mia83

Ibland kan jag tänka tillbaka och minnas hur det var precis innan jag skulle ta studenten. Det var många tankar som virvlade runt i huvudet. Det fanns en längtan, starkare än något annat jag hade upplevt i mitt då 18-åriga liv. Samtidigt kändes allt väldigt skrämmande. Allt det som hade varit min trygghet under så lång tid med skola, kompisar och allt runt omkring skulle inom kort vara ett minne blott. Att ta studenten var en stor sak. Det var en milstolpe i livet med allt vad det innebar. Det var efter studenten man skulle fatta beslut som skulle komma att påverka en för resten av livet. Det var efter studenten man skulle börja försörja sig själv, ta hand om sig själv och bli vuxen. Allting fram till studenten hade varit en resa med bestämda mål.

Jag vet inte hur många gånger strax innan och strax efter den stora dagen som alla i min närhet som var vuxna sa till mig att jag hade en rolig tid framför mig. De sa åt mig att jag skulle passa på att göra så mycket som möjligt innan jag rotade mig. Resa, plugga och pröva lite olika arbeten. Ja, att ta studenten var som att få ett uppdukat smörgåsbord med så många olika maträtter att välja på att man inte riktigt visste i vilken ordning man skulle prioritera läckerheterna. Man börjar lite sakta och trevar sig fram. Man tar ett arbete och arbetar hårt ett halvår, ett år. Man sparar varenda krona. Man packar sin ryggsäck och köper en oneway-ticket ut i världen. Man gör Asien, Australien och kanske till och med USA under några månader. Under tiden lever man sådär obekymrat och tänker inte på något annat förutom på när man ska gå upp, vad man ska ägna dagen åt eller vad man ska äta och dricka. Det finns inte ett enda grått moln på himlen. Man har någon slags bild av att livet alltid ska vara sådär rosenrött och bekymmerslöst. Men något som man snabbt får lära sig är att det roliga i livet oftast har ett slut och att det finns en hårdare verklighet därute. Man kommer hem igen. Hem till den verklighet där man måste arbeta för att betala hyra och för att kunna köpa mat. Allt detta för att överleva.

Detta leder till att man börjar fundera på vad man egentligen vill göra med och i livet. Man börjar tänka på vad man eventuellt vill utbilda sig till. Även här finns det flera saker att välja på. Man står återigen framför det där uppdukade smörgåsbordet. Det snurrar i huvudet på en. Man tänker och tänker. Vad är rätt? Vad är fel? Vad vill jag med livet? Frågorna är många och svaren vill inte riktigt infinna sig. Men man måste ju. Visst måste man väl det? Man måste ju ha ett bra, avlönat jobb och bo fint. De här tankarna avgör saken. Man börjar studera. Man läser på universitet eller högskola och tar sin examen. Det naturliga steget som följer är att söka ett arbete. Man har en fin utbildning bakom sig så man behöver ju inte oroa sig. Eller?

Vi 80-talister får ofta höra att vi är lata. Att vi vill att omvärlden ska anpassa sig efter oss. Det vi vill, det är så det ska vara. Det vi tycker, tänker och känner är rätt. Vi vill bara ha det allra bästa av livet. Vi är livsnjutare ut i fingertopparna. Vi tar inga dåligt betalda arbeten, vi vill sova länge och får vi inte som vi vill så får det vara. Vi anpassar oss inte efter samhället, det är samhället som ska rätta sig efter oss. Detta är vad den äldre generationen tycker och tänker om oss. Den äldre generationen kan absolut inte tänka sig att det är den som har "gjort" oss till det vi är idag. 

Vi är inte helt tappade bakom en vagn. Det är lågkonjunktur. Vi kan inte styra över hur arbetsmarknaden ser ut. Det är arbetsmarknaden som styr oss. Vi må tillhöra den rastlösa generationen, den med det där uppdukade smörgåsbordet där vi kan välja på allt från korv med bröd till oxfilé och där alla måsten gör oss rastlösa. Vi utforskar världen, vi börjar med något som vi knappt hinner avsluta innan vi antar nästa utmaning som väntar bakom hörnet. Med andra ord, vi fortsätter följa era råd om att hinna göra så mycket som möjligt. Vi fortsätter att resa, studera och testa olika arbeten.