Konst. Det estetiska. Det ologiska.
Kärlek. Känslor. Lycka. Allt det där som alla drömmer om. Allt som inte är logiskt ni vet. Det där som inte går att förklara oavsett hur mycket man en försöker. Man kan försöka och försöka men allt kommer ändå att förbli vad det är. En illusion. Det vill sig även så att jag börjar fundera på om allt dåligt i livet också är en illusion på något sjukt sätt. Sorg är ju nämligen också en känsla. Fast det är ju givetvis lättare att förklara. ”Jag är ledsen för att…” and so on . Men när man blir sådär äcklig kär och känner en massa känslor som gör att man nästan ska spricka och vill skrika ut det till hela världen…hur förklarar man det?
Svaret på detta kan te sig relativt enkelt när man väl tar mod till sig och försöker se objektivt på detta. Det finns nämligen ingen logik i sådana här känslor. Det finns ingen logik alls i det som kallas personkemi. Det som händer när två människor känner ”allt det där” för varandra. Man kan nämligen inte bestämma över sådant här själv. Hur mycket man än vill kunna kontrollera det så går det inte. Händer det så händer det. Det finns så många klyschor vi använder oss av när det gäller kärlek.
Det finns så mycket mer i livet jag skulle vilja bestämma när det gäller mig själv också. Jag skulle vilja bestämma att jag inte känner mig ensam när jag inte vill känna så och jag vill bestämma varje morgon när jag vaknar att allt, precis allt, ska vara bra.
På något sätt känns det som att jag upprepar mig. Jag vet inte riktigt nu. Men varför är vi så rädda hela tiden? När något är bra är vi rädda för att det ska komma något elakt och ta det som är bra ifrån oss. När vi är ledsna är vi rädda för att den där hemska känslan aldrig ska försvinna och när den väl har försvunnit är vi fortfarande rädda. Den ständiga rädslan över att känna alla dåliga känslor.
Jag hade så gärna velat ha mig ett snack med Aristoteles eller Sokrates. Greklands största filosofer. Kanske världens största. Jag är ganska övertygad om att det aldrig kommer att födas sådana människor någonsin mer. Är det också dem vi ska förlita oss på resten av våra liv? Deras uttalanden och ordspråk lever kvar och jag vill så hemskt gärna tro på allt det där kloka och smarta de här gubbarna har lämnat efter sig. För vi blir allt dummare i den här världen, det här samhället vi lever i. Vi gör det nämligen alldeles för svårt för oss själva hela tiden. Varför ta den enkla vägen när man kan ta den snåriga, smala och ojämna stigen?
Svaret på detta kan te sig relativt enkelt när man väl tar mod till sig och försöker se objektivt på detta. Det finns nämligen ingen logik i sådana här känslor. Det finns ingen logik alls i det som kallas personkemi. Det som händer när två människor känner ”allt det där” för varandra. Man kan nämligen inte bestämma över sådant här själv. Hur mycket man än vill kunna kontrollera det så går det inte. Händer det så händer det. Det finns så många klyschor vi använder oss av när det gäller kärlek.
Det finns så mycket mer i livet jag skulle vilja bestämma när det gäller mig själv också. Jag skulle vilja bestämma att jag inte känner mig ensam när jag inte vill känna så och jag vill bestämma varje morgon när jag vaknar att allt, precis allt, ska vara bra.
På något sätt känns det som att jag upprepar mig. Jag vet inte riktigt nu. Men varför är vi så rädda hela tiden? När något är bra är vi rädda för att det ska komma något elakt och ta det som är bra ifrån oss. När vi är ledsna är vi rädda för att den där hemska känslan aldrig ska försvinna och när den väl har försvunnit är vi fortfarande rädda. Den ständiga rädslan över att känna alla dåliga känslor.
Jag hade så gärna velat ha mig ett snack med Aristoteles eller Sokrates. Greklands största filosofer. Kanske världens största. Jag är ganska övertygad om att det aldrig kommer att födas sådana människor någonsin mer. Är det också dem vi ska förlita oss på resten av våra liv? Deras uttalanden och ordspråk lever kvar och jag vill så hemskt gärna tro på allt det där kloka och smarta de här gubbarna har lämnat efter sig. För vi blir allt dummare i den här världen, det här samhället vi lever i. Vi gör det nämligen alldeles för svårt för oss själva hela tiden. Varför ta den enkla vägen när man kan ta den snåriga, smala och ojämna stigen?
