Soulmate dry your eyes, cause soulmates never dies...
En joggingtur runt första sjön här i Sumpan gjorde susen. Lite "arg" musik i den lila Ipoden och lite bestämd jogging i kvällssol kan få vem som helst på lite bättre humör. Jag fattar inte varför jag envisas med att tro att det är skönare att ligga och lata mig i soffan på kvällarna. När jag sprang där vid vattnet med solen i ögonen så insåg jag helt plötsligt hur skönt det var. Trots en helvetesdag och en satans trötthet gick det förvånansvärt lätt. Skönt att få avsluta dagen på ett sånt sätt när den började på värsta tänkbara...
Jag hann till och med fundera både en och två tankar när jag med lätta steg sprang förbi mammor med sina barn, unga tjejer som powerwalkade, äldre par som tog sin kvällpromenad arm i arm och pensionärer som gick med sina hundar. Jag tänkte på min röda Ipod. Ni vet, den jag förmodligen tappade i Kungsträdgården för snart två månader sen. Den med alla tusen låtar i. Den var som var precis så som jag ville ha den. Den var som mitt bibliotek av känslor. Det fanns låtar och texter som jag lyssnade på när jag var glad, ledsen, arg, besviken, förvirrad, hoppfull, drömmande, balanserad och harmonisk. Den hade allt för mig. Den visste vem jag var. Den fick ta del av alla mina sinnesstämningar på ett sätt som ingen annan fick vara med om. Den var jag.
Jag tänkte på vilka människor som finns i mitt liv. Dom som jag vill ska finnas där alltid för att jag inte klarar mig utan dom. Men jag tänkte även på dom som finns där oavsett om jag vill det eller inte. Jag tänkte på hur det kan komma sig att vissa människor förstår varandra utan ord, hur det kommer sig att man klickar till 100 % med vissa och hur det kommer sig att man känner att man aldrig behöver vara någon annan än sig själv med en del. Jag tänker på hur mycket jag värderar det ovanstående. Jag tänkte på att med vissa gör man saker man aldrig trodde att man skulle göra, det kan kännas helt galet egentligen men samtidigt så självklart att det inte finns några tvivel som helst. Oavsett vad som än skulle hända. Det kan beskrivas i ett enda ord. Trygghet. Och på ett litet ögonblick finns det inget som gör att man känner sig ensam, rädd och vilsen längre. Allt är kristallklart. Det handlar bara om att våga. Att våga. Att våga. ATT våga. VÅGA.
Eller?
Jag hann till och med fundera både en och två tankar när jag med lätta steg sprang förbi mammor med sina barn, unga tjejer som powerwalkade, äldre par som tog sin kvällpromenad arm i arm och pensionärer som gick med sina hundar. Jag tänkte på min röda Ipod. Ni vet, den jag förmodligen tappade i Kungsträdgården för snart två månader sen. Den med alla tusen låtar i. Den var som var precis så som jag ville ha den. Den var som mitt bibliotek av känslor. Det fanns låtar och texter som jag lyssnade på när jag var glad, ledsen, arg, besviken, förvirrad, hoppfull, drömmande, balanserad och harmonisk. Den hade allt för mig. Den visste vem jag var. Den fick ta del av alla mina sinnesstämningar på ett sätt som ingen annan fick vara med om. Den var jag.
Jag tänkte på vilka människor som finns i mitt liv. Dom som jag vill ska finnas där alltid för att jag inte klarar mig utan dom. Men jag tänkte även på dom som finns där oavsett om jag vill det eller inte. Jag tänkte på hur det kan komma sig att vissa människor förstår varandra utan ord, hur det kommer sig att man klickar till 100 % med vissa och hur det kommer sig att man känner att man aldrig behöver vara någon annan än sig själv med en del. Jag tänker på hur mycket jag värderar det ovanstående. Jag tänkte på att med vissa gör man saker man aldrig trodde att man skulle göra, det kan kännas helt galet egentligen men samtidigt så självklart att det inte finns några tvivel som helst. Oavsett vad som än skulle hända. Det kan beskrivas i ett enda ord. Trygghet. Och på ett litet ögonblick finns det inget som gör att man känner sig ensam, rädd och vilsen längre. Allt är kristallklart. Det handlar bara om att våga. Att våga. Att våga. ATT våga. VÅGA.
Eller?
