessa. Jag klarar mig utan. Kan ni inte skicka ett personligt till bara mig så jag faktiskt kan ta till mig det ni skriver så får det vara. Jag klickar "radera" på en gång annars. Det är inte så att jag sparar dom.
Förresten så snöar det faktiskt i Vingåker i dag. Jag måste nog gå och gråta nu. Det är så jävla vackert.
Eller nåt.
GOD JUL!
Dagen innan...
Från djupet av mitt hjärta så ber jag verkligen om ursäkt för detta. Och det är klart ni förlåter mig, kvällen innan julafton och allt. Jag är nämligen på bättringsvägen nu, TACK GODE GUD för det. Jag har för första dagen i dag på ca 6 dagar varit totalt jävla fri från feber. Jag började misströsta där ett tag men det tror jag att ni märkte.
Från att ha anat en liten förbättring i söndags så dippade det i går igen. Den där jävla febern höll på att ta knäcken på mitt psyke ska ni veta. För att inte tala om hostan.
Men jag ska aldrig mer lita på den här nedra sjukvården i Vingåker. Otrevliga idioter. Det krävdes en tur/retur hem till Sthlm och en farbror doktor där för att allvaret skulle inses. Antibiotika och hostmedicinen med morfin i. Miraklet kan man kalla det sistnämnda. Fast man blir jävligt seg i kolan, lite konstig och sen får man inte köra bil heller. Men hostan försvinner i alla fall. Jag vågade dock ställa den "förbjudna" frågan till farbror doktorn. Den om man fick dricka alkohol när man drack morfin-hostmedicin och åt antibiotika. Han skrattade bara och svarade att det faktiskt var okej. Så länge jag inte dricker tills jag spyr eller nåt. Jag lovade honom att inte göra det. Spy alltså.
Jag ska dela med mig av min glädje till er nu. Om ni läste denna blogg (de enstaka inläggen som kom då) för ett år sen så vet ni att den inte var så munter. Det är annat ljud i skällan nu förstår ni. Vi har uppnått julefrid här hemma i år. Det känns fantastiskt. Bara så ni vet. Det kommer att bli en fin dag i morgon.
Tomten é lite lessen i ögat..
Jahapp, jag kan ju kanske börja med att be om ursäkt över att det inte blev nåt här i går men jag tycker själv att jag hade en ganska god anledning. För i går låg jag däckad hela dagen. Uschans buschans alltså. Febern ville absolut inte ge med sig alls. Lägg till ett okänt antal näsblödningar (jag ljuger inte om jag säger att det i alla fall var minst 9 gånger), en jävla fucking hosta som har resulterat i ömma magmuskler och en röd, ful näsa efter miljontals kontakter med snytpapper....och som om inte min näsa var ful innan. Suck.
Jag fattar heller inte varför jag helt plötsligt tycker att det känns ganska jobbigt att blöda näsblod. Förut bekom det mig inte det minsta, ett ryck på axlarna och jag lät blodet flöda men nu är det fan jobbigt. Inte så att jag tycker att det är obehagligt på något sätt, inte alls. Det är bara det att efter två besök hos läkare som har grävt och lagat i min näsa + löften om att dessa ingrepp ska vara heeeeeeeelt säkra och permanenta så kanske jag har gett upp hoppet om att detta problem faktiskt ska kunna fixas. What do I know? Kan man göra en reklamation hos dessa läkare tror ni? För lyssna på det här - Det ni gjorde när ni brände med er svavelsticka i min näsa fungerade visst inte era jävlar!
I flera veckor har kompisar och familj "teasat" om att pre-födelsedagsfirande skulle ske i går också. Nää, ni gissade rätt på första försöket. Det blev inget. Jag fick ligga hemma i soffan och känna mig sjuk och ensammast i hela väääärlden och dessutom helt isolerad från omvärlden. Att vara sjuk är inte speciellt bra för den sociala biten. Uääck.
Sen undrar jag över en sak till. Det finns två olika sorters näsprayer; en för vuxna och en för barn mellan 2 och 10 år. Eftersom mina näsa inte riktigt tål så hårda smällar så valde jag den för barn, just för att jag har fått rådet av läkare att göra det för att den ska vara mildare. Min första tanke är dock att den här sprayen inte är lika effektiv som den för vuxna. Detta ledde till att jag inte hade så stor förhoppning om att det skulle hjälpa lika bra som vanligt när jag sprutade hejvilt i näsan innan läggdags i går. But boy, I was in for a BIG surprise. Resultatet var likvärdigt och kändes precis likadant som det alltid gör. Min nästa fråga blir då: Vad är skillnaden och varför finns det olika för barn och vuxna? Hmmppff.
En bra sak mitt i allt elände. När man är så här sjuk så är man inte speciellt hungrig. Bra bantningskur med andra ord.
Nu undrar ni då, känns det bättre i dag?
Jag erkänner att det känns något bättre, värken i kroppen har försvunnit och febern är inte lika hög som i går. Men nää, det blir inget Promedia i morgon heller. I stället ska jag försöka bryta mig in på Vingåkers vårdcentral och få tag i den där hostmedicinen med morfin i. Jag vet att det finns sånt.
