Tänkar-veckan som snart är slut
Jag har haft en sån där "tänkar-vecka" igen. Jag kan få det ibland om ni nu inte har märkt det vid det här laget. Jag tog en promenad hem från jobbet i torsdags. I vanliga fall när jag går hem så brukar de sista 20-25 minutrarna kännas ganska långdragna. Det är skönt pch rofyllt i början av promenaden och i slutet vill man mest bara hem. Men i torsdags var det annorlunda. Jag hade någon slags ro i hela kroppen. Sinnestämningen var sådär skön att den inte riktigt går att klä i ord. Det kändes plötsligt som att jag inte hade bråttom någonstans. Det fick ta den tid det tog helt enkelt. Jag pep in på Hemköp uppe vid Odenplan och handlade lite att tugga på och fortsatte ner mot St Eriksplan och ner mot Solnabron. I rondellen vid Gävlegatans början tittade jag för första gången upp snett till vänster. Här har jag tagit samma väg hem till fots, antingen springandes eller gåendes, i fyra veckor och jag har inte sett det jag såg i torsdags. Den vietnamesiska restaurangen. Där var den i all sin prakt. Jag kunde inte minnas att jag har sett en vietnamesisk restaurang i Stockholm förut. Kinesiska, thailändska och asiatiska men inte en vietnamesisk. Jag kan absolut tänka mig att gå dit någon kväll så om någon vill göra mig sällskap kan ni ju hojta till.
Men tillbaka till allvaret. Hur kan man under en längre period göra samma saker, gå samma väg, träffa samma människor och sen en dag helt plötsligt "se" något man inte har sett eller tänkt på förut? Min första tanke var att detta beror just på vilken sinnesstämning man befinner sig i från gång till gång. Att känna sig rofylld och tillfreds kan göra så mycket. Helt plötsligt öppnar man ögonen och ser saker man inte har sett förut. Upplevelsen känns total. Det känns som att man ser samma sak fast i ett helt annat ljus, i en annan värld.
Och sen hörrni, det här med att leva här och nu. Att man inte ska oroa sig för morgondagen eller tänka för mycket på det förflutna. Går det ens? Finns det något "nu"? Är inte nuet ett resultat av det vi har upplevt i vårt förflutna eller en del av det framtiden ska bjuda på? Jag börjar tvivla på nuet. Jag njuter av andra saker.
Och just nu njuter jag INTE av min stela och onda högra höft som förmodligen måste få sig en genomgång av kiropraktorn den här veckan. Nu börjar ålderskrämporna. Jag visste att det skulle gå utför så fort jag fyllde 25. Fy fan.
Men tillbaka till allvaret. Hur kan man under en längre period göra samma saker, gå samma väg, träffa samma människor och sen en dag helt plötsligt "se" något man inte har sett eller tänkt på förut? Min första tanke var att detta beror just på vilken sinnesstämning man befinner sig i från gång till gång. Att känna sig rofylld och tillfreds kan göra så mycket. Helt plötsligt öppnar man ögonen och ser saker man inte har sett förut. Upplevelsen känns total. Det känns som att man ser samma sak fast i ett helt annat ljus, i en annan värld.
Och sen hörrni, det här med att leva här och nu. Att man inte ska oroa sig för morgondagen eller tänka för mycket på det förflutna. Går det ens? Finns det något "nu"? Är inte nuet ett resultat av det vi har upplevt i vårt förflutna eller en del av det framtiden ska bjuda på? Jag börjar tvivla på nuet. Jag njuter av andra saker.
Och just nu njuter jag INTE av min stela och onda högra höft som förmodligen måste få sig en genomgång av kiropraktorn den här veckan. Nu börjar ålderskrämporna. Jag visste att det skulle gå utför så fort jag fyllde 25. Fy fan.
