Om ingenting speciellt fast ändå något
Okej. Extrem tidsbrist kan inträffa och det får den hör bloggen stå ut med. Tyvärr. Vad kallas fenomenet ledigt när man flänger fram och tillbaka som en blådåre för att hinna träffa allt och alla man inte har sett på över två månader? Jag vet i alla fall att jag lever ska jag be att få tala om.
Jag är lite smått konfunderad över en del saker men det är lugnt. Det är inget vi ska gräva ner oss i. Förra fredagen känns avlägsen och på söndag flyger jag från Arlanda till Kallax igen. You got to love Norrland! Jag saknar Piteå, för jag saknar min lägenhet och mest av allt i hela världen saknar jag min säng och mitt härliga, nya duntäcke.
Det som komma skall den närmsta tiden känns både spännande och skrämmande. Vinter i Piteå. Den står och bara väntar på att få slå till. Som ni alla förmodligen redan vet är den här tiden på året ingen favorit. Jag tror alltid att jag ska deppa ner mig totalt och tycka att allting suger. Som förra året då jag var tvåhundra procent säker på att allt skulle bli åt helvete. Men så blev det ju inte alls. Tji fick jag, som man brukar säga. Trots en positiv upplevelse av förvintern förra året ligger det en liten oro och gnager om att det ska bli dåligt nu. Det bara är så och då har jag fått höra att man bara ska gilla läget och låta det bero. Så det gör jag nu. Jag låter den här känslan bero. I stället försöker jag bli kompis med den.
Nu är det dock så här att på fler än ett sätt så ser jag fram emot den här vintern. Jag längtar efter en rejäl, jävla vinter med massa snö. Soliga, härliga vinterdagar med gnistrande snö. Det är den bilden jag har i mitt huvud när Piteå och vinter dyker upp i samma mening och tanke. Att det förmodligen kommer att bli äckligt mörkt och kallt struntar jag i. Jomenvisst.
NU: Fredagskväll i Vingåker. IMORGON: En lördag kvar i Vingåker. SÖNDAG: Hem, hem heeeeem!