Jag börjar nämligen bli jäkligt frustrerad över det här. Tänk om det här envisas med att stanna kvar över julhelgen?
Jag och tomten ska gråta i kapp nu. Se så lessen i ögat han är. Hej då.
Sick as a dog...
Jag gjorde dessutom en jävligt dum grej i går kväll. Jag hade ställt in en påminnelse på mobilen om att jag skulle dricka min Dukoral (kolera-vaccinet) inför Vietnam-resan i går kväll vid 19-tiden. Så jag blandade ihop den där drinken och drack det äckliga vaccinet och kände mig extra duktig över att jag var ute i god tid och slapp stressa med det efter att ha glömt bort det hundrafemtio gånger innan. Så jag drack det, smackade stolt med tungan och sen läste jag bruksanvisningen. Efter det bet jag mig hårt i tungan och förbannande mig själv ett antal gånger.
- Skjut upp vaccineringen om du har feber.
- Ta inga andra preparat eller mediciner (ens om det är receptfria) 24 timmar efter vaccinationen.
Där stod jag i mitt kök och såg dum i huvudet ut med min febertemp på 39 grader. Men sen tänkte jag att det nog inte skulle vara någon fara. Jag menar, om jag hade börjat må dåligt hade jag väl fått tagit mig till akuten eller nåt. Den värsta biverkningen pågick hela natten till i dag. Jag kunde ju inte ta en Ipren, Alvedon eller Ibumetin eller liknande på 24 timmar efter vaccindrinken. Jag låg HELA natten och vred mig i febersvett, värk i kroppen och hosta. Fyy faaaan. Det är synd om mig nu, jag lovar. Jag gick till jobbet i morse men mest på grund av att eftersom flera var borta i går hade jag ju samlat på mig en fin liten hög med papper från gårdagen som jag var tvungen att gå i genom innan lunch i dag. Vid lunch kom chefen och sa till mig att gå hem. Jag gjorde det. Jag drog hem och packade väskan för att åka hem till Vingåker och bli ompysslad och få lite "tycka-synd-om"-feelings av mamma.
Nu till den andra dumheten. Jag har försökt ringa den där nedra Phone House-butiken där jag köpte min dator och som har skickat den till HP's service för lagning men det är ju fan lögn att komma fram på den linjen. Så jag tänkte att jag kunde dra dit innan tåget gick nu på eftermiddagen och kolla status på Mr HP. Det borde jag heller inte ha gjort. 39 graders feber på Drottninggatan mitt i smeten en fredagseftermiddag är ingen bra ekvation. Jag fick panik. På riktigt. Sen hann jag börja tänka alla möjliga tankar. Typ att jag skulle kollapsa där bland alla människor.
Jag kom med nöd och näppe in i butiken och andades ut. Killen kände igen mig på en gång. Han började ursäkta sig direkt. Det han sa vet jag inte om jag tror på. Men jag hade kanske å andra sidan också dragit till med en vit lögn om jag vore honom. Jag är ganska irriterad på hela den här data-grejen nu. Jag menar, den har ju strulat ända sen jag köpte den i somras. Han tappade fattningen för ett ögonblick innan han stammade fram att han hade ringt HP och sagt att jag borde få en ny dator. Undrar om han talade sanning..? Hmm.. Vi får se om de lagar den gamla (och att de faktiskt gör det den här gången) eller om det dyker upp en ny innan jul.
Så tyck synd om mig nu för fan. Gör det.
FYY FAAAAN
Kan man få svära, skrika och grymta av ilska åt den här dagen? Det har varit en riktig helvetesdag på jobbet och jag mår så jävla dåligt så det finns inte. Ont i halsen, ont i kroppen, feber och när jag hostar känns det som att det blöder i bröstkorgen. Vi är sjuka hela bunten här på jobbet och det bara small till i går kväll efter att jag hade simmat. Jag vill gråta. Det här suger. Pulsen slår hårt som fan och det dunkar i tinningarna. Eftersom hälften av styrkan är hemma på grund av sjukdom så har jag haft jobb upp över öronen. Jag betvivlar starkt att jag kommer att kunna gå hem nu. Mailboxen skriker av olästa mail och telefonen har ringt princip hela dagen utan avbrott. Jag brukar tycka att jag har saker och ting under kontroll men just i detta nu så tvivlar jag på min mentala styrka av att hantera stress. Jag har ändå avverkat 4 år på McDonald's då ska ni veta. Där får man snabbt lära sig vad stress innebär. Jag känner mig totalt värdelös i dag. Man kan få fruktansvärt dåligt självförtroende av den här pressen och stressen. Jag har tappat räkningen på hur många irriterade samtal jag har mottagit i dag. Det känns inte som att jag är speciellt omtyckt alls. Men jag lovar, jag jobbar verkligen så fort och så bra jag kan...
What so ever...
