De små, små orden är svåra ord och dom hårda orden är enkla ord...
En joggingtur senare.
Jag vet inte om det här blir så bra som det hade kunnat vara men efter en löprunda i sällskap med Lasse Winnerbäck och James Blunt så har jag bestämt mig för att göra ett seriöst försök. Så here we go.
Jag tänker på medvetna och omedvetna handlingar. Båda göromålen är resultatet av hur vi är som människor. Jag kan vara ute och cykla här men jag räknar kallt med att ni kommer att stå där och ta emot mig om jag faller här. Jag tänker på allt jag har gjort i mitt liv, allt jag kommer och göra och vad konsekvenserna av det blir. Jag tänker mig att jag oftast kommer att ha full koll på vad jag gör, hur jag gör det och varför jag gör det. Det skrämmer mig lite när jag tänker på att det även kommer att finnas en handfull handlingar jag kommer att utföra helt omedvetet också. En del saker kommer att glädja andra människor. Medvetna handlingar som gör andra människor glada kan vi oftast redan i förväg räkna ut resultatet av. Omedvetna handlingar som fixar biffen att sätta ett leende på någon annans läppar är nästa ännu finare. Detta för att det handlar om att man gör något på grund av hur man är som person. Jaja, jag vet att både det omedvetna och det medvetna funkar så. Men ändå...i mina ögon är de omedvetna handlingarna de mest osjälviska som kan ske.
Men allt man gör i livet gör ju tyvärr inte alla andra glada och lyckliga. Vi fattar beslut, vi är på ett visst sätt och vi kommer både att säga och göra saker som inte kommer att mottas med öppna armar och varma leenden. Det är här jag börjar fundera på allvar. Omedvetet eller medvetet, vilket föredras? Jag tänker inte på saker som vi gör för oss själva nu. Känner man att något är rätt innerst inne och att man kommer att växa som människa kan man inte alltid vara andra människor till lags. Men om vi vänder blickarna mot det som ibland får oss att tänka på andra människor i ett helt annat "ljus" än vanligt. Det är nu det börjar bli intressant enligt min mening.
Det är GIVETVIS helt för jävligt när man sårar någon annan medvetet. Det kan man inte komma ifrån. Men när det omedvetna gör att vi helt plötsligt börjar agera medvetet...hur fungerar det? Jag märker att jag inte har rätta snitsen på att få ur mig allt jag vill här. Fan då. Jag snurrar till mer än vanligt. Kontentan av det hela. Är de relationer du värderar mest av allt i livet starka nog att mklara av de omedvetna "dåliga" handlingarna? Vi tänker ju att en annan människa alltid vet vad han eller hon gör om vi blir behandlade eller bemötta på ett sätt vi aldrig någonsin trodde att denne skulle göra. Vi gillar att sitta och gnissla tänder, tänka irriterade tankar och kanske till och med tänka tanken som vi aldrig någonsin trodde att vi skulle göra: "Ääh, va fan, jag klarar mig bra ändå. Allt detta är konsekvensen av en omedveten handling som "görs" medveten. Det här skrämmer mig alltid som fan i efterhand. Hur lätt det kan vara att förstöra nåt som i grund och botten är så jävla bra. Och att jag ens hinner tänka tanken på att jag skulle klara mig bättre "själv"...jag borde få något hårt i huvudet mellan varven. Speciellt i det ögonblicket när jag beter mig som en stor, fet idiot.
Vi har inleder och har två sorts relationer till människor genom livet. Personer vi har "valt" in i våra liv eller som har halkat in på ett bananskal och får stanna för att de tillför något som vi behöver för att klara vardagen. Här är gränsen hårfin. Ett ord för mycket, eller gränser som överskrids kan göra att det blir tack och hej. För det har vi också rätt att välja. Sen finns det relationer som vi är intvingade i vare sig vi vill det heller inte. För att tillägga något i det sistnämnda behöver detta inte nödvändigtvis betyda att vi umgås med dessa männsikor. Men de finns liksom där ändå även om det sägs för mycket, görs för mycket eller gränsen överskrids.
Det är konstigt att det alltid är det omedvetna som orsakar de största skadorna precis där och då. Men jag vill gärna tro att det även är det omedvetna som gör att allt blir bra igen och kanske till och med mycket bättre än vad det var innan...
Jag kan vara ute på jävligt djupt vatten här. Jag kanske inte alls har lyckats förmedla ett dyft här. Jag kanske inte ens själv vet vad och hur jag tänker. Men just ikväll känner jag att mig fruktansvärt känslosam. Och jag är glad för allt och alla jag har. Så glad att jag ibland kan få en tår i ögonvrån när jag tänker på det.
Btw, har ni något ni vill anmärka på gällande den här röran?
