mia83

En sak som alltid har stört mig de senaste fem veckorna är detta eviga släpandet på cykeln (alias Mr Nishiki) upp och ner för trapporna. Det är fruktansvärt jobbigt att bära cykel tre trappor ner varje morgon och tre trappor upp varje kväll liksom. En sak som slog mig alldeles nyssens var att nu, när klockan äfr övrigt är ganska sent slagen och jag är lite rund under fossingarna, var det helt plötsligt inte lika jobbigt att springa uppför dessa trappor som det har varit de senaste veckorna. Jag funderade på att trycka ner hissen men jag antog att det skulle ta lika lång tid att springa uppför trapporna som för hissen att komma ner. Yes people, I'm drunk.

Grymt kul kväll har det varit och jag har än en gång fått komplimanger över stjärnan på min triceps. Detta är något jag alltid blir löjligt stolt och glad över. Den känns SÅ jag. Den ÄR så jag. Jag älskar den. Om det är möjligt så kanske jag älskar den ännu mer i detta tillstånd jag befinner mig i just nu än annars. Nu ska jag sova och inte ha en gnutta ångest i morgon. Det är bara att bestämma sig för det så går det. Också detta är en makaber upptäckt jag har gjort under de senaste veckornas eskapader. Men nu sover vi. Vuxna säger att det är en dag i morgon också.