Jag erkänner att jag börjar få lite ångest över den stora 25-årsdagen. Jag kan inte hjälpa detta. Jag får höra från alla håll och kanter hela tiden att detta inte alls är något att fundera på eller blåsa upp till något mer än vad det är. Men för mig känns det stort. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot födelsedagen. Åtta dagar kvar som 24-åring och sen är det slut. Dags att börja räkna ner på riktigt. Jaja, jag ska sluta tjata om den här ålders-ångesten nu, jag lovar. Tror jag.
I går tog jag mig äntligen i kragen igen. Även om det blev en sen löprunda så blev det ändå en tur i joggingskorna. Jag pluggade i hörlurarna till min röda, älskade lilla Ipod och gav mig ut i regnet. Det tog en halvtimme att runda Råsunda och hem igen. Jag vill bara att ni ska veta att det var ljuvligt även om det var sjukt jobbigt och det gjorde ont överallt. Jag kände mig ändå hel igen. Det som har känts lite tomt och deppigt de senaste veckorna beror uteslutande på utebliven motion och träning. Det är min fasta övertygelse och ni kan inte få mig att tro något annat. I kväll ska jag besöka simhallen i Sundbyberg är det tänkt. Har haft en sjukt stressig dag och längtar mer och mer till när planet mot Vietnam lyfter den 1/1-2009.
Jag är varken glad, ledsen eller arg på något i dag. Känner mig rätt likgiltig. Har därför inte så mycket att skriva här känns det som. Den här känslan av likgiltighet kan kännas lite skrämmande ibland. Det spelar liksom ingen roll med något i dag. Det blir så här då och då.
Förresten gillar grannen ovanför mig Kent. Han eller hon (jag kan inte riktigt avgöra detta) sjöng "Utan dina andetag" för full hals häromkvällen. Jag gillar ju också Kent så då har vi något gemensamt. Alltid skönt att veta inför framtiden. Man vet aldrig vad som händer.
Årets sämsta julklapp
Svenska spel har mycket reklamkampanjer ute just i dessa dagar. Inte för att de inte har det annars också men just nu är det väldigt påtagligt med tanke på den kommande julen. Enligt Svenska Spel och Triss så är årets bästa julklapp att man ger bort 10 miljoner. Detta föranleds av att man köper en trisslott, ger bort den i julklapp och att denne vinner pengar. De kan väl inte på fullaste allvar mena att detta är årets bästa julklapp? Detta är min första tanke när jag ser detta. Ska man se detta ur mottagarens synvinkel så skulle det ju såklart vara det om han eller hon skulle vinna dessa pengar men hur skulle det kännas för mig som har köpt och gett bort lottjäveln?
Att köpa och ge bort julklappar ska kännas lika bra för båda parter. Den som får den och den som ger bort den. Det ska infinna sig en varm känsla av kärlek mellan dessa parter och tillfredsställelsen ska vara lika stor hos båda efter paketöppningen.
Och nu erkänner vi allihop här (inget jäkla sweet-talk) att tillfredsställelsen hos givaren av en trisslott med en vinst på 10 miljoner inte skulle vara speciellt bra. Det skulle bubbla och koka av en obeskrivlig känsla, ilska, svartsjuka och förtvivlan blandat kanske, om detta skulle ske. När det handlar om pengar så är vi egentligen ena själviska jävlar som vill roffa åt oss allt, allt, allt. Erkänn det bara. Erkänn att det skulle kännas förbannat taskigt att se någon annan vinna så mycket pengar på en lott du har köpt och gett bort.
I've got a brand new attitude and I’m gonna wear it tonight
Precis i detta nu känns allt för jävligt. Jag är trött, grinig och inget funkar som det borde. Anledningen till de två förstnämnda grejerna är sömnbrist. Jag hatar verkligen måndagar. Jag vet att hata är ett starkt ord men i det här fallet är det bara så. Det är på måndagar man kan spy galla över saker och ting med gott samvete. Det är i alla fall min uppfattning. Och den som kommer dragandes med något som att "Allt blir vad man gör det till" kan få en stor fet käftsmäll. Om jag vill vara grinig, sur, förbannad och irriterad i dag, låt mig vara det för bövelen.
Man kan börja med det här med sömnen mellan söndag och måndag. Den varan finns det nämligen inte så mycket av. Jag ligger och vrider och vänder på mig i hopp att fånga några timmar av djup och tillfredsställande sömn. Det går sällan. Det gick inte i natt i alla fall. Jag har nog lyckats kolla på klockan nästan varje hel- och halvtimme hela natten. När klockan slutligen blev så pass mycket att man kunde kliva upp var jag helt död. Min hjärna är som knäck idag. Seg. Fy faan säger jag bara.
Sen kan vi fortsätta med posten. Detta är också ett fenomen jag kan spotta och fräsa åt just i dag. Jag har gjort en adressändring, jag får post till Sumpan MEN det kommer även post till gamla adressen i Enskede. Detta har resulterat i att de som bor där har strukit över adressen, skrivit min nya och lagt på lådan igen. Har jag fått posten? NÄÄÄE. Jag har blivit runtkopplad till flera olika postkontor och INGEN kan förstå hur detta har gått till. Jag blir bara ännu mer sur och tvär och lägger nu ner sökandet efter min försvunna post. Jag avslutade det sista samtalet med den sista brevbäraren genom att spotta ur mig en hel harang om att de minsann kan räkna med att jag hör av mig igen om jag råkar hamna hos inkasso nu eller något annat om det visar sig att det är räkningar som saknas.
