mia83

Min hjärna är trashad. Helt blank. Jag känner mig så sjukt sliten så ni anar inte. Avtrubbad lever jag i min egna lilla bubbla en snöslaskig och mulen dag som denna. Omvärlden känns avlägsen. Jag har saker jag borde göra men som jag vet att jag inte kommer att orka ta tag i hur mycket jag än försöker.

Jag kan heller inte påstå att jag är speciellt ledsen över att kvällens aktiviteter ställdes in. Jag orkar helt enkelt inte. Jag drömmer mig bort, långt härifrån, jag tänker på en närliggande framtid och försöker få ett leende att leka på mina läppar, framkalla tankar som gör mig varm inombords...ja, jag gör allt. Men jag orkar inte. Den här tröttheten har mig i sitt järngrepp både mentalt och fysiskt. Jag vet att sömn kommer få den att försvinna och jag vet att tisdag gör allt lite, lite bättre. Så vi kanske ska längta till imorgon helt enkelt. Men jag erkänner. Det börjar kännas lite jobbigt att alltid länga till morgondagen.

Det lättade något i bröstet när jag fick reda på att jobbet kommer att stå för mina utgifter hos kiropraktorn. Jag hatar att jag tänker på pengar när jag egentligen råd både så att det räcker och blir över. Kanske är det tanken på att man egentligen inte vet om det hjälper, det där som pengarna går till. Vad vet jag? Men nu löste sig ju det. Ibland är jobbet bra att ha. Och ibland är det gott med champagne. Men det var inte det idag. Så nu ska jag dra mig hemåt och dö i soffan. Kanske blir det pannkakor också. Inte hemgjorda dock. Jag är inte så händig.

"Och just i ögonblicket när jag vaknar,
hänger skuggan av hoppet kvar i mina rum..."