mia83

Låt oss prata allvar en stund nu. Bortse i från att jag har druckit både det ena och det andra nu. Bortse från det. Lovar ni?
Jag har inte fått tillbaka min dator, därav det bloggande uppehållet eftersom jag har varit hemma i Sthlm de senaste dagarna.
Men okej, tillbaka till allvaret.

Vi ska prata om vad människor betyder denna natt. Denna natt mellan lördagen den 28 december och söndagen den 29 december 2008. Snart är det 2009. Och det är nu vi ska prata om allt som är äkta och på riktigt i livet. Jag hade en för jävlig tågresa mellan Sthlm och Vingåker denna afton och därmed hann jag tänka lite på detta som vi nu ska gräva i.

Jag har haft den trevligaste julen och den trevligaste födelsedagen på flera år. Ändå kan jag inte låta bli att känna att allt run omkring julhelger och ledigheter är lite deppigt. Det är något i luften bara. Atmosfären är grå och tråkig. Det ska, enligt den svenska familjetraditionen kännas mysigt och fint med jul men jag kan inte riktigt känna det där. Missförstå mig rätt nu alltså. Det är så sjukt svårt att förklara så jag hoppar över själva förklaringen och ni som fattar, ni fattar och ni som inte förstår.....ni förstår inte. Allt kan inte vara lika logiskt och kännas likadant för alla. Så är det bara. Min familj kommer alltid att vara min familj. Dessa människor kommer att finnas i mitt liv på ett eller annat sätt i resten av mitt liv oavsett jag vill det eller inte. Vi kommer att ha grymt roligt ihop, många fina stunder tillsammans men vi kommer även att uppleva det mörka, det bittra, det sorgsna och det för jävliga i livet tillsammans. Familjen väljer man inte. De finns där oavsett vad jag än gör och hur jag än kommer att bete mig. Det är långt i från säkert att de kommer att finnas där för mig i positivt bemärkelse (fan ska veta att det har jag lärt mig) men de kommer ändå att finnas där. Oavsett vilket och på ett eller annat sätt. det är det som är tjusningen med blodsband.

Nu kommer vi det till intressanta. För det finns människor som inte finns där oavsett om man vill det heller inte. Dessa människor väljer själva om de vill vara där eller inte. Det kan även vara så att det är jag som väljer om jag vill ha dom här eller inte. En grupp människor kommer alltid att vara ganska sjävklara. Ja, jag säger "ganska" så självklara. För jag har kommit på att de som verkligen är självklara, de kommer att kunna räknas på max två fingrar. Jag väljer att inte använda uttrycket "räknas på en hand". För det kommer aldrig att bli så. Det självklara, det naturliga umgänget och den avslappnande förståelsen mellan vissa människor kommer förmodligen inte att finnas hur mycket jag eller någon annan ens försöker. Jag pratar nu om saker som jag till och med är överygad om att vissa av er inte förstår. Jag räknar tyvärr med det. Det är inte så att jag dumförklarar någon eller försöker minimera någon annans känslor och tankar men jag är ganska så övertygad om min tro i detta. Förstår ni inte så har ni nog aldrig upplevt det. För jag pratar faktiskt om äkta vänskap. (jaaa, jag är fortfarande jävligt onykter men är det inte då man är som mest ärlig?) Och då tänker jag rent spontant så här: Att om jag inte kommer att få uppleva andra äkta känslor eller saker i livet så har jag ändå upplevt detta. Det är fan i mig ändå skönt på nåt sätt. Hänger ni med och är vi överens?

Jag är ensam uppe nu. Klockan är sovdags för länge sen. Men det är precis just nu som tankarna är väldigt kreativa. Jag älskar den här känslan. Just den här känslan av ensamhet kan få mig att känna mig rofylld till max. Det är liksom bara jag och mörket. Vi hänger lite bara vi två och det är nu det skapas trygghet, lugn och ro. Det är vi helt enkelt.

Och den där grekiske filosofen från antiken, han Aristoteles, han var jävligt intelligent. Jag visste inte så mycket om honom tills för några veckor sen men jag är ganska så övertygad om att han och jag hade kommit rätt så bra överens. Det är ett faktum.

Nu ska jag ta och sova. I morgon kommer jag säkert att tycka att det här resonemanget känns lite luddigt. men så får det bli.

Godnatt.