Sen var det detta med flytten på jobbet. Allt är så sjukt rörigt här och inget funkar som det ska. Oväntat? Knappast...
Kontentan av allt som suger fett i dag beror tyvärr mycket på att det är måndag. Jag är ledsen men så är det.
Saturday baby!
Jag har märkt det senaste dygnet hur låg min toleransnivå är. Jag är sjukt lättirriterad och det krävs inte mycket alls för att jag ska tända till på alla cylindrar nu. Det är sjukt egentligen. Det finns inget att vara irriterad på men ni vet hur det är ibland. Jag har en lugn och skön helg i mammas och pappas hus i Vingåker. Precis vad jag behöver. Jag känner det i hela kroppen.
Men nu när jag sitter i mitt gamla flickrum här kan jag inte låta bli att fundera lite. Det är ju dock inte så ovanligt att jag funderar. Men jag gillar det. Det är avslappnande för själen att ta sig en funderare då och då. Det behöver inte vara så allvarliga saker för att man ska få en skön filosofisk stund med sig själv. Just nu sitter jag och funderar på hur jag tänkte den där dagen för flera år sedan när mamma och pappa lät mig välja vilka tapeter och vilket golv jag ville till mitt rum. Då var jag helt överväldigad av dessa blårandiga tapeter och det ljusa golvet som nu pryder rummet. Jag var som ett barn på julafton då. Jag VAR ett barn då. När jag nu sitter här och studerar tapeten och golvet så kan jag inte riktigt se det där fina jag såg då. Inte alls. För nu är det inte snyggt någonstans.
På måndag börjar vi nedräkningen förresten. Undrar ni mot vad får ni hänga här och se.
PS. Tobbe - jag har kvar ljuva minnen från kvällen i Skrapan. Och din lila och svarta palestinasjal. Vill du ha tillbaka den? DS
Det är vi mot världen
Jag förbannade min egen dumhet miljoner gånger i morse när alarmet på mobilen gick i gång. Men det är sjukt vad jag kommer i 'tänkartagen' när natten smyger på. Jag låg och frös som en gnu under täcket när jag gick och la mig i går vid 01-rycket. Detta huttrande och skakande ville absolut inte ge med sig trots att jag hade sagt godnatt till min älskade lägenhet på alla sätt man kan göra. Men ni vet ju, har man kommit i gång med ett mycket givande telefonsamtal så kan det störa som fan att kliva in i en ekande trappuppgång mitt i allt. Det förstör liksom stämningen. Men det började visst regna och jag kände inte mina fingrar till slut. Fast det sistnämnda upptäckte jag inte förrän jag kom in och smekte golvet i lägenheten med mina fossingar. Sen tänkte jag att jag inte orkade duscha så jag hoppade i säng ganska omgående med förhoppning om att det snart skulle bli varmt och gosigt där jag låg under täcket och läste. Vid ca 02.00 gav jag upp. Jag var så kall i hela kroppen så det ju gick inte att somna. Duschen gjorde i alla fall sitt till och sen somnade jag gott och sova de fåtal timmar jag fick.
Tur att timmarna fram till lunch gick fort i flyttstöket på jobbet. Jag tog mitt pick och pack och drog när klockan närmade sig 12. Efter ett kvickt besök inne på Pressbyrån, där jag för övrigt köpte världens äckligaste sallad som smakade konstgjort (den här veckan har jag inte haft tur med maten) satte jag mig på tåget mot Vingåker. Och det är här jag befinner mig nu mina vänner. I ett snöigt och blött Vingåker. Och det är fredag och jag älskar det.
Det kanske var det här med ironi
I morgon vid lunchtid ska det ske. Det här stora som vi på Promedia har gått och väntat på sen tidigt i våras. Vi ska tillsammans med resten av Group M's mediebyråer flytta kontoret till de finare delarna av Stockholm. Öfvre Östermalm. Det hela är något påhitt om att vi alla ska sitta i samma hus för prestigens skull. Det är i alla fall vad jag tror. Jag vill helst stanna kvar här, på Mäster Samuelsgatan 56. Hur kan man välja bort det här läget, så nära T-centralen, för Birger Jarlsgatan (väldigt långt upp på den gatan också) för det här? Min restid till jobbet kommer att fördubblas och bli jäkligt mycket krångligare än vad den är nu. För att inte tala om luncherna som säkert kommer att bli minst en tia dyrare om man vill gå ut och äta.
Om man känner mig det minsta lilla så borde man veta att Östermalm inte riktigt är "my cup of tea". Det är själva mentaliteten där som stör mig. När man rör sig i kretsarna kring Stureplan är det något som ändras. Folk ser viktiga ut. Eller de försöker i alla fall. Hela stureplansgrejen har blivit något slags fenomen. Snart kommer de asiatiska turisterna att krylla runt svampen på Stureplan och knäppa lika mycket kort på varandra som de gör i gamla stan. Och de kommer att le precis lika glatt.
