mia83

Åh, jag har värsta ögonblicket med mig själv just nu. En riktig ”jag mår så jävla bra så det är inte klokt” – feeling. Alltid när den här känslan infinner sig så är det play-knappen på Kent som gäller. Helt enkelt lovely. Jag skulle så gärna vilja kunna förklara hur det känns men jag är lite orolig över att hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig någonsin kommer att kunna få er att förstå hur bra det kan kännas ibland.

Det är ingen nostalgitripp jag tar tillsammans med Jocke Berg denna afton. Nu snackar vi nytt. Röd går från början till slut och jag ligger i ett bekvämt ryggläge i soffan tillsammans med den här känslan. Dessutom vill jag för allt i världen inte håna eller förlöjliga någon men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka synd om er som aldrig någonsin har förstått storheten med Kent. För det är precis här och nu man kan känna sig så hemma som det bara går att göra. Men med detta menas inte hemma som i hemma. Nej, med detta menas att man skulle känna sig lika hemma var man än skulle ha befunnit sig. Och det mina vänner är något som så enkelt kan beskrivas som trygghet. Det bara är så. Och allt som bara ”är” finner jag ytterst tillfredsställande för tillfället.