mia83

Man har rätt till uppehåll från bloggandet vid vissa tillfällen. Ibland kan jag nästan tycka att det är skönt att slippa tänka på vad nästa inlägg ska handla om. Missförstå mig rätt nu. Jag älskar det faktum att jag tänker en tanke och sedan med flera ord kan beskriva den på ett sätt som får mig att känna lugn och ro inombords. Terapi för själen som det så fint kan heta ibland. Vi har alla våra olika sätt för detta fenomen. Det är bara ibland det kan uppstå något som kan liknas vid prestationsångest men innan jag har tänkt den tanken klart så kommer jag ju på att jag gör detta för mig och ingen annan. Därför tar jag mig rätten till ett litet uppehåll då och då. Jag har inte riktigt fått den sömn som hade varit välbehövlig natten till idag så tankarna flyter ihop och är lite suddiga just nu. Vi ska se om vi kan reda ut det här ändå.

Ändå ligger jag här igen, i min sköna soffa som är belägen i Sundbyberg och tänker de där tankarna som jag har fått för mig att bara jag kan göra. Detta efter en helg i sällskap med en av de få människorna i den här konstiga världen vi lever i som faktiskt vet allt om mig som jag vill att någon annan ska veta. Låter det flummigt? You ain't seen nothing yet people. Allt handlar om rätt umgänge om du frågar mig. Jag anser mig vara rätt kräsen själv. Men det står jag för så när de rätta människorna dyker upp blir det så djävulskt mycket vackrare, bättre och trevligare i min värld. Den som anser att man måste ha kompisar i sin direkta närhet geografiskt för att klara vardagen kan gå och dra nåt gammalt över sig. Det fungerar på andra sätt också. 

Did you ever know that you're my hero,
and everything I would like to be?

Men jag har en allvarlig fråga att ställa till er denna afton. Varför invaderar denna fruktansvärda söndagsångest min själ och tar bort all min sans, mitt vett och alla bra känslor som säkert finns någonstans bakom de här gråa tunga molnen? Detta för att man först ser fram emot en sak, sen upplever man den och sen är det "hej då" och över. Poff. När det gäller vissa människor känner man en lättnad när man får säga de där två orden till. Hej och då. Sen finns det vissa man helst slipper säga det till. Fy fan. Jag har nästan lyckats döva den här känslan med äppeljuice. Men bara nästan. Kanske hjälper det med en varm dusch också. Jag ska pröva detta inom kort.
Sååå, vad tror ni?
Och kom inte med något snusförnuftigt nu. Ni vet att jag inte gillar det som är logiskt. Logik suger vid vissa tillfällen. Jag vill tro på det ologiska. På att vissa känslor är som de är bara för att. Kan världen få existera bara för att, bara nu ikväll? Vi är inte här på jorden av en anledning. Vi är här bara för att. Bara för att det är söndag och bara för att det är kväll.