The way you make me feel alive...
Jag pratar om snön. Helt fantastiskt vad den får mig att känna mig levande. Jag ska måla upp en bild för er söderlänningar. Alla ni som sitter i Stockholm och längtar efter allt ni inte kan få. Som fem till tio minusgrader, en klarblå himmel och en strålande sol som kastar sina långa armar ut över ett gnistrande snötäcke. Här vill man vara ute mest hela tiden. Det knarrar under skorna när man promenerar fram längs med Piteås gator och plötsligt inser man att leendet inte går att hålla tillbaka. Det är bara så det är.
Jag har funderat rätt mycket på det här med skrivandet de senaste dagarna. Det har blivit så mycket funderande att jag liksom har glömt bort skrivandet. Jag har försökt fundera ut vad den här bloggen ska handla om. Den har sin historia som ni säkert redan vet. Jag vill inte förlora allvaret i den. Allvaret i livet. Men jag vill göra något av den här tiden som är här och nu. Det låter så fånigt att ens skriva det här men jag lever liksom i en dröm just nu. Det jag gör just nu är det jag är. Jag pallar inte att hålla på och gissa mig fram i livet längre. Det som blir, det blir, det som är, det är, det som händer, det händer och hur mitt liv kommer se ut efter det här blir resultatet av nuet.
Vi börjar därför om på en ny kula nu. Så här ser det ut. Jag går i en härlig journalistklass med en massa coola människor. Vi har ruggigt kul tillsammans. Det har varit föreläsningar, grupparbeten, fest, mysiga hemmakvällar, roliga aktiviteter och svettiga träningstimmar på gymmet. Det här har varit grunden för hela grejen med att jag trivs så fruktansvärt bra här i Norrbotten. Det är egentligen en ganska enkel ekvation när allt kommer omkring. Nothing more, nothing less.
Förra veckan bjöd på en rejäl halsfluss och en viktminskning på 3 kg efter uteblivet ätande. Just nu går jag på en pencillinkur med piller stora som hus. Dock har de här tabletterna varit mina räddande änglar för så sjuk som jag var förra veckan har jag aldrig varit. Note to self: Klaga ALDRIG mer på ”vanligt” ont i halsen. Man vet att det är blodigt allvar när man gråter vid försök till att äta glass eller dricka te. Usch och fy och ve och fasa.
Nu till roligare saker. Jag räknade nyss ut att det inte alls är långt kvar till lite julledigt. Not bad. Det är som det sägs, tiden går alldeles för fort när man har roligt. Men innan dess är det radioinslag som ska göras, program som ska spelas in, blogginlägg som ska pucliceras, (i skolsyfte då) radioprogram som ska analyseras, rapporter som ska in och böcker som ska läsas. Sen det som icke skall förglömmas: Några timmar på Max ska avverkas. Sen tar vi jullov och kan blicka fram emot 26-årsdag. HU-JE-DA-MIG vad gammal jag börjar bli när jag tänker efter.
Jag har funderat rätt mycket på det här med skrivandet de senaste dagarna. Det har blivit så mycket funderande att jag liksom har glömt bort skrivandet. Jag har försökt fundera ut vad den här bloggen ska handla om. Den har sin historia som ni säkert redan vet. Jag vill inte förlora allvaret i den. Allvaret i livet. Men jag vill göra något av den här tiden som är här och nu. Det låter så fånigt att ens skriva det här men jag lever liksom i en dröm just nu. Det jag gör just nu är det jag är. Jag pallar inte att hålla på och gissa mig fram i livet längre. Det som blir, det blir, det som är, det är, det som händer, det händer och hur mitt liv kommer se ut efter det här blir resultatet av nuet.
Vi börjar därför om på en ny kula nu. Så här ser det ut. Jag går i en härlig journalistklass med en massa coola människor. Vi har ruggigt kul tillsammans. Det har varit föreläsningar, grupparbeten, fest, mysiga hemmakvällar, roliga aktiviteter och svettiga träningstimmar på gymmet. Det här har varit grunden för hela grejen med att jag trivs så fruktansvärt bra här i Norrbotten. Det är egentligen en ganska enkel ekvation när allt kommer omkring. Nothing more, nothing less.
Förra veckan bjöd på en rejäl halsfluss och en viktminskning på 3 kg efter uteblivet ätande. Just nu går jag på en pencillinkur med piller stora som hus. Dock har de här tabletterna varit mina räddande änglar för så sjuk som jag var förra veckan har jag aldrig varit. Note to self: Klaga ALDRIG mer på ”vanligt” ont i halsen. Man vet att det är blodigt allvar när man gråter vid försök till att äta glass eller dricka te. Usch och fy och ve och fasa.
Nu till roligare saker. Jag räknade nyss ut att det inte alls är långt kvar till lite julledigt. Not bad. Det är som det sägs, tiden går alldeles för fort när man har roligt. Men innan dess är det radioinslag som ska göras, program som ska spelas in, blogginlägg som ska pucliceras, (i skolsyfte då) radioprogram som ska analyseras, rapporter som ska in och böcker som ska läsas. Sen det som icke skall förglömmas: Några timmar på Max ska avverkas. Sen tar vi jullov och kan blicka fram emot 26-årsdag. HU-JE-DA-MIG vad gammal jag börjar bli när jag tänker efter.
