mia83

Jag har inte varit världens bästa på det här den senaste tiden. Det handlar inte om brist på intresse inför att hålla den här bloggen ovanför vattenytan, tro inte det. Jag har bara inte riktigt fått rätsida på saker och ting i livet och därför inte riktigt kommit på hur detta bloggande skall vinklas fortsättningsvis.

Med Stockholm i backspegeln och Piteå i ett klart och starkt synfält har förutsättningarna ändrats lite. Just i detta nu har jag dock Vingåker i ögonvrån. Det stavas höstlov och det är sådana lyxiga grejer man kan ägna sig åt när man är student. Jag kan inte riktigt fatta det än. Att jag är student. Journaliststudent. Jag ska, efter dessa tre år, kunna titulera mig som utbildad journalist. Det här kommer nödvändigtvis inte innebära att jag vet exakt hur livet kommer att se ut efter detta.

Piteå?! tänker ni. Jadå, säger jag.  Det är en stad att förälska sig i vill jag lova.

Norrland, säger ni. Jadå, säger jag. Landskapet har en del att erbjuda som man lätt kan låta blicken fastna på.

Jag tänker tillbaka och inser att jag för inte alls så länge sen hade höjt på ögonbrynen samtidigt som jag hade fnyst åt detta som nu är ett faktum. Att jag faktiskt bor i Piteå. Vissa saker kan vara svåra att smälta och det tar sin lilla tid innan man förlikar sig med verkligheten som hittills har varit som en långt utdragen dröm.

Just nu…

- Fylls mina ögon av tårar och min hud ryser av välbehag när Tomas Andersson Wijs ljuva stämma dyker upp tillsammans melodin ”So Long” i lurarna till den lila Ipoden . Detta fenomen uppkommer dock endast när jag råkar befinna mig på en buss någonstans mellan Norrbotten och Västerbotten. Varför vet jag inte. Jag försöker fortfarande lista ut detta. Än så länge är det förgäves så jag har gett upp och bara gillar läget.

- Försöker jag njuta av att vara hemma i Vingåker men har samtidigt redan gett upp tanken på att någonsin återvända hit för att slå ner bopålarna. Jag kan inte alls se mig själv säga ”hemma” om det här igen.

- Snurrar det tankar om känslor som jag inte riktigt kan få grepp om. Det är den här leken jag inte riktigt lärt mig än. Jag är fortfarande inne i lärandeprocessen om vem jag är och hur jag ska lära känna mig själv så pass att jag kan identifiera situationer innan de identifierar mig. Vad i helvete vill jag egentligen?

- Njuter jag av höstlöven som målar tavlor omkring mig, med sina olika färgkombinationer i de vresiga höstvindarna, när helst jag befinner mig ute i friska luften. Samtidigt skräms jag av, lika mycket som jag längtar efter en vinter i Piteå som smyger allt närmre.

- Tänker jag på att jag verkligen vill hålla den här bloggen vid liv under de här tre åren som ligger framför mig. Jag vill ha det här som mitt lilla projekt. Något att se tillbaka på senare i livet där jag kan läsa om det som var, när min allra högsta dröm blev uppfylld.

- Känner jag att jag kan klara av det mesta i livet. Hur svårt det än kan komma att bli. Hur långa avstånd jag än har att vänta.

Och det kan vara små saker jag tänker på också. Som att jag än en gång (av många gånger) har fått bekräftat att jag ”äger” världens bästa vän. Att världen faktiskt har så mycket mer att erbjuda än bara evig förvirring och ångest. Att saker och ting sällan blir som jag har tänkt mig (men som ändå inte behöver betyda någonting dåligt). Att jag har saker att se fram emot, typ en resa till solen med världens bästa sällskap som betyder födelsedags- och nyårsfirande någonstans långt bort. Att jag har lyckats avklara de två första kurserna på den här utbildningen. (Som för övrigt tituleras Journalistik i nya medier och ges av Luleå Tekniska Universitet, Institutionen för musik och medier i Piteå. Ett plus i kanten för att detta nu också kan räknas som journalisthögskola. Det är stort.) Att jag har träffat på en del människor som kan komma att ge mig det jag behöver för att klara ”nuet”. Att det spontana faktiskt har en stor del i min vardag just nu.

Det här är bara ytterligare ett ”nu” som jag måste lära mig att leva i. Att vara student är inte på riktigt. Det riktiga kommer senare.  Allt det här är bara ytterligare en prövning innan livet tar sin riktiga början än en gång.  Men jag skulle väldigt gärna vilja komma på ett sätt att dela med mig av den här vardagen och den här prövningen. Vill ni vara med på ett hörn?