mia83

Ibland händer det att man känner att man skulle klara vad som helst. I det här ögonblicket känner man sig odödlig och inget skulle kunna göra att man tappar tron på sig själv. Jag blir alltid lika fundersam när den här känslan sköljer över mig. Var kommer den ifrån?

Jag försöker envist få min hjärna att lägga ett snabbt pussel för att få en helhetsbild över de gånger jag har lyckats få upp den här tanken och just den känslan. Gårdagen var en hel eufori av detta. Det sa bara ”pang” och så var den där. Tanken och känslan på att jag kunde klara vad som helst om jag bara gav mig fan på det. Jag började sakta men säkert komma till insikt och kunna sätta mig in i hur kalvar som släpps på grönbete för första gången känner sig och hur det är för ett barn att vakna upp på julafton. Allt det kände jag.

För första gången på mycket, mycket länge fick jag även en känsla av tacksamhet. En tacksamhet över allt och alla som berikar mitt liv just nu. Dessutom blir jag alltid lika överraskad när jag märker att det är de små sakerna i livet som gör allt till en helhet.

Det är i dessa lägen jag vågar drömma om något större. Det är då jag vågar tro på allt jag inte gör annars.

Min klocka har stannat

under dina ögonlock

fladdrar drömmarna förbi

inuti är du fjäderlätt och vit