mia83

Jag har tappat min röda Ipod. Jag mår så dåligt över detta så ni kan inte ana. Det känns som att en nära anhörig har försvunnit ur mitt liv och att det är något som fattas mig. Jag har ren och skär ångest över att behöva gå och köpa en ny. Det känns som att jag sviker den borttappade röda. Men köpa en ny måste jag. Illa kvickt. För utan Ipod kan jag absolut inte vara. Den röda har funnits i mitt liv i nästan två och ett halvt år. Den var fylld med ettusensex underbara låtar. Som jag har slitit för att få in den musik jag har velat i den. Den innehöll ett personligt konstverk och nu är den borta. Musik för sorg, glädje, vemod och harmoni.  Vi har hållit ihop i vått och torrt på t-banan, på stan, på promenader, joggingturer och på tågresor. Ja, i alla väder har den funnits där i mitt sällskap. Den var så mycket mer än bara en Ipod och en pryl. Den var röd och den var min.

Jag mår inte bra och är uppriktigt sagt otroligt ledsen för denna tragedi. För en tragedi, det är det. Fy fan.