Det sägs att tiden läker sår men minnena de når, tillbaka till igår
Det fanns en tid då jag trängde undan allt jag tänkte. Jag samlade tankar och drömmar på hög någonstans djupt inom mig. Jag levde i en bubbla och ville fly från mig själv. Det var då jag var så rädd och trodde att jag hade förlorat mig själv. Men jag minns det så väl. Ibland kan det nästan kännas som igår. Smärtan jag kände och tårarna som föll. De tårar som skrämde för att det kändes som att de aldrig skulle ta slut. Men det var då och nu har jag så mycket mer än alla min "igår". Nu är nu och när jag andas in ögonblicket och ser mig omkring kan jag ibland undra om allt var en dröm. En mardröm. Ibland känner jag det dock i nacken. Det där flåset. Stressen. Ovissheten.
Men just nu är tvivlet och skuggorna som alltid jagade mig när mörkret kom smygande borta. Det är bara när jag känner att allt drar i mig från olika håll som det är svårt att säga ja till här och nu. Men nu är här och då var där. Jag var tvungen att fatta ett beslut. Att hålla mig på den säkra sidan eller att göra ett försök att nå mitt inre och bli vän med mig själv. Men hur lätt är att det att hitta styrkan man måste ha för att vända motvind till medvind?
Jag började med att lätta tyngden från mitt hjärta och verkligen visa hur jag mådde. Det var skrämmande till en början. Allt det jag bar inom mig och sorgerna som fanns kom fram. Det var skrämmande. Jag föll ner i mörkret ett tag där tystnaden rådde. Det var skrämmande. Jag fick veta vad jag hade, vad som var borta och vad som skulle finnas kvar. Det där lilla ögonblicket av lycka jag hade när livet borde ha varit enkelt bearbetades sakta men säkert. Det var skrämmande. Men jag öppnade mina ögon när det var tid att förstå. Stormen lugnade sig och tårarna tog slut och det infann sig ett lugn. Tomheten fylldes upp igen och styrkan kom tillbaka.
Nu besitter jag ett mod som jag inte hade förr. Jag har alltid nöjt mig med det lilla men nu är jag redo för mer. Jag känner det i hela kroppen. Det är nu när lugnet infinner sig och kvällarna känns varma som trycket lättar och tankarna på de där broarna som bränts försvinner. Den där tvivlande rösten talar inte längre om en framtid som inte finns.
This is my now,
And I am breathing in the moment
As I look around,
I can't believe the love I see
My fear's behind me,
Gone are the shadows and doubt
That was then
This is my now
Men just nu är tvivlet och skuggorna som alltid jagade mig när mörkret kom smygande borta. Det är bara när jag känner att allt drar i mig från olika håll som det är svårt att säga ja till här och nu. Men nu är här och då var där. Jag var tvungen att fatta ett beslut. Att hålla mig på den säkra sidan eller att göra ett försök att nå mitt inre och bli vän med mig själv. Men hur lätt är att det att hitta styrkan man måste ha för att vända motvind till medvind?
Jag började med att lätta tyngden från mitt hjärta och verkligen visa hur jag mådde. Det var skrämmande till en början. Allt det jag bar inom mig och sorgerna som fanns kom fram. Det var skrämmande. Jag föll ner i mörkret ett tag där tystnaden rådde. Det var skrämmande. Jag fick veta vad jag hade, vad som var borta och vad som skulle finnas kvar. Det där lilla ögonblicket av lycka jag hade när livet borde ha varit enkelt bearbetades sakta men säkert. Det var skrämmande. Men jag öppnade mina ögon när det var tid att förstå. Stormen lugnade sig och tårarna tog slut och det infann sig ett lugn. Tomheten fylldes upp igen och styrkan kom tillbaka.
Nu besitter jag ett mod som jag inte hade förr. Jag har alltid nöjt mig med det lilla men nu är jag redo för mer. Jag känner det i hela kroppen. Det är nu när lugnet infinner sig och kvällarna känns varma som trycket lättar och tankarna på de där broarna som bränts försvinner. Den där tvivlande rösten talar inte längre om en framtid som inte finns.
This is my now,
And I am breathing in the moment
As I look around,
I can't believe the love I see
My fear's behind me,
Gone are the shadows and doubt
That was then
This is my now
