Jag älskar när jag försvinner, jag älskar när jag vinner, älskar när hjärtat brinner och all ångest blir till sand
Den här helgen har varit intensiv. Det är först nu under täcket i min säng hemma i Sundbyberg, när klockan börjar närma sig midnatt, som jag vågar andas ut igen. Intensiv för att det har varit fullt upp mest hela tiden. Intensiv för att jag har brottats med känslor om vad jag ska göra och inte göra. Intensiv för att jag har haft kul. Intensiv för att jag har träffat lite nya människor och fått vara med på roliga saker. But still, det är inte så lätt alla gånger som man kan tro. Vissa saker kan man nog faktiskt fundera ihjäl sig på tror jag. I ett sånt här läge är det kanske bara att blunda och ta steget mot branten.
Jag hade en (o)intressant morgon denna söndag. Jag brukar alltid sätta min mobil på ljudlös när jag ska sova. Nog för att jag nästan alltid vaknar av vibrator-ljudet också men det är inte så skrämmande eller överraskande som när ljudet är på. Denna söndagmorgon var det lite annorlunda för jag väntade på sms från viktigt håll och därmed hade jag ljudet på för att vakna i rättan tid när detta sms väl kom. Döm om min förvåning när det helt plötsligt var en sjuhelvetes aktivitet i denna mobiltelefon från kl 08.42 fram tills jag gav upp och klev ur sängen. Idag var tydligen de flesta i min bekantskapskrets morgonpigga och hade väldigt flinka fingrar på mobilerna. Jag har väl aldrig varit med om maken. Vi har nog slagit sms-rekord en söndagmorgon mina kära vänner....och du som ringde mig innan kl 09.00; Vad tänkte du med egentligen?
Note to you: Jag är inte lika morgonpigg.
Jag har så mycket blandade känslor i mig så det är inte klokt. Jag tillät mig själv att ta en nostalgitripp igår också. En lagom lång ridtur i solsken kan göra mycket. Jag kan stå och titta ut över Vingåkers vidder och känna mig så hemma som man bara kan göra på ett ställe där man har vuxit upp och spenderat den större delen av sitt liv på. Jag kan få en varm känsla av att inse att min mamma och pappa har låtit mig växa upp i samma rum och i samma hus som de fortfarande har kvar och bor i. Jag kan få minnen av min tonårstid som var den tiden då jag spenderade all fritid jag hade och den fritid jag inte hade i stallet varenda dag efter skolan. Den tiden då allt var så obekymrat och enkelt. När jag tillåter mig själv vid 25 års ålder att slappna av och tänka tillbaka och inser hur mycket jag saknar det. Inte Vingåker i sig kanske men allt jag gjorde och fick göra.
En lika varm känsla kan komma smygande och sprida sig i bröstkorgen när jag kommer hem till Sundbyberg och stänger dörren om mig. I mitt hem. Var kommer all "glädje" över att bo i Stockholm egentligen? Den har jag inte känt de senaste tre åren när jag som bäst har behövt den. Jag är lite confused över detta. Don't get me wrong here, planerna inför framtiden är fortfarande intakta men jag har kanske tänkt om lite gällande framtiden efter allt som komma skall. Jag har en liten misstanke om att detta kan bero på vissa människor som har fått vårsolen att värma lite mer än vanligt. Jag är så jävla glad för att ni finns och jag är så ljuvligt glad att jag har tagit mig ur min vinterdvala och öppnat ögonen och sinnet lite. Det behövdes.
Och förresten. Mindre än en månad kvar till arbetstiden blir 08.30 - 16.00. Lovely.
Jag hade en (o)intressant morgon denna söndag. Jag brukar alltid sätta min mobil på ljudlös när jag ska sova. Nog för att jag nästan alltid vaknar av vibrator-ljudet också men det är inte så skrämmande eller överraskande som när ljudet är på. Denna söndagmorgon var det lite annorlunda för jag väntade på sms från viktigt håll och därmed hade jag ljudet på för att vakna i rättan tid när detta sms väl kom. Döm om min förvåning när det helt plötsligt var en sjuhelvetes aktivitet i denna mobiltelefon från kl 08.42 fram tills jag gav upp och klev ur sängen. Idag var tydligen de flesta i min bekantskapskrets morgonpigga och hade väldigt flinka fingrar på mobilerna. Jag har väl aldrig varit med om maken. Vi har nog slagit sms-rekord en söndagmorgon mina kära vänner....och du som ringde mig innan kl 09.00; Vad tänkte du med egentligen?
Note to you: Jag är inte lika morgonpigg.
Jag har så mycket blandade känslor i mig så det är inte klokt. Jag tillät mig själv att ta en nostalgitripp igår också. En lagom lång ridtur i solsken kan göra mycket. Jag kan stå och titta ut över Vingåkers vidder och känna mig så hemma som man bara kan göra på ett ställe där man har vuxit upp och spenderat den större delen av sitt liv på. Jag kan få en varm känsla av att inse att min mamma och pappa har låtit mig växa upp i samma rum och i samma hus som de fortfarande har kvar och bor i. Jag kan få minnen av min tonårstid som var den tiden då jag spenderade all fritid jag hade och den fritid jag inte hade i stallet varenda dag efter skolan. Den tiden då allt var så obekymrat och enkelt. När jag tillåter mig själv vid 25 års ålder att slappna av och tänka tillbaka och inser hur mycket jag saknar det. Inte Vingåker i sig kanske men allt jag gjorde och fick göra.
En lika varm känsla kan komma smygande och sprida sig i bröstkorgen när jag kommer hem till Sundbyberg och stänger dörren om mig. I mitt hem. Var kommer all "glädje" över att bo i Stockholm egentligen? Den har jag inte känt de senaste tre åren när jag som bäst har behövt den. Jag är lite confused över detta. Don't get me wrong here, planerna inför framtiden är fortfarande intakta men jag har kanske tänkt om lite gällande framtiden efter allt som komma skall. Jag har en liten misstanke om att detta kan bero på vissa människor som har fått vårsolen att värma lite mer än vanligt. Jag är så jävla glad för att ni finns och jag är så ljuvligt glad att jag har tagit mig ur min vinterdvala och öppnat ögonen och sinnet lite. Det behövdes.
Och förresten. Mindre än en månad kvar till arbetstiden blir 08.30 - 16.00. Lovely.
