Hur interaktion och kommunikation i en relation påverkar synen på oss själva
Den här dagen blev helt plötsligt väldigt givande. Allt på grund av en bok som jag har varit "tvungen" att läsa. Rätt som det var så dök det upp något väldigt intressant. Anledningen till detta var en rätt vag diskussion från helgen som var som råkade behandla frågan: "Vem känner mig bäst?" Är det jag själv som gör det eller är det den personen som står mig närmast här och nu som gör det? Vi är kanske inte så måna om hur andra uppfattar oss när det gäller ytliga kontakter eller människor som vi faktiskt inte ens känner eller vill känna. Men om någon står och oss väldigt nära och påpekar något om oss, kanske vi tar det här till oss på ett ennat sätt och utvecklar tanken kring detta påstående. Kan vi rent av överta och acceptera något som sägs och uppfattas av denne så att vi börja tänka tankar som att: "Vad bra den här personen känner mig. Jag visste inte ens själv att jag var sån här eller att jag gjorde sådär".
Enligt en massa forskare, psykologer och filosofer så är det ens närmaste, alltså familjen (främst mamma och pappa men även syskon) som gör en till den man är. Det är nämligen familjen som präglar våra första, viktiga år i livet och försätter oss i situationer där vi lär oss vilka vi är och kanske det viktigaste av allt; det som förväntas av oss. Det här skulle betyda att den största delen av vår identitet väljer vi inte själva eftersom vi inte kan bestämma vem som ska bli vår mamma, pappa eller vilka syskon vi ska ha. Och familjen ska vi älska villkorslöst. De ska vara grundstenarna för vår trygghet i livet. Men är det verkligen så genom hela livet? Vi går från trygghet till trygghet. Familjen under den första tiden, vännerna senare (om man har tur att träffa någon som kan ge en allt det där), efter det kommer eventuella pojk/flickvänner, äkta män och fruar som man slutligen kanske bildar en egen familj med.
Samtidigt som vi försöker bli "ett" med oss själva genom praktiskt taget hela livet så strävar vi också efter att bli ett vi med en annan individ. Det sistnämnda av den simpla anledningen till att vi inte vill känna oss ensamma i den här stora, skrämmande världen. Och samtidigt som vi gärna vill kunna säga att vi styr över oss själva och kontrollerar allt vi gör så är det en omöjlighet att styra över våra känslor.
Jaja, jag ska sluta tråka både mig själv och er. Dags att fortsätta läsa...
Enligt en massa forskare, psykologer och filosofer så är det ens närmaste, alltså familjen (främst mamma och pappa men även syskon) som gör en till den man är. Det är nämligen familjen som präglar våra första, viktiga år i livet och försätter oss i situationer där vi lär oss vilka vi är och kanske det viktigaste av allt; det som förväntas av oss. Det här skulle betyda att den största delen av vår identitet väljer vi inte själva eftersom vi inte kan bestämma vem som ska bli vår mamma, pappa eller vilka syskon vi ska ha. Och familjen ska vi älska villkorslöst. De ska vara grundstenarna för vår trygghet i livet. Men är det verkligen så genom hela livet? Vi går från trygghet till trygghet. Familjen under den första tiden, vännerna senare (om man har tur att träffa någon som kan ge en allt det där), efter det kommer eventuella pojk/flickvänner, äkta män och fruar som man slutligen kanske bildar en egen familj med.
Samtidigt som vi försöker bli "ett" med oss själva genom praktiskt taget hela livet så strävar vi också efter att bli ett vi med en annan individ. Det sistnämnda av den simpla anledningen till att vi inte vill känna oss ensamma i den här stora, skrämmande världen. Och samtidigt som vi gärna vill kunna säga att vi styr över oss själva och kontrollerar allt vi gör så är det en omöjlighet att styra över våra känslor.
Jaja, jag ska sluta tråka både mig själv och er. Dags att fortsätta läsa...
