mia83

Jag erkänner att jag börjar få lite ångest över den stora 25-årsdagen. Jag kan inte hjälpa detta. Jag får höra från alla håll och kanter hela tiden att detta inte alls är något att fundera på eller blåsa upp till något mer än vad det är. Men för mig känns det stort. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot födelsedagen. Åtta dagar kvar som 24-åring och sen är det slut. Dags att börja räkna ner på riktigt. Jaja, jag ska sluta tjata om den här ålders-ångesten nu, jag lovar. Tror jag.

I går tog jag mig äntligen i kragen igen. Även om det blev en sen löprunda så blev det ändå en tur i joggingskorna. Jag pluggade i hörlurarna till min röda, älskade lilla Ipod och gav mig ut i regnet. Det tog en halvtimme att runda Råsunda och hem igen. Jag vill bara att ni ska veta att det var ljuvligt även om det var sjukt jobbigt och det gjorde ont överallt. Jag kände mig ändå hel igen. Det som har känts lite tomt och deppigt de senaste veckorna beror uteslutande på utebliven motion och träning. Det är min fasta övertygelse och ni kan inte få mig att tro något annat. I kväll ska jag besöka simhallen i Sundbyberg är det tänkt. Har haft en sjukt stressig dag och längtar mer och mer till när planet mot Vietnam lyfter den 1/1-2009.

Jag är varken glad, ledsen eller arg på något i dag. Känner mig rätt likgiltig. Har därför inte så mycket att skriva här känns det som. Den här känslan av likgiltighet kan kännas lite skrämmande ibland. Det spelar liksom ingen roll med något i dag. Det blir så här då och då.

Förresten gillar grannen ovanför mig Kent. Han eller hon (jag kan inte riktigt avgöra detta) sjöng "Utan dina andetag" för full hals häromkvällen. Jag gillar ju också Kent så då har vi något gemensamt. Alltid skönt att veta inför framtiden. Man vet aldrig vad som händer.