Distant dreamer
Jag kommer så väl ihåg vilka drömmar jag hade som "liten". Jag skulle bli veterinär. Hela högstadiet fick jag höra av både lärare och familj att jag absolut skulle söka mig vidare in på naturvetenskapliga programmet när det väl var dags för gymnasiet. Over all var mina högstadiebetyg jäkligt bra. Allt var nästintill fantastiskt förutom några små petitesser. Jag avskydde matte, fysik och kemi. Biologi, fine men resterande ämnen för att klara av en eventuell veterinärutbildning sög fett enligt mig. Trots detta var jag en av alla dom som satt i uppropet för naturvetenskapliga programmet när det var så dags. Det räckte med uppropet sen var saken kirrad. Jag ville inte alls vara där. Jag skulle inte vara där. Varenda liten cell, både i min kropp och i min hjärna skrek nej. Det kändes totalt fel. Jag gav det ett väldigt otappert försök under en veckas tid sen bytte jag. Samhällsvetenskapligt program blev min räddning och drömmarna om att bli veterinär las på hyllan. Jag har aldrig plockat fram dem igen. Jag saknar inte det där alls.
Någonstans på vägen genom gymnasiet började tankarna styra in på media. Vad visste jag inte exakt men vem brydde sig? Så länge det var nära hemma var jag nöjd och glad. Norrköping och Örebro erbjöd finfina alternativ. Studenten kom, livet vändes upp och ner och sen råkade jag visst hamna på McDonald's i Katrineholm. De påföljande tre åren som kom var de roligaste i mitt liv. Jag trivdes som fisken i vattnet och hade väl någon naiv tanke på att detta skulle vara för evigt. Tre år gick och rätt som det var kom känslan av att det fick vara nog. Jag var spyless. Nyss fyllda 21 år och slumpen (?) förde mig till Skåne. Det enda jag visste var att utbildningen hade något med media att göra och det var ju bra. Eller? Och Båstad kände jag ju till sen förut och det var ju också bra. Utbildningen var bara ett år. Toppen, tänkte jag och stack med flyttlasset neråt i landet. 2005-2006 var nästa period i livet som jag kan komma att kalla något av det absolut bästa i hela mitt liv. Roligare har jag nog aldrig haft. Bekymmerslöst leverne med vilda studentfester blandat med några tappra försök till seriöst pluggande. Det där året gick så satans fort.
Rätt som det var så stod jag mitt i Stockholms innerstad och blickade upp mot den klarblå himlen där solen syntes mellan varven bakom de höga betonghusen. I början var jag fascinerad, exhalterad, spänd, nervös och ja, allt det där ni kan tänka er att man är när man har vuxit upp i ett pyttelitet samhälle någonstans i Sörmland. Jag avgudade Stockholm på ett mycket ohälsosamt sätt kan man nog säga så här i efterhand. Start på Gullmarsplan, ett kvickt stopp i Akalla, ett år i Bandhagen där allt gammalt byttes mot nytt, ett kort stopp med ett hej då till världens bästa vän i Enskede som till sist följdes av en stabil och trygg landning i finaste Sundbyberg.
Någonstans under Stockholmsvistelsen delade sig vägen och blev till en fyrvägskorsning. Den där känslan av att man hade precis allt man ville ha kom, den sågs och den försvann. Den segrade alltså inte. Tyvärr. Och ni vet den där drömmen ni har haft ända sen ni var små? Den där nästan oåtkomliga drömmen som man kan ha men som man ändå aldrig kommer att få uppfylld? Den som säger att: "Visst, det är bra med drömmar men det kommer så att förbli". Alltså, den drömmen lirkade jag försiktigt fram och började fundera på förra sommaren. Jag vände och vred på den lite trevande innan jag på allvar tog fram mattpiskan och dammade av den rejält. Jag kollade alternativ, hur jag skulle gå tillväga och gjorde upp en plan. Oron över att året som skulle gå, innan allt kunde gå i stöpet, skulle vara det mest långsamma ever var tung. Än en gång lurades livet. Hösten, vintern och våren gick i en rasande fart och allt fortlöpte enligt planerna.