And sometimes I can barely look at you
But every single time I do
I know we'll make it anywhere
From here...
Jag vet inte om det här blir så bra som det hade kunnat vara men efter en löprunda i sällskap med Lasse Winnerbäck och James Blunt så har jag bestämt mig för att göra ett seriöst försök. Så here we go.
Jag tänker på medvetna och omedvetna handlingar. Båda göromålen är resultatet av hur vi är som människor. Jag kan vara ute och cykla här men jag räknar kallt med att ni kommer att stå där och ta emot mig om jag faller här. Jag tänker på allt jag har gjort i mitt liv, allt jag kommer och göra och vad konsekvenserna av det blir. Jag tänker mig att jag oftast kommer att ha full koll på vad jag gör, hur jag gör det och varför jag gör det. Det skrämmer mig lite när jag tänker på att det även kommer att finnas en handfull handlingar jag kommer att utföra helt omedvetet också. En del saker kommer att glädja andra människor. Medvetna handlingar som gör andra människor glada kan vi oftast redan i förväg räkna ut resultatet av. Omedvetna handlingar som fixar biffen att sätta ett leende på någon annans läppar är nästa ännu finare. Detta för att det handlar om att man gör något på grund av hur man är som person. Jaja, jag vet att både det omedvetna och det medvetna funkar så. Men ändå...i mina ögon är de omedvetna handlingarna de mest osjälviska som kan ske.
Men allt man gör i livet gör ju tyvärr inte alla andra glada och lyckliga. Vi fattar beslut, vi är på ett visst sätt och vi kommer både att säga och göra saker som inte kommer att mottas med öppna armar och varma leenden. Det är här jag börjar fundera på allvar. Omedvetet eller medvetet, vilket föredras? Jag tänker inte på saker som vi gör för oss själva nu. Känner man att något är rätt innerst inne och att man kommer att växa som människa kan man inte alltid vara andra människor till lags. Men om vi vänder blickarna mot det som ibland får oss att tänka på andra människor i ett helt annat "ljus" än vanligt. Det är nu det börjar bli intressant enligt min mening.
Det är GIVETVIS helt för jävligt när man sårar någon annan medvetet. Det kan man inte komma ifrån. Men när det omedvetna gör att vi helt plötsligt börjar agera medvetet...hur fungerar det? Jag märker att jag inte har rätta snitsen på att få ur mig allt jag vill här. Fan då. Jag snurrar till mer än vanligt. Kontentan av det hela. Är de relationer du värderar mest av allt i livet starka nog att mklara av de omedvetna "dåliga" handlingarna? Vi tänker ju att en annan människa alltid vet vad han eller hon gör om vi blir behandlade eller bemötta på ett sätt vi aldrig någonsin trodde att denne skulle göra. Vi gillar att sitta och gnissla tänder, tänka irriterade tankar och kanske till och med tänka tanken som vi aldrig någonsin trodde att vi skulle göra: "Ääh, va fan, jag klarar mig bra ändå. Allt detta är konsekvensen av en omedveten handling som "görs" medveten. Det här skrämmer mig alltid som fan i efterhand. Hur lätt det kan vara att förstöra nåt som i grund och botten är så jävla bra. Och att jag ens hinner tänka tanken på att jag skulle klara mig bättre "själv"...jag borde få något hårt i huvudet mellan varven. Speciellt i det ögonblicket när jag beter mig som en stor, fet idiot.
Vi har inleder och har två sorts relationer till människor genom livet. Personer vi har "valt" in i våra liv eller som har halkat in på ett bananskal och får stanna för att de tillför något som vi behöver för att klara vardagen. Här är gränsen hårfin. Ett ord för mycket, eller gränser som överskrids kan göra att det blir tack och hej. För det har vi också rätt att välja. Sen finns det relationer som vi är intvingade i vare sig vi vill det heller inte. För att tillägga något i det sistnämnda behöver detta inte nödvändigtvis betyda att vi umgås med dessa männsikor. Men de finns liksom där ändå även om det sägs för mycket, görs för mycket eller gränsen överskrids.
Det är konstigt att det alltid är det omedvetna som orsakar de största skadorna precis där och då. Men jag vill gärna tro att det även är det omedvetna som gör att allt blir bra igen och kanske till och med mycket bättre än vad det var innan...
Jag kan vara ute på jävligt djupt vatten här. Jag kanske inte alls har lyckats förmedla ett dyft här. Jag kanske inte ens själv vet vad och hur jag tänker. Men just ikväll känner jag att mig fruktansvärt känslosam. Och jag är glad för allt och alla jag har. Så glad att jag ibland kan få en tår i ögonvrån när jag tänker på det.
Btw, har ni något ni vill anmärka på gällande den här röran?
And sometimes I can barely look at you
But every single time I do
I know we'll make it anywhere
From here...
