mia83

Ni vet när man tror sig känna någon så pass bra att det ibland räcker med att möta dennes blick för att man ska förstå vad den andre tänker och känner? Det är en konversation utan ord. En bekväm tystnad. Ett tyst samförstånd. Det är långt ifrån alla man uppnår detta eminenta tillstånd med. 

Här i Stockholm är det väldigt sällan man ens hejar på varandra på gatan. Det skulle i och för sig vara jävligt jobbigt att gå och säga hej hela tiden till alla man möter men ändå. Stockholmarna kan väl släppa till lite och ge ett litet leende eller en vänlig nickning tycker man. Men icke. Istället ser de mest sura ut och de gör allt för att slippa möta någon annans blick. Speciellt när man åker kommunalt. Man sätter sig mitt emot någon och denne vänder genast bort blicken. Har han eller hon inte en Metro att läsa så stirrar de ut genom fönstret eller låtsas vara väldigt intresserade av all trafikreklam inne i t-banevagnen. För det vore döden för den här personen om våra blickar möttes.

Men sen händer detta när man minst anar det. För sen jag började springa hem från jobbet så händer det allt som oftast att jag möts av ett leende eller en nickning. Detta är inte av personer som promenerar. Nej, detta är av personer som också springer hem från jobbet med ryggsäckar på ryggen. När vi råkar mötas ser vi varandra i ögonen, ler lite och nickar i tyst samförstånd. För vi förstår varandra och vet vad den andre tänker. "God, this is good!" Så tänker vi. De som går, de vänder bort blicken och ser mest sura ut. Jag har alltid undrat om de ogillar motionärer i största allmänhet eller om de rent av är avundsjuka. Men ingetdera är mitt fel så sluta sura för fan. Ett leende skadar väl inte?