Sen är det en annan grej jag har funderat på. "The Dresscode" på Stureplan och på öfvre Östermalm. Hur ska detta bli? Jag gillar ju mina slitna converse vid det här laget. Jag trivs i mina tajta svarta jeans och min palestinasjal. Kommer jag att bli accepterad för den jag är på öfvre Östermalm eller behöver jag göra ett seriöst besök på NK eller Sturegallerian? Sånt här är svårt förstår ni. Allvarliga problem kallas det. Jag menar, det är ju ganska snofsigt på öfvre. Jag får nog ta några timmar i helgen för att leta igenom garderoberna och fundera lite extra över detta.
Till lunch i dag tänker jag servera mig själv kyckling-korma. Jag tillagade denna indiska rätt i går kväll. Håll tummarna för att den är godare än soppan.
It's just one of those days
I går körde vi ju go-kart med ett stort säljbolag för morgontidningar. Det var snuskigt kul vill jag lova! Är lite öm i ryggen i dag men det var lätt värt det. I kväll ska vi ut med nästa gäng på middag. Jag är inte sugen alls. Jag vill hellre gå hem, lägga mig i soffan, dra filten över mig och vara ensam hela kvällen.
I boken "Konsten att vara snäll" läste jag nåt intressant i går innan jag skulle sova. Författaren behandlade begreppet "lagom är bäst". Han tyckte inte alls att det var så. Varför ska man nöja sig med lagom? Jag tänkte på det där ett tag och kom fram till att jag nog håller med honom. Varför ska allt här i livet vara så himla lagom för? Bättre att satsa fullt ut eller inte satsa alls. Att göra någonting lagom är inte riktigt min grej ändå.
Nu ska jag gå och äta min äckliga soppa. Här slänger vi inte mat hur äckligt det än må vara. And that's final.
Idag; Lunchblogg, ikväll; Go-kart
Okej, ibland kanske jag är den mest icke ödmjuka och icke sympatiska människa som finns. Man kan känna sådant när man hamnar i en diskussion om känslor. Då är jag fruktansvärt egoistisk och tänker bara på mig själv. Jag tänker inte på det precis just där och då men senare, typ när jag ligger och ska försöka sova så kan jag faktiskt bli ledsen när jag tänker på hur jag beter mig i vissa situationer. Det är ju inte så jag vill vara. Jag kan ju bara utgå från mig själv och om någon skulle dissa mina tankegångar och mina känslor sådär jävla totalt som jag gör med andras ibland så skulle jag ju bli ledsen på riktigt. Jag menar faktiskt ingenting illa egentligen, jag lovar.
Jag kände att jag behövde skriva av mig angående det där. Jag ska bättra mig på ovanstående, that's a promise.
I går ringde jag och bokade en klipp- och färgtid. Dan före julafton kör vi. Jag är lite orolig över att jag ska fega ur och inte våga klippa av lite. Jag har ju tänkt mig att typ en och en halv decimeter ska väck. Vi måste få ordning på den här kalufsen nu. Jag måste få mindre hår på skallen att hålla reda på. Allt hänger tråkigt och lever sitt eget liv. Vi är inte riktigt kompatibla med varandra jag och håret just nu. Speciellt inte på mornarna. Så när jag går till henne med saxen ska jag tänka på detta.
Ikväll ska det köras go-kart. Vi ska ut på middag med säljbolaget Land och Rike. Det är bråda tider för oss i mediebranschen. Massa julmiddagar är inbokat de närmsta två veckorna. Bra är dock att det sällan är traditionell julmat vi bli bjudna på. Skönt är det. Första tuggan med vanlig julmat brukar ju sitta fint men sen vill man bara kräkas på det. I kväll gör det dock inget om det blir julmat. Jag är lite sugen på det. Det kanske kan hjälpa en att komma i rätt stämning. Men som sagt, först go-kart, sen middag. I morgon kväll är det Riksmedia som bjuder. Det är klart att det är sjuuukt jobbigt att bli bjuden jämt ;)
Förresten, det här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3948988.ab är riktig vänskap.
PS. Jag fick tvinga i mig den där franska bondsoppan nu till lunch som jag gjorde igår kväll. Riktigt äcklig om jag får säga min åsikt.
OK, I'm not gonna sugarcoat it!
Jag har fått ett nytt favoritord på engelska. Det är så jädrans klockrent. S-U-G-A-R-C-O-A-T. Och detta mina vänner betyder; SKÖNMÅLA.
Detta är precis vad jag inte tänker göra nu. Jag ska inte skönmåla det här inlägget. För jag är arg och upprörd. Min dator lade ju av i söndags igen. Det hjälpte inte med de där två satans installationerna av Windows igen. Den krävde en ny installation så fort jag slog av den och ville sätta på den igen. Jag var redo att slänga ut den genom fönsterrutan i går. Fy fan. Det första jag gjorde efter frukost i går förmiddag var att slänga ner datorn i dataväskan och sätta mig på t-banan in mot city. Jag hann reta upp mig ordentligt under resan in och på den lilla promenaden från T-centralen till Phone House på Drottninggatan. Det stod någon jävla fjant framför mig som inte kunde bestämma sig för om han ville ha en K850i eller inte. Jag överdriver inte om han stod och dividerade med säljaren om detta i säkert 20 min. Säljar-snubben sneglade på mig och skruvade besvärat på sig efter ett tag. Han märkte min uppenbara irritation. Jag var nog ganska tydlig med att visa detta. Efter mycket om och men gick den lilla fjanten med sina frågor om K850i'n utan att köpa någon.
