mia83

Det kommer såna här dagar ibland. Dagar då man känner att man behöver en rejäl timeout från allt och alla. Efter en arbetsdag med hög aktivitet för att sen få stressa hem på cykel till Sundbyberg för att hinna uträtta de ärenden som behövdes har jag landat i soffan med tankar som just nu är väldigt röriga. Varför kan det inte vara enkelt hela tiden för?



Jag är totalt jävla hopplös. Det borde vara mitt mellannamn. Hopplös. Jag borde inte skaffa mig djur. Jag kan inte fatta objektiva beslut. Jag är nämligen helt övertygad om att ingen kan ta hand om henne så bra som mig. Jag har ju henne inte i min närhet nu heller men det är i alla fall jag som har sista ordet, det är jag som har yttersta ansvaret och det är jag som ska se till att hon mår bra. Jag har fäst mig vid denna underbara varelse mer än jag tror och mitt hjärta verkar allt som oftast vinna över min hjärna. Det gör ont i hjärtat så fort hon blåser sin varma luft på min kind, när hon tittar uppmärksamt på en under sin långa, ostyriga pannlugg eller så fort hon letar igenom mina fickor efter godis med sin mjuka hästnos. Just i detta ögonblick tänker jag mig att hon ska följa med mig var det än bär hän till hösten...

Spotify spelar låtar av den lugna sorten och soffan har väl aldrig varit skönare än så här. Utanför fönstret håller solen på att gå ner. Det har klarnat upp fint efter dagens regnskurar. Regnet som var välbehövligt efter flera veckor i torka. Det kändes som att all växtlighet fick nya krafter efter lite friska regndroppar.

And I'm still thinking...