mia83

Den här kvällen är nog nästintill perfekt. Efter en löprunda och en dusch sitter jag här i soffan och ser ut genom mitt fönster. Solen drar sina sista djupa suckar och försvinner sakta bakom trädtopparna. Den lämnar ett lugn efter sig som jag i denna stund gärna vill ta vara på till varje pris. Känslan jag har i kroppen i detta nu är obeskrivlig. Jag mår så bra på många sätt och jag är så otroligt glad för det. Det har funnits tillfällen i mitt 25-åriga liv då jag har varit så långt ifrån den här känslan jag har nu. Det enda som kan skrämma mig då och då är att jag fortfarande kan komma ihåg känslan av hopplöshet och mörker mellan varven. Jag lärde mig mycket av den tiden men jag vill helst inte hamna där igen. Det finns inga garantier här i livet och det är med en skräckblandad förtjusning man tar sig an vissa utmaningar man stöter på under resans gång. Vissa saker kan vi styra över, andra bara händer.

Jag kan fastna i minnen, hålla fast vid känslor och leka med tankar. Det är några av mina specialiteter. Det ska gudarna veta. Det är på gott och ont hela tiden. Men jag har fattat ett ganska viktigt beslut. Jag vet inte när jag gjorde det men det känns så rätt just ikväll att befästa denna tanke och göra det officiellt. Sommaren 2009 ska bli den när jag vågade göra allt det där som jag aldrig har vågat göra förut. Jag vill inte tänka på om och men. Jag är alltid så jävla rädd jämt när jag ska fatta viktiga beslut. Det känns nästan som att jag inte vågar ta klivet om jag inte riktigt vet helt säkert vad som väntar bakom hörnet. Skyddsnät kallas det. Vi har sånt i Sverige. Med andra ord intalar jag mig själv att jag klarar mig så fort jag har en inkomst och tak över huvudet. Och jag gör det. Jag klarar mig själv. Missförstå mig rätt. Jag kan försörja mig själv. Det kanske är ett bättre sätt att uttrycka sig på.

Jag har blivit mer spontan de senaste åren. När jag tänker riktigt noga på det så har nog denna sida utvecklat sig mer hos mig sen jag flyttade hit till Sthlm för lite mer än tre år sen. Jag är så jävla glad för allt. Oavsett vad som händer så kommer jag aldrig glömma allt det här.

Jag vet vad jag vill nu. Jag är inte rädd längre. Och vet ni? Jag tycker vi struntar i det där skyddsnätet nu och kör på. Jag vill aldrig ångra vissa saker och människor.  Oavsett vilket så vill jag kunna tänka tillbaka och veta att jag gav mitt allra yttersta och även om det går åt helvete så kan jag stå rakryggad utan ånger och tankar på hur det hade kunnat vara OM...

Vi kan göra allt det där vi inte vågade då.

...You will never never never know me.


Sundbyberg 23 juni 2009 kl 22.20