mia83

Det är bara en sak som fascinerar mig ganska mycket i hela den här tankegången. Hur kan det komma sig att vissa människor gräver sig djupare in i hjärtat än andra? Ibland tar det bara sekunder innan man inser detta faktum, ibland kan det behöva gå en tid för att man ska inse hur viktig den här personen är.

Det sjuka med mig är att jag tror på ögonblicklig "kärlek". Nu snackar vi om både vänner och eventuella livspartners. Jag har väl en illusion om hur saker och ting skall gå till i livet när det är på riktigt antar jag.

Sen funderar jag på om man kan ha någon slags värdering på människorna i ens närhet. När jag funderar på det så inser jag ju att jag gör det. Jag värderar. Som fan rent ut sagt. Det här är egentligen inget personligt alls. Det bara är. Det finns ingenting någon skulle kunna göra för att vara bättre eller sämre. Personkemi är bara något som är där. I min värld kan man inte jobba på det. Dessutom anser jag att saker som bara finns där redan från början symboliserar det äkta i livet. Jag fördömer inte på några sätt relationer som utvecklas och gror på ett annat sätt. Jag har varit med om sådana också och de betyder precis lika mycket för mig. Det är bara väldigt intressant att fundera över hur man har lyckats lära känna alla människor man har i sitt liv och framförallt hur relationerna har utvecklats genom åren.

Precis just nu är jag inne i en ny, spännande period med nya människor som kan komma att bli allt ovanstående. Sådana här situationer i livet är oftast ganska skrämmande till en början men när man ger det sin lilla tid så inser man snabbt att relationer har en tendens till att ordna till sig utan någon direkt hjälp. Och då är vi tillbaka i det här resonemanget om att det som är på riktigt bara blir. Man kan liksom inte göra något åt det.

När man genomgår vissa saker i livet, tillfällen och perioder där man träffar nya människor som blir förbannat viktiga där och då kan man lätt förvilla sig i tanken om att det alltid kommer att vara "vi" eller "oss". Så är dock inte alltid fallet har jag märkt. Men det är helt okej. Det är liksom ingen fara att erkänna att människor utnyttjar varandra för stunden. I det här fallet är ordet utnyttja inget negativt. Man gör det här för att överleva det som komma skall. Men som så mycket annat, det här kan man inte veta i förväg.

Oavsett vilket så är jag så himla trygg här och nu med allt och alla. Jag är så jävla glad över vissa människor som har byggt bo och därefter låst dörren och kastat bort nyckeln till mitt hjärta. Jag vill inte gärna kalla mig för en blödig person men det kan lätt börja rycka i ögonlocken av glädjetårar. Speciellt i en sådan här tid då löven övergår i färg från grönt till gult till rött till brunt, när ilskna vindar hintar om att det snart är dags för vinter och mörkret sluter sin hand om ens vardag. Det är då jag inser att jag är ganska lycklig lottad. Trots allt. Och då känner jag mig trygg. Oavsett var dessa människor än kommer att befinna sig i framtiden så vet jag att dom inte kommer att försvinna ur mitt liv. Någonsin. Cause I won't let you.