mia83

Ibland kan jag komma mig själv med att sakna. Jag tänker då framförallt på min mormor. Hon var världens bästa mormor. Det här är inget som kan ifrågasättas. Jag vet egentligen inte varför jag kom att tänka på henne precis just idag. Det var bara något som den där härliga radioprogramledaren från P4 sa idag när han hade lektion för oss på förmiddagen. Jag har nog aldrig skrattat så himla mycket på en föreläsning som jag gjorde idag. Befriande.

Men tillbaka till mormor då. Jag undrar hur det hade varit om mormor hade levt nu. Jag kommer ihåg en gång när jag skulle sova hos henne när jag var yngre och fick världens äckligaste kräksjuka. Jag har alltid haft kräkfobi ska tilläggas. Men mormor hjälpte mig igenom den där hemska natten. Jag kan inte ha varit mer är 12-13 år vid den tidpunkten.

Ett annat minne som kommer till mig gällande mormor är att hon verkligen skulle ha gjort allt för mig. Jag minns den där kvällen då jag satt på hennes sängkant och hon frågade mig om jag trodde att hon skulle dö. Det var en försommarkväll 2003 i juni om jag inte missminner mig. Blodcancer var boven och hon blev inte ens 70 år. Den 4 augusti samma år var allt över och förbi. I alla fall, den här kvällen då jag satt på hennes sängkant med hennes hand i min, minns jag alldeles särskilt för det var då hon erbjöd sig att köpa Amazingrace till mig. Jag tackade envist nej till mormors erbjudande och köpte hästen för mina egna pengar. Men jag kommer aldrig glömma den där stunden med mormor. Det var nämligen då jag insåg hur mycket hon älskade mig.

Jag har nog aldrig varit så privat i mitt bloggande som i och med det här. Men jag kände att det kanske var dags för det. Jag vet inte. Förmodligen kanske det blir simpelt att läsa i era kritiskt, granskande ögon men för mig innebär det här mer än ni någonsin kan förstå.