Irritationsmoment
Jag kan inte påstå att jag är särskilt barnkär. Det har jag aldrig varit. Jag är inte typen som tar min hink och spade och kliver ner i sandlådan bland barnen helt naturligt liksom. Nää, ska man charma mig om man är under fem år måste man ha det där lilla extra. Man måste vara en riktigt skön liten person med en style utöver det vanliga. Det kanske händer en eller två gånger per år att jag råkar på en unge med de sistnämnda egenskaperna. Det finns vissa personer som tycker att ALLA småglin är sååååååsööööötaaaasåååå och de kan knappt vänta tills de får göra och kläcka egna. Men dessa personer är inte dom värsta. Nääheeråå.
Föräldrar tenderar lätt till att tycka att deras egna ungar är de bästa i hela världen. Det är absolut inget konstigt eller fel med detta, don't get me wrong here. Är man mamma eller pappa så bör man nog tycka att ens egna barn är det sötaste, finaste och goaste man vet. Annars är det nog något fel. Så det är inte det. Det jag stör mig på så förbannat på mellan varven är att dessa föräldrar även försöker få alla andra runt omkring att tycka samma sak. Som när man sitter på t-banan en tidig morgon med grus i ögonen och försöker koppla bort omvärlden genom att höja volymen på Ipoden och det sitter en snorunge framför som försiktigt reser sig och närmar sig en genom att ställa sig och se ut genom fönstret samtidigt som ungen kliver på ens fötter och söker ögonkontakt. Barnet kanske skrattar lite, pekar, försöker prata MED mig och peta PÅ mig. Och jävlar, jag kan se sur ut. Jag kan blänga på mamman eller pappan som sitter bredvid och inte gör något åt ungens klivande på mina fötter. Nää, istället sitter de där och ler soligt mot mig och deras blickar säger: " Visst är han/hon det sötaste du någonsin sett?" "Visst är han/hon charmig när han/hon gör så där?". Svaret är NEJ.
Eller som idag när jag kom cyklandes med en behaglig fart förbi Solna Centrum nu på eftermiddagen och ser att ett par meter framför går det en pappa med en barnvagn. Bredvid sig har han ytterligare tre ungar. En på cykel och två som springer omkring till fots. En cykelbana och en gångbana. Gott om utrymme för alla kan man ju tycka. Men icke. Det här resulterar i att jag saktar in, använder min ringklocka ganska frenetiskt och samtidigt bromsar in för att ge pappan och ungarna gott om tid att flytta på sig. Men icke (numro två). Barnen stojar och hoppar omkring och pappan vänder sig mot mig och skrattar samtidigt som han ger mig den där blicken igen. Den som återigen så uppenbart säger: "Visst är det söta när de gör så där?" Men jag som har dragit från jobbet tidigare än vanligt med sjuhelvetes ont i halsen och misstänkt feber, jag som hann bli lagom blöt för att jag inte mer än hann hoppa upp på cykeln och börja trampa hemåt förrän det började regna håller inte med den här pappan alls. Jag ler inte. Jag skrattar inte. Jag blänger tillbaka och gruffar lite innan pappan äntligen begriper att jag inte delar hans uppfattning om hans barn. Det är först då han agerar. Han börjar leda sina snorungar åt sidan så att jag kan få komma förbi. Äntligen.
Kontentan av det hela. Tyck gärna att era barn är det mest dyrbara, finaste och sötaste i hela världen. Det är fint att ni tycker det och jag hoppas att jag kommer att tycka likadant om mina egna barn i framtiden. Om jag får några.
Men tills dess att jag får egna....snälla ni, håll för fan reda på era ungar. PUNKT.
Föräldrar tenderar lätt till att tycka att deras egna ungar är de bästa i hela världen. Det är absolut inget konstigt eller fel med detta, don't get me wrong here. Är man mamma eller pappa så bör man nog tycka att ens egna barn är det sötaste, finaste och goaste man vet. Annars är det nog något fel. Så det är inte det. Det jag stör mig på så förbannat på mellan varven är att dessa föräldrar även försöker få alla andra runt omkring att tycka samma sak. Som när man sitter på t-banan en tidig morgon med grus i ögonen och försöker koppla bort omvärlden genom att höja volymen på Ipoden och det sitter en snorunge framför som försiktigt reser sig och närmar sig en genom att ställa sig och se ut genom fönstret samtidigt som ungen kliver på ens fötter och söker ögonkontakt. Barnet kanske skrattar lite, pekar, försöker prata MED mig och peta PÅ mig. Och jävlar, jag kan se sur ut. Jag kan blänga på mamman eller pappan som sitter bredvid och inte gör något åt ungens klivande på mina fötter. Nää, istället sitter de där och ler soligt mot mig och deras blickar säger: " Visst är han/hon det sötaste du någonsin sett?" "Visst är han/hon charmig när han/hon gör så där?". Svaret är NEJ.
Eller som idag när jag kom cyklandes med en behaglig fart förbi Solna Centrum nu på eftermiddagen och ser att ett par meter framför går det en pappa med en barnvagn. Bredvid sig har han ytterligare tre ungar. En på cykel och två som springer omkring till fots. En cykelbana och en gångbana. Gott om utrymme för alla kan man ju tycka. Men icke. Det här resulterar i att jag saktar in, använder min ringklocka ganska frenetiskt och samtidigt bromsar in för att ge pappan och ungarna gott om tid att flytta på sig. Men icke (numro två). Barnen stojar och hoppar omkring och pappan vänder sig mot mig och skrattar samtidigt som han ger mig den där blicken igen. Den som återigen så uppenbart säger: "Visst är det söta när de gör så där?" Men jag som har dragit från jobbet tidigare än vanligt med sjuhelvetes ont i halsen och misstänkt feber, jag som hann bli lagom blöt för att jag inte mer än hann hoppa upp på cykeln och börja trampa hemåt förrän det började regna håller inte med den här pappan alls. Jag ler inte. Jag skrattar inte. Jag blänger tillbaka och gruffar lite innan pappan äntligen begriper att jag inte delar hans uppfattning om hans barn. Det är först då han agerar. Han börjar leda sina snorungar åt sidan så att jag kan få komma förbi. Äntligen.
Kontentan av det hela. Tyck gärna att era barn är det mest dyrbara, finaste och sötaste i hela världen. Det är fint att ni tycker det och jag hoppas att jag kommer att tycka likadant om mina egna barn i framtiden. Om jag får några.
Men tills dess att jag får egna....snälla ni, håll för fan reda på era ungar. PUNKT.