Jag hade stått och skrivit manus i huvét till mina arga repliker som jag skulle skrika ut under tiden strulputten framför höll på. Detta sprack dock för säljar-snubben var hur trevlig och tillmötesgående som helst. Han lyssnade uppmärksamt på det jag sa och skrev ner det ordagrant i en felanmälan till HP. "Blir det bra så här?" sa han och plirade med sina blå ögon mot mig. Jag fick läsa igenom det han hade skrivit och allt jag kunde göra var att nicka instämmande. Jag gick därifrån utan dator. Den ska nämligen på backreparation hos HP. Jag är så tokigt less på alla tekniska prylar som inte gör som jag vill just nu. Kan man ha mer otur?
Ska vi bara prata om Mr HP kan man säga att helgen har varit skit. Ska vi prata "over all" kan man nog säga att den har varit helt ok. Trots att grannen under mig uppenbarligen inte uppskattade skönsång från min lägenhet när mitt Singstar åkte fram sen fredagskväll. But hey, I don't blame her. Vi höll inte alls koll på klockan mitt i alla medleyn och vips så var klockan nästan nollettnollnoll. Jag har även försökt ta igen förlorad sömn och bara njutit av den härliga ensamheten i nya lägenheten i ljuvliga Sundbyberg. Den har varit lite skönt Kent-deppig men jag vill gärna tro att det beror på just den tiden i månaden. Det känns lite vemodigt i sinnet.
Jag tänker även på att det finns så mycket jag borde göra med mig själv. Typ börja träna igen, laga mat hemma och hålla rent och snyggt omkring mig. Det är inte så lätt som det låter vill jag lova. Ute vräker regnet ner och trots att klockan bara är barnet.
Undrar om jag ska smälla till och vara så duktig så jag ska laga till en fransk bondsoppa ikväll? Billigt och bra.
Jag ska nog göra det samtidigt som jag lyssnar på lite skön musik. Det är nog bara att konstatera att av veckans alla dagar så är måndagar inte någon favorit.
Datortrubbel i paradiset
Min dator har fått tuppjuck och jag är förbannad. Ska jag behöva lämna i från mig denna dyrgrip igen? Jag får tygla mitt humör. Jag ringde i vredesmod till HP's tekniska support förut men tror ni att dom hade öppet? Näe. Tur kanske. Jag var redigt förbannad och hade förmodligen inte varit så trevlig. Jag har gjort ominstallation av Windows två gånger idag på burken. Så ska det väl tamejfan inte behöva vara? Jag har ju precis fått tillbaka den efter att Windows kraschade för två veckor sen. Den är köpt den 22 juli på Phone House och jag är ledsen men om den inte sköter sig så kommer det inte att bli trevligt för er som jobbar när jag går dit.
Jag har avslutat projekt "Lyckan, Kärleken och Meningen med Livet" idag också. Fick oväntad tid över och den tredje och sista delen gick förvånansvärt enkelt och fort. Det här är en tung bok. Jag menar inte viktmässigt, bara så ni vet. Den är djup, filosofisk och den fick mig verkligen att tänka till. Jag har dragit ut på den, läst den långsamt för att jag har velat att den inte skulle ta slut. När jag såg den här pocketboken på Åhléns och läste på dess baksida både kände och visste jag på en gång att jag borde köpa den. Och det gjorde jag. Jag tycker att ni också ska läsa den. Ni kan få låna den av mig...just say the word.
Det har regnat mest hela dagen. Det gör att det känns ännu mer mörkt än vad det egentligen är. Någon adventsstämning vill inte riktigt infinna sig. I alla fall inte hos mig. Ibland kan jag känna mig ensam i den känslan. Tar man en promenad ser man glitter och ljus på näst intill varenda balkong, Julstjärnor som trängs i fönstren tillsammans med ljusstakarna. Jag blir tom på något konstigt sätt när jag ser detta. Kan inte hjälpa det. Det är juldekorerat i nästan varje butik och julreklamen på TV flödar som aldrig förr. Jag märker att det sitter i fortfarande. Lite av det där dåliga ligger fortfarande och lurar lite. Den där känslan har varit sällsynt men ibland, vid ett fåtal tillfällen kan den skölja över mig och påminna mig om hur det var. Jaja, det är inte så himla lätt alla gånger.
Nu ska jag kolla klart på Britney Spears-dokumentären och sen ska jag sova. Fast innan jag somnar ska jag börja läsa boken "Konsten att vara snäll". Jag tror på den.