Förra året vid den här tiden satt jag med en klump av oro i magen om att bli lämnad "ensam" i storstaden. Idag kan jag titulera mig som blivande journalist. Student i Piteå. Förvisso sitter jag just i detta nu i Vingåker men det beror på andra saker. Som höstlov till exempel. Hemma är numer i Piteå. Hemma, hemma, hemma. And I like it. Jag har en närhet till allt och alla jag behöver just nu. Av 180 högskolepoäng är nu 15 avklarade. Förhoppningsvis dårå. Man ska inte ropa hej riktigt än kanske. Men satan i gatan vad nöjd jag är med livet just nu. Jag ville bara att ni skulle få veta detta.
Någonstans på vägen genom gymnasiet började tankarna styra in på media. Vad visste jag inte exakt men vem brydde sig? Så länge det var nära hemma var jag nöjd och glad. Norrköping och Örebro erbjöd finfina alternativ. Studenten kom, livet vändes upp och ner och sen råkade jag visst hamna på McDonald's i Katrineholm. De påföljande tre åren som kom var de roligaste i mitt liv. Jag trivdes som fisken i vattnet och hade väl någon naiv tanke på att detta skulle vara för evigt. Tre år gick och rätt som det var kom känslan av att det fick vara nog. Jag var spyless. Nyss fyllda 21 år och slumpen (?) förde mig till Skåne. Det enda jag visste var att utbildningen hade något med media att göra och det var ju bra. Eller? Och Båstad kände jag ju till sen förut och det var ju också bra. Utbildningen var bara ett år. Toppen, tänkte jag och stack med flyttlasset neråt i landet. 2005-2006 var nästa period i livet som jag kan komma att kalla något av det absolut bästa i hela mitt liv. Roligare har jag nog aldrig haft. Bekymmerslöst leverne med vilda studentfester blandat med några tappra försök till seriöst pluggande. Det där året gick så satans fort.
Rätt som det var så stod jag mitt i Stockholms innerstad och blickade upp mot den klarblå himlen där solen syntes mellan varven bakom de höga betonghusen. I början var jag fascinerad, exhalterad, spänd, nervös och ja, allt det där ni kan tänka er att man är när man har vuxit upp i ett pyttelitet samhälle någonstans i Sörmland. Jag avgudade Stockholm på ett mycket ohälsosamt sätt kan man nog säga så här i efterhand. Start på Gullmarsplan, ett kvickt stopp i Akalla, ett år i Bandhagen där allt gammalt byttes mot nytt, ett kort stopp med ett hej då till världens bästa vän i Enskede som till sist följdes av en stabil och trygg landning i finaste Sundbyberg.
Någonstans under Stockholmsvistelsen delade sig vägen och blev till en fyrvägskorsning. Den där känslan av att man hade precis allt man ville ha kom, den sågs och den försvann. Den segrade alltså inte. Tyvärr. Och ni vet den där drömmen ni har haft ända sen ni var små? Den där nästan oåtkomliga drömmen som man kan ha men som man ändå aldrig kommer att få uppfylld? Den som säger att: "Visst, det är bra med drömmar men det kommer så att förbli". Alltså, den drömmen lirkade jag försiktigt fram och började fundera på förra sommaren. Jag vände och vred på den lite trevande innan jag på allvar tog fram mattpiskan och dammade av den rejält. Jag kollade alternativ, hur jag skulle gå tillväga och gjorde upp en plan. Oron över att året som skulle gå, innan allt kunde gå i stöpet, skulle vara det mest långsamma ever var tung. Än en gång lurades livet. Hösten, vintern och våren gick i en rasande fart och allt fortlöpte enligt planerna.
Förra året vid den här tiden satt jag med en klump av oro i magen om att bli lämnad "ensam" i storstaden. Idag kan jag titulera mig som blivande journalist. Student i Piteå. Förvisso sitter jag just i detta nu i Vingåker men det beror på andra saker. Som höstlov till exempel. Hemma är numer i Piteå. Hemma, hemma, hemma. And I like it. Jag har en närhet till allt och alla jag behöver just nu. Av 180 högskolepoäng är nu 15 avklarade. Förhoppningsvis dårå. Man ska inte ropa hej riktigt än kanske. Men satan i gatan vad nöjd jag är med livet just nu. Jag ville bara att ni skulle få veta detta.
