mia83

Hörrni, jag är inte riktigt färdigtänkt på det här med relationer. Blir ni trötta på mig om vi kör det här en vända till? Skitsamma, here we go. Jag tänker på hur jag skulle beskriva mig själv. Jag har en bild av mig själv. Det har vi väl alla egentligen antar jag. När vi sen ska förklara den här självbilden för någon annan är det inte alltid vi får medhåll. Men oftast är det som att man minimerar sig själv när man gör detta. Personen ifråga som får höra detta kommer oftast med motargument och kan i den bästa av världar argumentera tillbaka och med ödmjukhet påpeka en sak om dig som när du tänker efter faktiskt kan stämma. Det här kan resultera i en liten "aha-upplevelse". En lärdom helt enkelt.

Men sen tänker jag i nästa andetag att detta beror på vem det är som säger det. Jag märker redan nu att det här inlägget kan komma att bli jävligt förvirrande för en del. Jag ber om ursäkt men jag känner ändå att jag måste fortsätta. Vad jag försöker säga är att vi är ganska duktiga på att dölja vissa egenskaper för en del människor. Sen finns det dom som vi öppnar oss för och känner utan och innan som påpekar något ibland som gör att man börjar tänka i andra banor om oss själva. Enligt mig är detta oftast positivt OM det handlar om människor vi står väldigt nära. Handlar det om människor som vi inte känner särskilt bra kan man ta det personligt och tycka att den andra personen dömer dig eller är ute och cyklar helt. Det här är en svår balansgång. Ibland kan man nästan tycka att det finns andra som känner en bättre än man gör själv. Detta är en blandning av en skön och skrämmande känsla. Skönt för att det kan betyda trygghet från personen som du anser känna dig så väl att man kan ventilera precis allt med men samtidigt skrämmande när man tänker på hur lite man känner sig själv i vissa situationer. Det är som Björn Afzelius sjunger: " Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv, när ångesten och ensamheten kommer".

Vissa saker känns självklara av helt naturliga skäl. Det finns ingen förklaring till varför, det bara är så. Och det är de känslorna jag försöker bevara och njuta av. Det är då jag inte tänker, analyserar eller känner efter så mycket. Jag låter det helt enkelt vara.

Människor du har en relation till i någon form (där relationen är bra) får dig att växa som människa, både enskilt och tillsammans med den här personen. Man lär sig hela tiden något av varandra, är på samma nivå och bara tanken på att det en dag skulle ta slut, att en av oss inte kommer att finnas där längre, får en att bli alldeles kall inombords. Man vågar saker tillsammans med sådana här människor. Saker som du aldrig trodde att du skulle våga men på något sätt alltid har velat göra. Adrenalinet pumpar i hela kroppen och ger kickar du aldrig någonsin tidigare har haft. Det handlar på något sätt om en ömsesidig beundran där rätt person tar fram det där lilla extra i dig, det där som du inte trodde fanns eller det där som du har gömt djupt inom dig och aldrig vågat plocka fram. Inte förrän där och då, med rätt person. Den här känslan överträffar allt. Det är då man inser hur lyckligt lottad man är och hur mycket man har vunnit i livet. Det här är när precis alla känslor plötsligt känns så självklara.

Det här handlar om kärlek mina vänner. Kärleken till alla du har någon slags relation till. "Påtvingade" relationer som de du har med mamma, pappa, bror eller syster. Sen har vi de relationerna vi väljer själva. Vänner och eventuella pojk- och flickvänner.  

Men vad vet jag egentligen? Kanske inget alls.