And by the way, håll tummarna för att Mr HP fungerar i fortsättningen. Det är lika mycket för er skull som för min ;)
Det var det där med fredag
Jag är så jävla trött så jag börjar faktiskt undra om det kanske är något fel på mig nu. Fast det som ändå är mest konstigt är att jag bara är trött på mornarna. På kvällarna är jag minsann inte trött alls. Jag är som en liten trotsig unge när klockan börjar närma sig "borde-gå-och-sova-tid". Detta resulterar ofta i att jag påbörjar en hetsig argumenterande konversation med mig själv där den smarta lilla saken som bor i mig säger att det är läggdags men den andra lilla jäveln tycker att vi ska stanna uppe ett tag till. Jag försöker rättfärdiga mitt val med att tänka på att jag bara njuter av att bo ensam nu. När man kan vara uppe sent, ha TV'n på högt och leva rövare bäst fan man vill utan att någon annan störs av det. Däremot gjorde jag en tyst överenskommelse med mig själv i morse att jag ska stänga av telefonen när jag går och lägger mig i kväll. I morgon ska jag sova länge och vakna pigg och utvilad.
Jag gick ut på stan en sväng under lunchen i dag. Jag tänkte besöka Systembolaget och Apoteket på Klarabergsgatan. I hörnet på Mäster Samuelsgatan/Klara Norra Kyrkogata var det något inte stämde. Sen i våras har butiken Technix legat i det hörnet. Det var världens grej när denna butik öppnade. De hade helsidor i Metro och späckat i t-banan med reklam för detta när de skulle öppna. Jag och Ex-Roomien besökte denna butik vid ett tillfälle och kunde snabbt konstatera att det var samma snubbar som jobbade där som det var i Technistore ute i Högdalen. Technistore var tydligen ett minne blott. Vi var där en gång under MTG-tiden och skulle kränga radioreklam. I Högdalen alltså. Ägaren satt mest och såg cool ut och berättade om att han minsann hade lagt några millar på TV-reklam i TV4 men att möjligen kunde Rix Fm vara något för dom. Efter några struliga svängar hit och dit så köpte han ändå ingen radioreklam. Några månader senare slog Technistore i Högdalen igen och sen blev det nyöppning mitt inne i smeten och fick det nya, flashiga namnet Technix. Hajpat och coolt som fan. Bäddat för succé. Eller hur var det nu?
Det var jävligt stängt och igenbommat nere i hörnet och det stod inte Technix längre. Det stod: "Lokal för uthyrning, stans bästa läge?"
Håhåjaja, där ser man. Gick alla pengar till TV-reklam eller? Mohahaha...
Och världens godaste rosévin var en beställningsvara. Så jag beställde 4 flaskor. Undrar om det räcker?
I en lägenhet någonstans i Sundbyberg en alldeles vanlig torsdagskväll
Idag har jag faktiskt kunnat lyssna på musik under tiden jag har jobbat. Det händer inte så ofta att man kan det när man medieplanerar eftersom telefonen har en förmåga att ringa mitt i varje refräng. Jag har suttit och diggat gamla hits av Manic Street Preachers och The Ark. Jag kan inte hjälpa det men ibland är vissa delar ur texter så himla klockrena. Man kan relatera till meningar och få sig en tankeställare.
But I was born a weak and worried thinker
with an eagerness to know myself
that throws it all away
Sug på den karamellen. Det kan hända att jag tycker att de där raderna stämmer in på mig en aning. Men jag gillar det samtidigt. Ibland i alla fall.
Jag har varit duktig och lagat mat ikväll också. Detta är första gången det inträffar sen jag flyttade och nu har jag matlåda till imorgon också. Nu ska vi hamna på rätt spår igen.
Och i morgon är det fredag och 20 dagar kvar av min tid som 24-åring. Det är synd och skam att behöva erkänna detta men jag har lite ångest inför 25-årsdagen. Det låter så.......vuxet. Så allvarligt och på riktigt. Därför vill jag ha en riktigt ovuxen och oansvarig födelsedag.
By the way, did I mention that I'm in love with Sundbyberg?
So dont forget or don't pretend, it's all the same now in the end...
Jag är nyduschad och nerbäddad i soffan. Borde sova. Ska bara fixa något som kan göra de där två äggen sällskap i magen först.
Och jag klurar på vissa saker som jag inte riktigt kan få grepp om. Känner mig trött och sliten. Men samtidigt så där härligt filosofisk och mysig i huvét som man kan göra mellan varven.
Lyssna på den här:
http://www.youtube.com/watch?v=-hgVeNjYiGo
Den är lika filosofisk och mysigt skön som jag är just nu.
Efter maten
Det är så himla knäppt. Om jag går och lägger mig och är lite hungrig så är jag inte ett dugg sugen på frukost när jag vaknar. Går jag däremot och lägger mig alldeles mätt så är jag tamejtusan aphungrig när jag vaknar. Det här slår aldrig fel. Efter den där middagen igår var jag helt äckligt mätt och bara tanken på frukost fick mig att kvida. När mitt vidriga mobillarm började tjuta och ha sig i morse var jag förskräckligt hungrig. Det här är för mig en helt omöjlig gåta att lösa. Varför blir det så?
