Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser...
Och det här är så jävla sant.
Men från och med i måndags och fram till i dag har hösten verkligen gripit tag i mig. Jag försöker njuta av den och mellan varven tror jag att jag lyckas men rätt som det är dyker det upp något som jag inte riktigt vare sig vet vad det är eller hur jag ska hantera det. Det är en känsla av stress blandad med förvirring över allt som händer och allt som ska tas tag i. Det är en känsla av rädsla blandad med spänning över vad som ligger framför mig.
Jag tänker mig att jag borde ta ett steg tillbaka, andas ut och bara låta saker och ting vara. Men det här är inte mitt bästa som ni vet eller redan har listat ut. Jag vill alltid så himla mycket mer och oftast slutar det i ren katastrof när mina tankar skenar i väg utan att jag har någon som helst kontroll över vad som sker i huvudet på mig.
En sak är i alla fall säker. Kents nya skiva kunde inte ha kommit mer lägligt i min brevlåda. Röd har allt jag behöver för att klara den här hösten. DET är jag i alla fall säker på.
Jag har haft en konstig vecka hittills. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den heller. På min promenad genom Piteå i går kväll uppstod det ljuv musik som man brukar säga. Inte för att jag hade världens bästa musik i Ipoden utan för att jag upplevde en känsla av total harmoni i ett starkt ögonblick. Att i gatlyktornas sken över vattnet i hamnen, se ett mörklagt Piteå i blaskigt, snöblandat regn kan framkalla mycket starka känslor som kan få en att känna ren och skär lycka. Vackert. Så långt är jag på det klara med vad veckan har erbjudit.
Men från och med i måndags och fram till i dag har hösten verkligen gripit tag i mig. Jag försöker njuta av den och mellan varven tror jag att jag lyckas men rätt som det är dyker det upp något som jag inte riktigt vare sig vet vad det är eller hur jag ska hantera det. Det är en känsla av stress blandad med förvirring över allt som händer och allt som ska tas tag i. Det är en känsla av rädsla blandad med spänning över vad som ligger framför mig.
Jag tänker mig att jag borde ta ett steg tillbaka, andas ut och bara låta saker och ting vara. Men det här är inte mitt bästa som ni vet eller redan har listat ut. Jag vill alltid så himla mycket mer och oftast slutar det i ren katastrof när mina tankar skenar i väg utan att jag har någon som helst kontroll över vad som sker i huvudet på mig.
En sak är i alla fall säker. Kents nya skiva kunde inte ha kommit mer lägligt i min brevlåda. Röd har allt jag behöver för att klara den här hösten. DET är jag i alla fall säker på.
