mia83

Det här med känslor är inte jordens lättaste alltså. Ena dagen tror man att man har koll på läget och nästa dag så är ens inre i en sjuhelvetes obalans. Jag har fattat en del viktiga beslut nu. Jag kan inte säga att det känns helt hundra men det finns ingen återvändo nu. Det finns ingen väg tillbaka. Dörren är stängd. Kanske är den till och med låst och någon har tappat bort nyckeln. Vad vet jag?

Nog om det. Jag har tänkt på en sak de senaste dagarna. Ni börjar vänja er kan jag tro. Men vi får se om ni håller med mig nu eller om ni tänker motsätta er det jag har att säga denna ytterst soliga onsdagskväll. Jag är kvar på jobbet. Jag vet nämligen inte om jag vill hem än så därför känns det här bra hur konstigt det än låter. Till saken nu då. Ni har väl hört den lilla strofen "Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta". Jag tror på allt förutom just ordet GLÖMMA. Jag tror helt enkelt inte på att man glömmer saker. Däremot tror jag att man får en känsla för hur saker och ting utvecklar sig. Antingen klarar man av att leva med den här känslan eller så gör man det inte. Men glömmer det gör man inte. Tro nu inte att det här är menat som något negativt för det är det inte. Det handlar bara om att jag inte tror att man "glömmer" något. Men när man tänker på den här saken senare så har man antingen en jävligt dålig känsla, en känsla som säger: "Hey, whatever. Jag bryr mig inte" eller så känner man absolut inget negativt angående saken och då kan man leva med det. Allt handlar om den där känslan mina vänner. Känslan.

Men glömmer....det gör man bara inte.