mia83

Då har vi den här förhatliga söndagkvällen flåsandes i nacken än en gång. Det är sådär lagom avslaget och klockan går alldeles för fort och börja närma sig läggdags. Snart är det dags att sluta ögonen och vakna upp till en ny vecka fylld med tråkiga måsten och göromål. Det är även dags att göra hål på bubblan man har befunnit sig i sedan i fredagskväll. En rätt lugn och skön helg går mot sitt slut men som vanligt har den gått alldeles för fort...

Anledningen till denna "lätta" ångest kan vara simpel. Att det är just söndag och långt kvar till fredag. Tid är ett konstigt fenomen som inte fungerar så logiskt alla gånger. Speciellt inte på söndagar. Söndagar och tid är ingen bra ekvation. Tiden på söndagar går långsamt, så långsamt och idag har jag kommit på varför det är så här. Tiden på söndagar finns bara till för att dra ut på lidandet, på ångesten som alltid smyger sig på oavsett om man vill det eller inte. Och när kvällen väl kommer så undrar man varför det överhuvudtaget finns en dag som söndag.

Men jag vet i alla fall att i morgon när veckan har sparkats i gång igen så är den här känslan ett minne blott. För jag har ett leende som leker tafatt i mungiporna trots allt. Det krävs så lite nu för tiden för att skrattgroparna ska få jobba och för att den där varma känslan ska sprida sig i hela kroppen. Så vi ber söndagskvällen att fara åt helvete nu tycker jag...