mia83

Eftersom jag är ett stort fan av alla bloggar där det skrivs om totalt oväsentliga saker ska jag nu ge er något att bita i.

Idag fick jag hämta ut den röda telefonen på Phone House. Det känns som att vi har blivit riktiga polare, de som jobbar där alltså och jag. Idag var det killen som hjälpte mig att beställa den röda telefonen för några veckor sen. Jag tror att han heter Jens. Hmm. Anyway, back to business. Jag ska nu dra hela den här historien för er.

I april i år bestämde jag mig för att fixa en ny mobil. Den gamla W800i:n hade blivit lite trött och jag tänkte att om det skulle bli plugg till hösten (vilket ni alla vet att det blev) var det bättre att fixa en ny innan så att jag skulle slippa ha den utgiften under tiden med CSN. Sagt och gjort. Jag travar in på Phone House i korsningen Sveavägen/Kungsgatan i Stockholm en kväll efter jobbet och går ut med en sprillans ny W715. Glad i hågen över detta inköp tar jag med mig den nya dyrgripen hem och pluggar i alla sladdar och kort man behöver för användning. Den låg bra i handen ska ni veta och den var snygg. Riktigt snygg. Allt är bra. Tills dagen efter. Det sprakar hejvilt i luren vid försök till samtal och jag förärar samma Phone House-butik som vid inköpet med ett besök där jag förklarar läget. Luren tas ifrån mig och skickas till Sony Ericsson för ”reparation”. Tre veckor går och jag får tillbaka den med ett löfte om att allt är fixat. – Det var flashen, förklarade man. Jag går lättad hem med denna information. Vi hoppar raskt vidare till två dagar senare. BAM! Samma problem. Den här gången suckar jag ljudligt flera gånger vid återbesöket hos Phone House. Jag menar, va fan liksom? Ytterligare tre veckor på ”reparation”, jag får tillbaka den med ytterligare ett löfte om att nu ska minsann allt vara kirrat och klart. Samma kväll är samma problem tillbaka och den här gången visar jag mitt uppenbara missnöje hos Phone House på Sveavägen/Kungsgatan. Nu skäms dom lite. Med all rätt. Luren åker iväg IGEN och kommer den här gången inte tillbaka. Det här är alltså inom en tidsram på 3 månader. Vi är inne i juli nu. Jag får beskedet att min snygga W715 är reklamerad och jag får välja en ny mobiltelefon.

Vid det här laget har W995 kommit ut på marknaden så med några hundralappars mellanskillnad får jag en snygg, svart sådan och jag tänker att det kanske inte var så dumt att W715 dog en alldeles för tidig död. Den svarta är min nya kärlek bestämmer jag. Två veckor senare flyttar jag till Piteå och i samma veva slutar knappen för siffran tre att fungera. Den ger upp helt enkelt. Det är här det tar sin början. Phone House-killarnas i Piteå och min relation alltså. Den svarta W995:an åker på reparation i tre veckor och jag får tillbaka en telefon där tre-knappen fungerar. Allt är fri och fröjd i ca 1,5 månad. Till 17 oktober närmare bestämt. Dagen D och min inflyttningsfest. Någon stackars jävel spiller en drink där min väl fungerande och snygga svarta mobiltelefon har slagit sig till ro. Vid upptäckten blundar jag hårt, ber en kort bön till Han däruppe och torkar av mobilen. Till en början fungerar det här bra. I typ två veckor i alla fall. Sen får den spatt och börjar skicka ut SMS till höger och vänster i tid och otid. Jag får inte bara ett SMS utan sjutton likadana vid varje tillfälle. Jag har dock inte en tanke på att det kan vara drinkens fel och nu är jag faktiskt jävligt irriterad på hela den här karusellen. Jag går tillbaka till Piteåkillarna på Phone House och muttrar. De ber så hemskt mycket om ursäkt och förstår mig. Sen öppnar de mobilens lucka bak och är inte så förstående längre. Kladdigt värre är det och en fuktskadad svart W995. Bara att kasta i soporna direkt. Det är här jag tackar min lyckliga stjärna för att jag för en gångs skull behöll den där försäkringen. För femhundra spänn får jag en ny W995:a. Och till min stora lycka, en röd! Jag ville ju ha en röd från början redan den där varma julidagen i Stockholm men då fanns det minsann inte. Återigen börjar jag tänka att det kanske inte var så dumt det där med den spillda drinken.

Två veckor går och jag känner att vi trivs med varandra. Den röda mobilen och jag. Jag är nykär liksom. Som en kalv på grönbete. Som ett barn på julafton. Jag får en fantastisk känsla varje jag tittar på den eller tar i den. Det är bara det att en morgon går inte luckan att ”slajda” upp och när jag skakar lite försiktigt på den skramlar det oroväckande i den. Jag svär. Som jag svär! Nu tycker killarna på Phone House lite synd om mig. Det ser jag tydligt.  Ut genom bakluckan ramlar det denna gång en massa herrans skruvar. Och små är dom också! Killarna förklarar för mig att detta med största sannolikhet beror på att Sony Ericsson inte har monterat ihop den ordentligt vid produktionen.

Två veckor har nu passerat och idag, nu ikväll är den tillbaka. Den röda fina telefonen. Den känns som ny. Och jag är glad men lite misstänksam. Hur länge ska den hålla den här gången? Hmm. HMMM.