mia83

Jag vet hur jag fungerar. I fall vill jag tro det. Jag tänker på en sak och inser att jag verkligen borde göra det jag tänker på utan dröjsmål. Det går några dagar. Sen går det några dagar till. Sen gör jag det och undrar varför jag väntade så länge med att göra det. Ja, galoppen kanske ni redan har fattat som man brukar säga. I flera veckor har jag sneglat längtansfullt på gitarren som har stått i min garderob och blängt på mig som att jag vore en idiot. I vilket fall som helst smekte jag upp fodralet nyss, plockade ur den gamla dyrgripen (en sanning med modifikation) och stämde den med hjälp av det bästa inköp jag någonsin har gjort. Stämapparaten. När alla lampor blinkar gröna som de ska vid varje strängberöring är det bara att tuta och köra.  

Jag gillar tanken på att det egentligen finns så mycket annat jag borde göra när jag sitter där med gitarren i knäet och klinkar. Samtidigt känner jag att jag är glad att jag är ensam i detta viktiga ögonblick. Den här gitarren och jag behöver lära känna varandra igen trots att vi har funnits i varandras närhet i så många år redan. Vi känner varandra fast ändå inte. Det har hänt så mycket sedan sist vi talades vid. Vi bär båda på mycket som inte fanns där förut. Sorg, glädje, besvikelse, ilska, förhoppningar, förvirring, rädsla, kärlek, lycka. Massor. Ibland känns det som att jag är på väg att spricka. Det är som en bubbla som är så skör att minsta beröring kan vända upp och ner på hela tillvaron. Ibland vågar man knappt andas in och ta det där andetaget som är så nödvändigt och som behövs för att överleva vardagens måsten och borden.

See if I can pass by that waiting hand

If I can pass by that wandering man

If I can leave to get on