Jag känner mig förresten inte helt hundra i dag. Jag har en liten ettrig, jävla blåsa längst ut på tungspetsen som stör hela tiden och jag känner att kroppen fortfarande är mörbultad efter helgens flytt.
Ibland kan det dyka upp en låt i Ipoden som man inte har hört på länge. Är det en bra låt får man världens rysning och gåshud. Sen framkallar detta även känslor och minnen.
Detta hände mig idag på morgonen.
En ensam kvinna söker man
Svar till hjärtat talar sant
En pessimist i sitt livs form
Jag vädrar blod, det luktar sorg
Sen har jag ju glömt att berätta om mina kära kollegor som är för himla roliga. Jag är mäkta osäker på om de faktiskt vet hur roliga de faktiskt är. Hmm.
Vinprovning och Mr HP
Nu sitter jag här i soffan, lugnt tillbakalutad och väldigt avslappnad efter en kväll på Café Corniche som är beläget på Norr Mälarstrand. En libanesisk restaurang som bjöd på väldigt goda grejer att tugga på. Dessutom har jag smakat på vääääärldens godaste rosévin. McPherson Cabernet Rosé. Nu springer ni och köper denna underbara dryck till både fredag och lördag kväll. Inget snack om saken. Jag drack inte bara ett glas av detta ljuvligt, lagom röda och söta vin. Jag menar, man måste ju pröva sig fram här i livet, aiiight? Så att man vet vad som fungerar och inte liksom.
Och jag har ÄNTLIGEN fått tillbaka min dator. Jaa, jag skriver äntligen, även fast det gick fortare än jag trodde. I löööve it. Och den är min. Bara min. Internet fungerar här i Sundbyberg också. Med andra ord 50 % av mina köpta tjänster hos Comhem fungerar nu fläckfritt.
TV-kanalerna däremot är en annan femma som man brukar säga. Jag fick mitt kort till digitalboxen på posten idag. Det skulle tydligen bara vara att plugga in i boxen och slå på TV'n. Hur lätt som helst. Jomenvisst. Eller? Nääää. Trots att jag till och med fick hjälp av grannen så ville skiten absolut inte fungera. Men va fan? Jag orkar inte vara arg på Comhem ikväll. Vi tar det i morgon istället. Jag fick ju ett trevligt besök och en liten pratstund med inte helt okända människor.
Och nu borde jag nog sova. Undrar om man ska orka duscha först?
Back in business
Det ramlade ur en bilaga från en tidning jag köpte i helgen. Den handlade om jobb och karriär och hade ett test i mitten där man kunde svara på olika frågor som sen skulle ge ett resultat om vad man borde satsa på. Jag blev faktiskt genuint glad när jag efter att ha svarat på alla frågor landade på journalist. Vi är tydligen rörande överens, jag och den bilagan. Skönt. Jag menar, det vore ju förargligt om det bara var jag som tyckte så här.
Anledningen till detta blogguppehåll som har varit är ganska simpel.
1) Jag har ägnat hela helgen åt flytt.
2) Jag har inte haft någon dator hemma.
Nu vet ni det gott folk.
För övrigt är jag helt slutkörd. Jag har ont i varenda liten del av min kropp. Muskler som ömmar och blåmärken som har invaderat mina ben. Att flytta kräver lite blod, svett och tårar men just nu känns det som att det var värt varenda trappsteg upp och ner med sängar, soffa, bokhyllor, byrå och fan vet allt. Jag gillar Sundbyberg. Jag vet att jag har tjatat om det de senaste veckorna men jag kan inte hjälpa det. Jag såg för övrigt på nyheterna igår att det hade varit skottlossning i Högdalen precis där jag bodde innan jag flyttade till Enskede. (Jaaa, jag har flyttat en massa, jag vet) Den här skottlossningen hade i alla fall ägt rumt exakt utanför det huset där min gamla lägenhet ligger. Man ska ju inte bli kaxig eller så för det här kan ju hända lite var som helst men det känns som att Sundbyberg är ett snäpp mer säkert ställe än Högdalen.
Jag var hemma från jobbet igår och vilade upp mig och min stackars rygg. Varvade soffliggandet med lite tvätt och ett par turer ner till centrum. Grymt skön dag som kändes välbehövlig. Dock hade jag en liten dipp igår. Kände mig lite låg och modstulen. Det vore ganska intressant att veta vad sådant kommer ifrån. Jag tycker att det är lite vidrigt att man inte kan styra sina känslor en aningens lite bättre. Jag släckte ner i lägenheten, tryckte på cd-spelaren och lyssnade på musik. Det brukar vara det allra bästa botemedlet mot deppighet.
Under lunchen nu hade jag fått ett SMS från The Phone House. Min dator är tillbaka och förhoppningsvis är den hel och fungerar som den ska. Nu är den åter i min ägo. Som jag älskar den! Vi ska ha lite kvalitetstid i kväll jag och Mr HP. Efter middagen med tidningen Dagens Medicin.
Jag ska nog testa en annan grej den här veckan med bloggandet. Om ni är nyfikna så hänger ni på.