mia83

När jag kommer hem till Sundbyberg, kliver upp ur t-banan, så infinner det sig ett slags lugn i mig. "Jag är hemma", tänker jag. Och det känns verkligen så också. Sundbyberg är mitt hem. Här finns mina fina lägenhet. Att stänga dörren om sig är en underbar känsla. Den här känslan finns alltid här men ibland kan den vara extra stark. Som idag. Då var den det. Och jag njuter av den när det känns så här. Jag vet att jag inte kommer att stanna här för evigt, det är bara en tillfällig vistelse men under tiden jag är här så känns det verkligen som hemma. Jag har snart bott i Stockholm i tre år och gudarna ska veta att jag har avverkat en del ställen här. Vi började med en andrahandslya på Gullmarsplan våren/sommaren 2006, till hösten var det vidare till nästan andrahandslya i Akalla (!!), strax innan jul 2006 fick jag det efterlängtade förstahandskontraktet (det som alla jagar) i Högdalen. En tvåa på 54 härliga kvm. Högdalen är inte det mest eftertraktade området i den här stan men jag trivdes. Jag kan fortfarande sakna det. Det var första gången jag överhuvudtaget kände mig trygg sen jag flyttade hit. Ett år och två månader senare, mars 2008, gick flyttlasset till postadress Enskede. Också här en tvåa på 54 kvm och med en ljuvlig utsikt rakt på Globen. Det här stället kändes aldrig riktigt som hemma men lägenheten var ljuvlig. Kanske handlade det mycket om att känslan av att det var som att sitta i väntrum aldrig riktigt försvann. Efter om och men blev det till slut den här ettan i härliga Sumpan i december 2008. Den här lägenheten ÄLSKAR jag. Och den är min. Bara min. Just nu finns det inte mycket som slår den känslan och även om sommarens planer är långt framskridna ska det mycket till för att jag ska göra mig av med den här pärlan. Tryggheten den ger av att det alltid kommer att finnas något att komma tillbaka till no matter what...

Det är bara det att jag vet att det är något som fattas. Fortfarande. Om det är en bra eller dålig sak vet jag inte än. Samtidigt kan jag bli nästan överväldigad av känslor och känna en outgrundlig lycka när jag tänker på allt jag har funnit här. Jag kan få tårar i ögonen när jag tänker på hur tomt livet hade varit utan vissa upplevelser och om jag inte hade fått träffa och lära känna vissa människor som är bland det viktigaste som finns precis här och nu.

Mitt i söndagsångesten infinner sig denna sentimentalitet och denna nostalgi. Men jag kan fyllas av värme och vara tacksam för så jävla mycket ändå. Detta fenomen glädjer mig enormt mycket. Och det är dessa tankar som flyger genom huvudet denna söndagseftermiddag i en lägenhet, i en soffa någonstans i Sundbyberg.