mia83

Jag har gjort mina val. Jag har skickat mina ansökningar till ett gäng högskolor och universitet runt om i landet. Det här är något jag har tänkt på i flera månader. Jag har vänt och vridit på det. Längtat men samtidigt skrämts lite av det. Det  kändes lite läskigt att trycka på skicka-knappen. Att göra det slutgiltigt. Det som kommer att förändra mitt liv ganska rejält efter sommaren som kommer. Just nu vet jag ingenting. Jag vet vad jag helst av allt skulle vilja men det är långt ifrån säkert att det blir som jag vill. I och med detta kan det bli var som helst. Jag gick igenom alla utbildningar inom det segment jag har tänkt mig. Jag har valt ut och rangordnat 20 st. Olika utbildningar, unika på sitt eget lilla vis, i olika städer. Spännande så det förslår. Vi får se var vi landar.

Men det får mig osökt att tänka på andra grejer. Att man kan gå och tänka på saker som man aldrig säger till någon. En tanke kan ibland kännas som en overklighet. Man kan ibland intala sig att det inte är man själv som tänker de där tankarna. Att ta steget och säga dessa tankar högt, att sätta ord på dom, framförallt till någon annan är skrämmande. Det blir svårare att fly från tanken när den har blivit ord. Nedskrivet eller uttalat spelar ingen roll. Efter detta är det verklighet. På riktigt. En tanke är spännande på många sätt och vis och men med orden kommer verkligenheten. Efter detta ska handling vara en naturlig påföljd. Det var det som hände när jag tryckte på skicka-knappen. Det började med en tanke,  som efter lite bearbetning uttalades högt och nu är det liksom gjort. Nu kör vi. Det får bära eller brista. Jag är inte rädd längre.

Älskling, jag har hittat in från mörkret
Det finns hopp om en förändring men det tar den tid det tar
En nystart, jag tänker nya tankar
Men allt det där du föll för, finns fortfarande kvar
Allting har förändrats, men jag känner likadant