Låt oss sjunka under ytan ett slag
Det är något med december som jag inte riktigt kan sätta fingret på. När det nu även är söndag tänkte jag göra mitt bästa för att reda ut detta ”något”. Det är någon slags brytpunkt och jag börjar reflektera över året som gått. Vad som borde ha varit, vad som inte blev och hur det ska bli i fortsättningen. I den här känslan kan man antingen se och hitta möjligheter eller så blir man sådär mysigt deprimerad med påföljande ångest som gör att tankarnas kreativitet flödar.
Den skiljer sig från den vanliga och regelrätta söndagskänslan. Den finns nämligen här ständigt och jag är rätt säker på att den smög sig fram runt första advent. Jag börjar nämligen fundera på allt jag önskar mig och vad livet möjligtvis kan ge mig. Det är en strävan efter att få känna sig hel och att ha en självklar plats i sin egen tillvaro. Det är som ett pussel där alla bitar ständigt ändrar form och färg tillsammans med det som ska utgöra resultatet. Motivet är sällan detsamma som det var igår.
Jag vet hur jag fungerar. Jag börjar alltid fundera över det här när det är dags att fylla år. Sen är jag expert på att tro saker och ting som sällan är i enighet med mina egna tankar och funderingar. Det är så enkelt att det blir så.
Men jag har för första gången i livet kunnat definiera begreppet lycka. Det börjar som en varm känsla som sprider sig från magen och ut i resten av kroppen. Medan denna värmeprocess pågår det liksom inte att hindra det där leendet som envist vill leka i mungiporna. Att det kunde vara så enkelt kunde jag liksom aldrig tro. Tänk vad en flytt till Piteå och en plats på journalisthögskolan kan göra. Jag vet att jag gav upp en del av mitt liv där det fanns en stark trygghet för detta. De få ögonblicken som kommer när jag undrar om jag har gjort rätt blir färre och färre.
Det börjar nämligen sakta men säkert att återvända. Det där som gör att man kan slappna av på riktigt och njuta av livet igen. Precis så som det ska vara. Inget knussel, som Emil i Lönneberga skulle ha sagt. Dock kan jag inte låta bli att undra om livet någonsin kommer bli som man vill och tror att det ska bli. Jag vet att det är det som är tjusningen med livet. Den icke existerande vetskapen om hur precis allt ska bli. Samtidigt kan jag inte låta bli att då och då tänka på hur skönt det vore att få veta lite om framtiden ändå. Men enbart för planeringens skull dårå.
Den skiljer sig från den vanliga och regelrätta söndagskänslan. Den finns nämligen här ständigt och jag är rätt säker på att den smög sig fram runt första advent. Jag börjar nämligen fundera på allt jag önskar mig och vad livet möjligtvis kan ge mig. Det är en strävan efter att få känna sig hel och att ha en självklar plats i sin egen tillvaro. Det är som ett pussel där alla bitar ständigt ändrar form och färg tillsammans med det som ska utgöra resultatet. Motivet är sällan detsamma som det var igår.
Jag vet hur jag fungerar. Jag börjar alltid fundera över det här när det är dags att fylla år. Sen är jag expert på att tro saker och ting som sällan är i enighet med mina egna tankar och funderingar. Det är så enkelt att det blir så.
Men jag har för första gången i livet kunnat definiera begreppet lycka. Det börjar som en varm känsla som sprider sig från magen och ut i resten av kroppen. Medan denna värmeprocess pågår det liksom inte att hindra det där leendet som envist vill leka i mungiporna. Att det kunde vara så enkelt kunde jag liksom aldrig tro. Tänk vad en flytt till Piteå och en plats på journalisthögskolan kan göra. Jag vet att jag gav upp en del av mitt liv där det fanns en stark trygghet för detta. De få ögonblicken som kommer när jag undrar om jag har gjort rätt blir färre och färre.
Det börjar nämligen sakta men säkert att återvända. Det där som gör att man kan slappna av på riktigt och njuta av livet igen. Precis så som det ska vara. Inget knussel, som Emil i Lönneberga skulle ha sagt. Dock kan jag inte låta bli att undra om livet någonsin kommer bli som man vill och tror att det ska bli. Jag vet att det är det som är tjusningen med livet. Den icke existerande vetskapen om hur precis allt ska bli. Samtidigt kan jag inte låta bli att då och då tänka på hur skönt det vore att få veta lite om framtiden ändå. Men enbart för planeringens skull dårå.
